ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Skolan är inte en måttstock för hur värdefull du är

Skolan är inte en måttstock för hur värdefull du är

När jag gick i högstadiet och i gymnasiet så var det alltid samma sak i slutet på varje vårtermin. Det var en helt sanslös hets kring betyg, inlämningar och livsavgörande prov!

Jag kan fortfarande höra lärarnas domedagsord i klassrummet ”Om ni inte klarar det här provet eller lämnar in i tid så kommer ni inte kunna få några betyg”.

Konsekvensen kunde vara att inte bli behörig till gymnasiet, att vara tvungen att läsa om samma kurs eller inte få något slutbetyg till studenten. Om man inte kom in på gymnasiet så var livet över. Om man var tvungen att läsa om en kurs så fick man inte längre ha samma schema som sin klass och därför skulle man hamna utanför. Fick man inte något slutbetyg till studenten så kunde man inte söka till någon högskola eller universitet. Ville man göra det så var man tvungen att läsa upp sina betyg på komvux, och då hade man helt plötsligt sämre chans att komma in på den där utbildningen man ville gå på. Livet var alltså över. Ville man hoppa av gymnasiet, för att plugga inte var ens grej, då var livet också över.

Livet var såklart inte över, men det kändes ju som att det skulle vara det om man inte klarade av att fixa alla de där proven, inlämningarna och betygen!

Oavsett om du tycker att skolan suger, om du mycket hellre skulle ägna din tid åt något arbete eller kanske något kreativt, eller om du vill ha höga betyg och plugga vidare efter gymnasiet – så vill jag säga något jätteviktigt till dig.

Livet är inte över om du inte får det där betyget du ville ha. Livet är inte över för att du inte får det där betyget som andra säger åt dig att du ska ha. Livet är inte över om du inte blir behörig till gymnasiet direkt efter 9:an. Framförallt, så är du inte en misslyckad person som inte förtjänar ett gott liv på grund av hur du presterar i skolan.

Skolan är ett verktyg för dig, så du kan göra det du vill i ditt liv. Skolan är inte en måttstock för hur värdefull du är.

Jag gick knappt i skolan alls under högstadiet. Under vårterminen i 9:an var jag i skolan typ 4 timmar i veckan. Jag gick ett år på Individuella programmet för att bli behörig till ett ”vanligt” gymnasieprogram. Jag hade asmycket frånvaro under hela gymnasietiden och ett anpassat schema för att kunna ta mig ända fram till studenten utan att bli helt sönderstressad. För så var livet då, att jag helt enkelt inte kunde plugga ”som vanligt”. Och det var ju hur bra som helst att jag kunde anpassa min skolgång och plugga i min egen takt!

Jag hade inte ett fullständigt slutbetyg till studenten. Eftersom jag ville plugga vidare (för att kunna jobba med det jag vill) så fick jag läsa ett par kurser på komvux för att få högskolebehörighet. Just den skolan jag ville gå på hade dessutom ett ”alternativt intag” där man fick göra ett prov och gå på en intervju. Då räknades liksom inte hur höga betyg man hade och då kunde jag komma in på min utbildning ändå!

Det finns alltså många vägar att gå och det finns många möjliga vändpunkter. Kanske har du ingen aning om vad du vill göra? Då är livet inte över. Du behöver bara lite mer tid att upptäcka vad du tycker är roligt! När du kommer på det, om 6 månader eller tio år, så finns det vägar för dig att börja vandra då.

Ibland är det svårt att komma ihåg att man är bra, även när det inte går bra i skolan. Ibland är det svårt att komma ihåg att det inte är att misslyckas när kroppen och själen inte mår bra av prestationskrav. Ibland är det svårt att komma ihåg att du är värdefull, oavsett vad du har för betyg i matte.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Med dig i mina händer

Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer, men ändå har du aldrig varit så närvarande. Nu står jag här med dig i en liten urna. Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer men ändå har du aldrig varit så närvarande. Det känns inte som du ligger där i uran och skriker om att få komma ut, det känns som du funnit ro. Jag kan inte hjälpa att känslan av skam kryper sig på och känslan av skuld får blicken att vackla. Jag tänker på alla de gånger jag önskat att du vore död, alla de gånger jag desperat velat ha ett slut. Jag skäms och undrar om du kan höra vad jag tänker nu och om du kan se alla mina önskningar. Jag undrar om du kommer förstå? Förstå att jag plågades av ditt liv. Förstå att jag kände smärta i att se dig sjuk. Förstå att jag alltid skulle välja dig. Förstå att jag behövde ett slut. Jag har vaknat varje morgon i 10 år och undrat om detta är dagen du ska dö. Nu är den dagen här och att vakna imorgon utan att behöva undra ger mig ett lugn även om tomheten du lämnat kvar får mig att vilja skrika inombords. Tanken på att du aldrig kommer svika mig igen är en lättnad samtidigt som vetskapen om att det är på grund av att du inte finns här får mig att gå sönder. Pappa jag hoppas att du kan förstå. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag känner så. Nu står vi här, du i mina händer. Jag med en vacklande blick och tårfyllda ögon och ser ut över vågorna som slår mot klipporna långt bort och du i en liten urna i form av aska redo att få släppas fri. Jag behöver inte längre undra hur ont det kommer göra när du försvinner för nu känner jag smärtan. Jag behöver inte längre oroa mig för hur saknaden kommer att kännas för nu värker hela kroppen. Du lovade mig att den här dagen inte skulle komma på många år men jag visste alltid att du hade fel. Vinden tar tag i dig och jag får se dig en sista gång. När du sedan sjunker genom vattenytan bildar det de små kornen tillsammans med reflektionen från solen ett ljus. Sen försvinner det, du försvinner, jag ser dig inte mer. Det blir tyst och det känns som vindarna och vågorna stannar upp. Pappa du är fri.

Läs mer här
Berättelser
Sindra sitter med en katt i en stor fåtölj
Berättelser Maskrosbarn 15 år

5 frågor till Sindra

I samband med att Maskrosbarn fyller 15 år frågar vi några ungdomar om sin tid här. Sindra var en av de första ungdomarna som gick på Maskrosbarns läger. Vilka minnen har hon från den här tiden? Hur var ditt första möte med Maskrosbarn? Trots att jag hade en kompis med mig var jag fruktansvärt nervös innan. Om jag inte missminner mig (det var ändå 9 år sedan) gick vi på Escape Room. Efter 10 minuter var nervositeten som bortblåst. Alla vuxna var så snälla, fina och lugna. Jag kände mig direkt som en del av sammanhanget. Vilket är ditt bästa minne från din tid med Maskrosbarn? Alla nattstunder på läger, både som ungdom och som ledare. Det är något med att få ge och få trygghet precis innan det är dags att sova. Vad skulle du vilja säga till dig själv som 15-åring? Cheesy men - allt kommer att bli bra. Mycket bättre än vad du någonsin skulle kunna föreställa dig. Ta det bara lugnt. En klassisk Maskrosbarn-fråga, din BTS under den här tiden? Botten: Det finns ingen botten som inte, i retrospektiv, lett till en toppen eller en stolt. Men insikten om att det finns så många barn och unga vars vardag är en kamp är dock en ständig botten. Att det ska behöva vara som det är. Det känns väldigt tungt. Toppen: Att flytta hemifrån, nog den förändring som tydligast fick mig att känna att jag är min egen person. Stolt: Att jag har vågat gå emot rädslor, som delvis varit en konsekvens av uppväxten. Idag känner jag mig fri <3. Vad vill du hälsa till någon som är där du var för tio år sen? Våga vara sårbar och ta emot den hjälp och den kärlek som erbjuds. Lättare sagt än gjort att ta till sig som 13-åring dock.

Läs mer här
Berättelser
Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.
Berättelser Maskrosbarn Missbruk

Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag. Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig. Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva. Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem. När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne. Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma. När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det. Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Läs mer här