ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Rädslan att bli som sin förälder

Rädslan att bli som sin förälder

Så länge jag kan minnas så har jag känt att min pappa inte skulle få påverka vem jag skulle bli. Den känslan kom någon gång som ett litet frö, som växte sig starkare för varje gång jag såg hans tomma, stirrande blick.

Jag kulle inte bli så och jag bestämde mig tidigt, men rädslan fanns ändå alltid där, rädslan över att få samma öde. För vem hade bestämt att han skulle må dåligt, bli så förstörd och varför skulle inte jag bli det?

I hela mitt liv har jag jobbat stenhårt för att aldrig bli som min pappa och med åren så försvann den rädslan. Jag jobbade hårt för att bygga upp mig själv inifrån och jag förstod till och med att det aldrig skulle bli så. Man måste ju verkligen inte bli som sin förälder – vi har andra förutsättningar, styrkor och vägar med oss. Vi är till och med en hel organisation av människor där ingen blivit som sin förälder.

Fast för ca två år sedan så skadade jag nacken och det gjorde att hela min värld vändes upp och ner. Allt som var jag försvann, jag kunde inte längre dansa, jobba, knappt klä på mig, duscha eller gå. Då plötsligt, kom den där rädslan tillbaka.

En av anledningarna var att jag inte bara hade jobbat för att inte bli som min pappa, jag hade också aktat mig och till och med undvikt att må dåligt. Jag hade förutsett varje situation så att jag inte skulle behöva hamna i ett läge där jag inte kunde hantera det som hände och slutat vara rädd. För att inte tappa kontrollen och för att inte hamna i det som var min egentliga rädsla – en total kollaps och bli lika sjuk som min förälder. Men nu hände något bortom min kontroll, på alla sätt och vis och jag blev rädd. Till och med rädd för att vara rädd eftersom att jag under så många år bara hade stängt av känslan att jag nu inte visste hur man gjorde – och jag tänkte – var det så det började för honom? Att något oförutsägbart hände, något som var mycket för att kunna hantera, som gjorde att allt bara tippade över? Var det så, att jag nu, när jag inte hade kontroll över mina rädslor, känslor och satt mitt i krisen, skulle bli som min pappa? Psykiskt sjuk och ensam – övergiven?

Nej. Så var det ju inte. För att återupptäcka sina känslor och sårbarhet innebär inte att man blir som sin förälder. Att vara ledsen, att vara rädd eller att må dåligt betyder inte att vi också kommer att bli som vår förälder. Att släppa på kontrollen betyder inte längre att allt kommer att falla isär. Jag vet det igen. För det jag har med mig från hela livet, från alla situationer som jag har hållit ut i och tagit mig förbi, det bär jag med mig, vilka vägar jag än går. Styrkan finns hos mig. Fast kanske viktigast av allt – jag är inte min pappa. Jag är en egen person och jag bär också mig själv vart jag än går.

Jag förstår om den rädslan har dykt upp för er också eller om ni känner den just nu. Men vet ni – ni bär också med er styrkan inom er. Ni har med er egna erfarenheter, egenskaper, verktyg och lärdomar. Ni är helt egna individer som kan bryta gamla mönster, skapa nya och som kan forma ert egna liv. Du är du och du kan så himla mycket. Jag tror så stenhårt på att DU kommer att ta dig igenom det svåra och att du med alla dina egenskaper kommer att vara en sådan grym människa på ditt sätt.

Massa kärlek och kramar från Marina

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här