ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Pappa

Pappa

Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg.

Jag tänker på dig ibland pappa. Jag tänkte på dig mest förut, men ibland nu också. När jag var liten var jag arg, ledsen och besviken. Besviken över att det kändes som att du valde allting annat istället för mig. För valde du något annat så valde du ju automatiskt bort mig.

Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg. Det var en signal, ett ställningstagande mot dig – jag hör inte av mig punkt.

Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Du var så rolig, så omtänksam, du fixade och grejade och hade egna regler. Hos dig fick jag också farmor och mina fastrar på köpet, dom ingick liksom. Jag minns att när jag var hos dig på helgerna och vi korsade den där bron på söndagarna när jag skulle hem, bron som visade att nu är det närmre till mamma än till pappa. Då fick jag ont i magen. För jag ville bara vara hos dig.

Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Men inte lika mycket nu. Jag var så arg på dig när jag var yngre, så besviken, frustrerad, ledsen. Men inte lika mycket nu. Nästan inte alls faktiskt. För idag, till skillnad från då så förstår jag att du inte valde bort mig, inte med vilja. Du är sjuk och det kommer du alltid att vara, det är inte ditt fel och du har inte kunnat göra något åt det. Och det handlar inte om mig. Mitt värde sitter inte i att du råkade bli sjuk. Jag har istället blivit vald, sedd och älskad av andra och på andra sätt än just av dig. Och den här dagen, fars dag, som gjorde så ont förut, den gör inte ont nu.

Idag tänker jag på alla oss som inte har en pappa att fira på fars dag eller som har en men som inte har kunnat vara den pappan vi hade behövt.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här