Pappa

Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg.

Jag tänker på dig ibland pappa. Jag tänkte på dig mest förut, men ibland nu också. När jag var liten var jag arg, ledsen och besviken. Besviken över att det kändes som att du valde allting annat istället för mig. För valde du något annat så valde du ju automatiskt bort mig.

Varje år funderar jag, ska jag höra av mig på fars dag eller inte? När jag var yngre gjorde jag aldrig det, i ren protest, för jag var så arg. Det var en signal, ett ställningstagande mot dig – jag hör inte av mig punkt.

Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Du var så rolig, så omtänksam, du fixade och grejade och hade egna regler. Hos dig fick jag också farmor och mina fastrar på köpet, dom ingick liksom. Jag minns att när jag var hos dig på helgerna och vi korsade den där bron på söndagarna när jag skulle hem, bron som visade att nu är det närmre till mamma än till pappa. Då fick jag ont i magen. För jag ville bara vara hos dig.

Jag längtade så mycket efter dig när jag var yngre. Men inte lika mycket nu. Jag var så arg på dig när jag var yngre, så besviken, frustrerad, ledsen. Men inte lika mycket nu. Nästan inte alls faktiskt. För idag, till skillnad från då så förstår jag att du inte valde bort mig, inte med vilja. Du är sjuk och det kommer du alltid att vara, det är inte ditt fel och du har inte kunnat göra något åt det. Och det handlar inte om mig. Mitt värde sitter inte i att du råkade bli sjuk. Jag har istället blivit vald, sedd och älskad av andra och på andra sätt än just av dig. Och den här dagen, fars dag, som gjorde så ont förut, den gör inte ont nu.

Idag tänker jag på alla oss som inte har en pappa att fira på fars dag eller som har en men som inte har kunnat vara den pappan vi hade behövt.