ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden

Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden

Det sägs att tystnaden är förövarens bästa vän, det har nog aldrig varit mer sant än nu. Den senaste tiden har sociala medier fyllts av historier från de som inte längre tänker vara tysta under #metoo.

När jag berättade för personer runtomkring mig om övergreppen jag varit utsatt för möttes jag inte sällan med frågan ”varför sa du inget tidigare?”. Men det som människor ofta inte förstår är att anledningen till varför jag inte berättade är egentligen densamma som varför jag blev utsatt för övergrepp. Jag blev utsatt av personer nära mig med mer makt och de utnyttjade mig, många gånger tror jag att de gjorde det med vetskapen om att jag skulle vara tyst.

Under förra veckan kunde vi läsa om kvinnor som trätt fram och berättat om män i olika maktpositioner som utsatt dem för övergrepp. Först så tänkte jag att det jag utsattes för var något annat, eftersom det var i familjen men så insåg jag att det är exakt samma sak. De som utsatte mig hade makt men inte i på grund av sin arbetsposition utan deras position i familjen. Tryggheten i att jag aldrig skulle våga berätta och att om jag gjorde det aldrig skulle bli trodd, gjorde att de kunde utsätta mig om och om igen.

Och precis som de förutspått var jag tyst. Tyst för att jag på något sjukt sätt trodde att det var såhär det skulle vara trots att det gjorde så otroligt ont inom mig. Jag blir så arg när jag tänker på att jag någonstans på vägen fått inpräntat i mig att det var min lott i livet att bli utsatt för sexuella övergrepp, att min kropp inte bara var min.

Sen börjar jag tänka på alla de ungdomar jag mött genom åren som berättat liknande historier om hur de blivit utsatta för övergrepp. Jag tänker även på hur ofta de i samma stund som de berättat sagt att ”det var inte så farligt” eller ”andra har varit med om värre”, men också på hur historierna aldrig tar slut. Det går inte ett läger utan att jag får höra ytterligare historier om övergrepp. Jag fylls av så otroligt mycket ilska för att historien om och om igen upprepar sig och att det inte blir bättre. Det är dags att vi börjar prata om det här, vi måste det.

Jag har pratat mycket om det jag varit med om och för drygt ett år sedan var jag klar med den terapi jag gått i för att hantera det. Då skulle jag berätta för människor som stått mig nära och varit där under tiden övergreppen skett, något jag aldrig trodde att jag skulle våga. Men efter många långa samtal, tårar och känslor så vågade jag äntligen. Det tog all kraft jag hade i min kropp att berätta om det absolut värsta jag varit med om.

I den bästa av världar hade jag mötts av värme och kärlek men istället möttes jag av tvivel. Då förstod jag att känslan av att ingen i familjen skulle trott på mig om jag berättat när jag var yngre inte var en känsla utan fakta. Liknande känslor har sköljt över mig de senaste dagarna, tänk att vi 2017 fortfarande är så himla duktiga på att hålla förövare bakom ryggen och ifrågasätta offer.

Men trots det tvivel jag möttes av så fanns det ändå en vinst i att berätta, för min egen skull. I över halva mitt liv har jag gått runt och känt skam och skuld över det som hände, inte vågat berätta för att jag var rädd för vad som skulle hända. Men när jag berättade var det som att något släppte och även om inget någonsin kommer kunna radera det som hänt och all smärta det medfört, så kunde jag äntligen lägga skulden där den hör hemma. Den var aldrig min att bära men ändå bar jag den i så många år och jag vet att jag inte är ensam om det.

Även om upplevelsen att berätta för personer i min familj och släkt var allt annat än önskvärt så har jag även mötts av det motsatta. Personer som aldrig tvivlade, som lyssnade, stöttade och många gånger även sa ”jag också”. Jag är så innerligt tacksam för de personer som jag valt ha nära i mitt liv och som outtröttligt lyssnat på mina tankar, rädslor och allt annat jag känt. Ni som tröstade när andra sårat och som fick mig att känna att det trots allt finns hopp. Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här