ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden

Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden

Det sägs att tystnaden är förövarens bästa vän, det har nog aldrig varit mer sant än nu. Den senaste tiden har sociala medier fyllts av historier från de som inte längre tänker vara tysta under #metoo.

När jag berättade för personer runtomkring mig om övergreppen jag varit utsatt för möttes jag inte sällan med frågan ”varför sa du inget tidigare?”. Men det som människor ofta inte förstår är att anledningen till varför jag inte berättade är egentligen densamma som varför jag blev utsatt för övergrepp. Jag blev utsatt av personer nära mig med mer makt och de utnyttjade mig, många gånger tror jag att de gjorde det med vetskapen om att jag skulle vara tyst.

Under förra veckan kunde vi läsa om kvinnor som trätt fram och berättat om män i olika maktpositioner som utsatt dem för övergrepp. Först så tänkte jag att det jag utsattes för var något annat, eftersom det var i familjen men så insåg jag att det är exakt samma sak. De som utsatte mig hade makt men inte i på grund av sin arbetsposition utan deras position i familjen. Tryggheten i att jag aldrig skulle våga berätta och att om jag gjorde det aldrig skulle bli trodd, gjorde att de kunde utsätta mig om och om igen.

Och precis som de förutspått var jag tyst. Tyst för att jag på något sjukt sätt trodde att det var såhär det skulle vara trots att det gjorde så otroligt ont inom mig. Jag blir så arg när jag tänker på att jag någonstans på vägen fått inpräntat i mig att det var min lott i livet att bli utsatt för sexuella övergrepp, att min kropp inte bara var min.

Sen börjar jag tänka på alla de ungdomar jag mött genom åren som berättat liknande historier om hur de blivit utsatta för övergrepp. Jag tänker även på hur ofta de i samma stund som de berättat sagt att ”det var inte så farligt” eller ”andra har varit med om värre”, men också på hur historierna aldrig tar slut. Det går inte ett läger utan att jag får höra ytterligare historier om övergrepp. Jag fylls av så otroligt mycket ilska för att historien om och om igen upprepar sig och att det inte blir bättre. Det är dags att vi börjar prata om det här, vi måste det.

Jag har pratat mycket om det jag varit med om och för drygt ett år sedan var jag klar med den terapi jag gått i för att hantera det. Då skulle jag berätta för människor som stått mig nära och varit där under tiden övergreppen skett, något jag aldrig trodde att jag skulle våga. Men efter många långa samtal, tårar och känslor så vågade jag äntligen. Det tog all kraft jag hade i min kropp att berätta om det absolut värsta jag varit med om.

I den bästa av världar hade jag mötts av värme och kärlek men istället möttes jag av tvivel. Då förstod jag att känslan av att ingen i familjen skulle trott på mig om jag berättat när jag var yngre inte var en känsla utan fakta. Liknande känslor har sköljt över mig de senaste dagarna, tänk att vi 2017 fortfarande är så himla duktiga på att hålla förövare bakom ryggen och ifrågasätta offer.

Men trots det tvivel jag möttes av så fanns det ändå en vinst i att berätta, för min egen skull. I över halva mitt liv har jag gått runt och känt skam och skuld över det som hände, inte vågat berätta för att jag var rädd för vad som skulle hända. Men när jag berättade var det som att något släppte och även om inget någonsin kommer kunna radera det som hänt och all smärta det medfört, så kunde jag äntligen lägga skulden där den hör hemma. Den var aldrig min att bära men ändå bar jag den i så många år och jag vet att jag inte är ensam om det.

Även om upplevelsen att berätta för personer i min familj och släkt var allt annat än önskvärt så har jag även mötts av det motsatta. Personer som aldrig tvivlade, som lyssnade, stöttade och många gånger även sa ”jag också”. Jag är så innerligt tacksam för de personer som jag valt ha nära i mitt liv och som outtröttligt lyssnat på mina tankar, rädslor och allt annat jag känt. Ni som tröstade när andra sårat och som fick mig att känna att det trots allt finns hopp. Ni som gör att fler vågar bryta tystnaden.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här