Mitt första steg för bättre mående

Alla volontärer, ledare och kuratorer som jobbar på Maskrosbarn har själv vuxit upp med svåra hemförhållanden. Vi har frågat några av dem vad som var deras första steg för att börja prata om sin situation, få hjälp och börja må bättre.

Marcus, volontär i Maskrosbarns chatt:

– Mitt första steg till att få ett bättre liv, med ett bättre mående, började när jag öppnade upp mig för personer runt omkring mig som jag litade på. Det var en tröskel, då det var svårt att lita på människor, många hade ju varit så elaka. Men när jag gjorde det, och fick en positiv respons där massor av personer i min närhet gav mig kärlek och stöd, insåg jag att lika hemska som människor kan vara, lika underbara kan de också vara.

Alice, volontär i Maskrosbarns chatt:

– Att söka stöd kan vara jättesvårt. När det dessutom handlar om ens föräldrar och hur svårt det är hemma känns det mer… privat liksom. Jag brukade skriva mycket anteckningar i min telefon som jag kunde visa upp för någon jag kände mig bekväm med att visa dem för. Det var små steg som hjälpte mig att ta hjälp senare.

Jag hade även turen att ha mentorer i skolan som kunde se att det var något som inte stämde och som hjälpte mig komma i kontakt med skolkuratorn. Det är en väldigt speciell situation, att prata med någon man inte riktigt känner om något som är väldigt privat och svårt. Jag hade svårt att uttrycka mig verbalt till en början, för mig var det myrsteg framåt som fungerade.

Andreas, lägerledare och volontär i Göteborg:

– Jag och min kusin började prata om hur vi hade det hemma och när vi märkte mer och mer att vi kom från liknande situationer så pratade vi väldigt mycket och ofta om detta, vilket var en fin trygghet för mig att kunna prata med någon. Detta öppnade även upp för att jag kände mig tryggare och öppnare med att prata med fler,  till exempel med en vän i skolan.

Fatima, ledare på ungdomsgården i Stockholm:

– Det var min kontaktperson (som senare kom att bli min familjehemsförälder) som jag först vågade prata med. När jag var 15 år berättade min dåvarande socialsekreterare för mig om Maskrosbarns läger och hon skickade även hem information. Till en början var jag skeptisk, men jag gick själv in på hemsidan och läste och några månader senare åkte jag på mitt första läger. Det var första gången jag inte kände mig konstig eller udda för att jag hade en förälder som mådde dåligt, eller att jag själv mådde dåligt. Det var häftigt att se alla ledare som också hade den erfarenheten. Det gav mig framtidstro att även jag en dag skulle kunna växa upp och skapa mitt eget liv.