ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.

Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.

När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag.

Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig.

Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva.

Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem.

När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne.

Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma.

När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det.

Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har gått i en dysfunktionella miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här
Berättelser
Rättigheter du har
Berättelser Rättigheter

Dina rättigheter

Människor har rätt till en massa olika saker för att de ska må bra. Det gäller både barn och vuxna. Du som ungdom har rättigheter i skolan, hemma, hos socialtjänsten, ja överallt. Dina rättigheter finns beskrivna på olika ställen till exempel i något som heter Barnkonventionen. Det är en text som innehåller allt som alla under 18 år har rätt till och i Sverige har vi som land skrivit under på att följa den. Vi har också lagar i Sverige där det står om barns rättigheter, till exempel socialtjänstlagen som socialtjänsten arbetar efter. Där står det bland annat vad du har för rätt till hjälp från socialtjänsten. Vi har mött många ungdomar som har träffat vuxna som inte tar deras rättigheter på allvar. Ungdomar som känner att de inte blir lyssnade på eller får den informationen som de önskar. Det vill vi ändra på - DU har en massa rättigheter som ingen vuxen får kränka. Därför är det viktigt att du vet vad du har rätt till, så att du kan säga ifrån eller ta hjälp av någon vuxen om någon kränker dina rättigheter. Om man växer upp med en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk tror vi på Maskrosbarn att det är det extra viktigt att känna till sina rättigheter. Du kanske för att det är oroligt hemma kommer i kontakt med socialtjänsten, polisen eller andra myndigheter eller så kanske det är dina föräldrar som kränker dina rättigheter. Då kan det vara bra att ha lite extra koll! Några exempel på viktiga rättigheter: • Du har alltid rätt att ta med dig någon när du ska till socialtjänsten. • Du har rätt att få prata med din socialsekreterare ensam utan dina föräldrar. • Du har alltid rätt att få information kring saker som rör dig, på ett sätt som du förstår. • Du har rätt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Vuxna ska ta hänsyn till det du säger, tänker och tycker. • Du har också rätt att få information om din förälders diagnos eller sjukdom. Om du vill veta mer om vilka rättigheter du har så finns det flera sidor som är väldigt bra: Rättigheter om du har blivit utsatt för brott: Jagvillveta.se Mänskliga rättigheter: Umo.se Rättigheter i kontakt med socialtjänsten: Kollpasoc.se

Läs mer här