Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.

Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.

När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag.

Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig.

Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva.

Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem.

När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne.

Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma.

När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det.

Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Therése Eriksson, grundare av Maskrosbarn