Jag känner mig inte längre ensam

Ensamhet, som att vakna ur en dröm men inte veta om det bara var en dröm eller ett minne.

Ensamhet, ett ord som jag är så bekant med och blev redan som väldigt liten.
Hur lilla jag ropade efter hjälp men tillbaka hördes bara ett eko.

Ensamhet, ett ord som jag så väl relaterar till, klumpen i magen av att komma tillbaka efter sommarlovet, alla kompisar har varit ute och rest. Jag har behövt jobba för att få mat på bordet.

Ensamhet, att ligga på kvällen, det som närvarar är mina tårar som jag själv får torka bort. Eller ja jag har ju faktiskt mina två gossedjur. Så helt ensam är jag ju inte.. I bakgrunden hörs också alla bråk, allt skrik och väntan på en smäll är hemsk, jag är rädd. Men jag har trots allt mina gossedjur.

Ensamhet, att stressa hem för man är rädd att sin förälder tagit sitt liv. Vem vet vad jag möts av. Jag har under skoldagen fått långa och många sms. ”Jag orkar inte leva längre, det finns ingen kvar”.
Känslan av att höra det gör så ont, för jag är ju kvar, din dotter är ju faktiskt kvar, men nu verkar jag vara helt betydelselös..

Ensamhet, när vuxna ständigt påpekar ”men så mogen du är för din ålder”, “vilken ansvarsfull dotter du har”. Vad ska jag svara? ”Ja, jag tycker om att göra saker själv”, för vem skulle tro på mig om jag sa något annat?

Hur kunde ingen se? Eller såg de men inte brydde sig? Min mamma kommer aldrig på föräldramöten. Min mamma går aldrig med mig till Bup. Min mamma hjälper aldrig mig med läxor. Min mamma avbokar utvecklingssamtal. Min mamma skjutsar aldrig till träningarna. Min mamma hälsar aldrig på mina kompisars föräldrar. Min mamma är inte den som handlar maten. Min mamma är inte den som lagar mat, hjälper till med läxor, försöker visa intresse för mina hobbys, frågar hur det går i skolan, vet vilka jag umgås med, ringer och frågar vad jag gör, har koll på mina prov, läxor, lärare eller kompisar. Min mamma gör inget av det. Folk ser, men ingen frågar.

Sen kom en dag, jag tog steget att kontakta Maskrosbarn, något jag är övertygad om räddade mig. Något jag aldrig någonsin ångrar. Äntligen kom jag till en plats som kändes trygg. Jag fick äntligen fylla mina tomma boksidor. Och jag hade äntligen någon som lyssnade, jag behövde inte torka mina tårar ensam. Men jag fick inte bara massa trygga vuxna, jag fick också lära känna andra ungdomar med samma erfarenheter, som också varit med om liknande saker. Vi delar olika historier men vi har alla något gemensamt, vi alla är maskrosbarn.

Jag har fått vänner och familj för livet, jag känner mig inte längre ensam. Det finns människor som förstår, maskrosbarn förstår <3
Du är aldrig ensam.