Jag hade mot alla odds klarat av gymnasiet

Gymnasiet var för mig både en fin och en mycket mörk tid. Jag hittade vänner för livet, jag lärde känna mig själv och jag växte på många plan. Samtidigt präglades den av mammas missbruk och mitt i allt försökte hon ta sitt liv. Hela min värld rasade runt omkring mig och ingenting skulle någonsin bli detsamma.

När studenten äntligen började närma sig fick jag allt mer hopp för livet. Trots allt som hänt skulle jag ju faktiskt ta studenten, jag hade, mot alla odds, klarat av gymnasiet. Nu skulle jag ju bli vuxen ”på riktigt”. Dock hade jag ju blivit vuxen för länge sen och varit mamma åt min mamma i hur många år som helst, och redan tvingats bo ensam i ett år. På samma gång släktes en del av hoppet ju närmre dagen kom. Om bara några veckor skulle jag bli hemlös.  Socialtjänsten skulle ha tillbaka sin lägenhet, och när jag inte gick i skolan längre var det ingen som var tvungen att ta hand om mig och hjälpa mig. Och för att hitta någonstans att bo behöver man ju pengar, alltså ett jobb. Hur skulle detta egentligen gå, förutsättningarna kunde ju nästan inte varit sämre…

På något sätt lyckades jag dock. Jag tog studenten, jag fick springa ut och det blev något symboliskt i det hela. Jag sprang ut och bort från allt jag varit med om, och all skit, med ett mål i sikte. Att inte ge upp, och mot ett liv där jag och mitt mående skulle vara i fokus.

Den där kämparglöden och det målet var det som räddade mig.  Jag gav inte upp, jag hittade ett jobb och en lägenhet. Jag kämpade på, lärde känna mig själv ännu mer, bearbetade det jag varit med om och bestämde mig för att allt jag varit med om inte kunde vara förgäves. Jag bestämde mig för att jag hjälpa folk som varit med om likande saker. Jag sökte och kom in på den utbildning jag ville och idag får jag, använda mina erfarenheter till att hjälpa andra må lite bättre.

Allting går, bara man vill det. Vi maskrosbarn må ha lite sämre förutsättningar än många andra, men precis som en maskros så kan vi växa genom asfalten och blomma ut till det vi vill vara.