Ingen kan vara snällare än den som får en rädd unge att känna sig trygg

Vad betyder det att vara snäll? För mig finns det inget givet svar, för snäll har haft skiftande innebörd under de 30 år jag har levt.

Den mest uppskattade snällheten var dock alltid min farmors. Konstant, orubblig och kärleksfull. När jag tänker på det så tror jag inte att ”snäll” var en av farmors tydligaste egenskaper. När jag beskriver henne så vill jag nog hellre säga envis, principfast och orädd. Ändå är det minnet av henne som får mig att le och bli alldeles varm i hjärtat. För inget kan vara snällare än den som får en rädd unge att känna sig trygg.

Så konstigt egentligen, för jag kan inte minnas att jag och farmor någonsin pratade om hur jobbigt det var hemma hos mig. Kanske var det exakt det som gjorde att jag hämtade andan hos henne. I den där lägenheten vars doft jag fortfarande kan känna, lägenheten som varit mitt barndomshem mer än någon annan plats.

Att vara snäll betydde inte att hon frågade hur det var hos mamma eller hos pappa. Det var inte heller att lyssna länge och väl på min barndoms trauman.

Det var nybakade kanelbullar, hemlagade köttbullar, hennes naglar som kliade skönt på mina armar. Bilturer till hennes barndomsby, manglade lakan och en klocka som hon fick stänga av när vi skulle sova över. En sån klocka som ringde varje hel och halvtimme och som jag idag skulle gett vad som helst för att den skulle väcka mig natten genom. Snäll var inte att hon skulle skälla på mamma och pappa för deras beteende, det var att jag alltid visste att hennes dörr stod öppen för mig oavsett vad.

Jag har varit så lyckosam i att ha korsat väg med så många snälla personer under årens lopp. Personer som lyssnat, förstått, velat nå mitt innersta och som har fått mig att stå stadigt med en tung ryggsäck fylld av jobbiga minnen. Människor som spridit så mycket ljus i delar av min själ som jag ibland trodde var släckt för alltid. Vänner, syskon, psykolog, kurator, alla jag mötte den där ungdomsveckan på ett behandlingshem, kollegor, skolkamrater, släktingar. Det var bara det att jag ibland kunde tröttna på att prata om det som var jobbigt, för då var det som att det jobbiga kom med mig även om jag inte var hemma.

Det var nog det som var hemligheten med farmor. Det var skönt att inte behöva vara ett trasigt barn hos henne, för där fick jag lov att ”bara” vara ett barnbarn. Ett barnbarn som bara ville ha långa kramar, en puss på kinden och varma kanelbullar.