ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Ibland träffar jag dig, men jag gillar det inte. Allt du gör är att förstöra.

Ibland träffar jag dig, men jag gillar det inte. Allt du gör är att förstöra.

Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år. Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror. 

Mitt första minne av dig är inte det bästa.

Forskare säger att man inte minns saker före man fyllt 4 år. De säger att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad, att den inte kan komma ihåg saker innan den åldern.
Men jag tror dem inte. För om det var sant, kanske mitt första minne av dig skulle vara trevligare.

Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år.
Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror. När du kom in genom ytterdörren blev jag först glad, sedan rädd.

Personen som stod vid ytterdörren var inte du. Han såg ut som dig, hade samma kläder som dig, lät som dig. Men det var inte du. Den glada, trevliga personen som jag suttit och väntat på hade bytts ut mot någon annan. När du kollade på mig var det som att jag inte var där. Du kollade rakt igenom mig. Din blick var kall och rösten falsk. Du var rakt ut sagt elak.

Jag kommer inte ihåg alla detaljer, kommer inte ihåg vad ni sa. Jag förstod ju inte vad som var fel. Det var inte fören jag blev äldre som jag förstod vad som egentligen hade hänt. Och när jag äntligen förstod visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade undrat i flera år. Mardrömmarna kom tillbaka varje natt, alltid samma sak som återupprepade sig. Det var du som skrek utan ord, för jag hörde ingenting, allting var knäpptyst. Jag kunde bara se, det var som om jag var förstenad. Du slog sönder en garderobsdörr i hallen, men fortfarande inget ljud. Sedan gick du.

Du försvann och kom inte tillbaka. Jag vet inte om det var för att du valde det eller för att mamma inte lät dig komma nära oss, det spelar ingen roll. Jag var 2 år och hade precis sett dig som du är när du är påverkad. Jag var 2 år och hade förlorat min pappa.

När jag var 7 år fick jag veta att du missbrukade både droger och alkohol. Det gör du fortfarande. Redan innan jag fick veta det var jag besviken på dig. Du försökte få mig att acceptera att du också har problem, att drogerna är ditt sätt att glömma allt jobbigt och kunna må bra. Men jag ville inte förstå. Jag ville inte ha med dig att göra. Jag vägrade acceptera.

Det var meningen att du skulle vara den där fantastiska pappan som alla ville ha. Den pappan som du var när du var nykter. Ibland kunde jag vara med dig, och må bra. Vi kunde gå ut på vår lilla fotbollsplan och sparka boll, du lät mig alltid vinna. Du älskade att se mig le, jag var din lilla prinsessa. Du och mamma kallade mig ”Sunshine”, för att jag alltid var så glad. Det verkade som att det inte fanns någonting i hela världen som skulle tynga ner mitt lilla naiva hjärta.

Men du insåg inte att det också var du som fick mig att må dåligt, när ingen annan såg. Det var du som gjorde att jag alltid stängde in mig på rummet och grät efter skolan. Fast jag bara gick i 2:an hade jag varit med om saker som jag aldrig skulle kunna glömma. Jag visste inte att man kunde hata och älska någon på samma gång. Men det gör jag. Jag älskar dig, min pappa, när du är nykter. Men jag hatar dig när du låter drogerna ta över.

Jag kan få mardrömmarna än idag. Kan vakna upp mitt i natten och vara iskall, fast det är mitt i sommaren. Jag är inte rädd längre. Jag har lärt mig att leva med det. Ibland får jag mardrömmar, det bara är så helt enkelt. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag gråter inte längre. Det hjälper inte att gråta. Istället är jag helt kall. Jag fryser ut dig.

Ja, vi har samma DNA och ditt blod rinner i mina ådror. Men det är allt. Det finns saker som betyder så mycket mer än blod och DNA. Och jag ser inte dig som en del av min familj.

Jag har inte brutit kontakten med dig helt. Om jag gör det skulle jag behöva anstränga mig för att undvika dig, vilket skulle bli svårt då vi bor i samma ort, bara några minuter ifrån varandra. Och speciellt när du kommer hem till oss för att träffa min andra, yngsta bror. Eller om du kommer bara för att hälsa på, vi är ju trots allt dina barn.

Jag vet att du försöker fixa dig själv och vår relation. Men jag vet också att om du verkligen velat fixa allt, till 100%, så skulle det vara fixat nu. Du har haft 15 år på dig.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här