För mig har skolan alltid varit en räddning

För mig har skolan alltid varit en räddning. En stabil punkt i en annars oförutsägbar vardag. När det var kaos hemma visste jag att jag kunde gå till skolan och få en paus, en andningslucka där jag kunde fokusera på annat än det som tyngde mig. Det har varit en plats där jag inte bara lärt mig saker, utan också fått känna mig trygg, sedd och uppskattad. Där har jag mött vuxna som har lyssnat, stöttat mig och fått mig att känna att jag är bra på något. Skolan har varit mer än en plats för plugget. Den har varit min frizon, mitt sammanhang och där jag har fått skapa min egen identitet.

Kanske är det just därför studenten känns så skrämmande. Den innebär att jag lämnar allt det där bakom mig. Jag vill inte tvingas släppa den plats där jag har vuxit, briljerat och fått bekräftelse. Skolan har varit den stabilitet jag saknat hemma, och nu ska jag plötsligt kliva ut i en värld där jag inte vet vad som väntar. Mina känslor inför studenten är minst sagt blandade. På ett sätt känns det befriande att äntligen få ta steget in i vuxenlivet. Med friheten kommer möjligheter såsom att kunna forma min egen framtid och skapa något eget. Men samtidigt känns det som att jag står på en klippkant, redo att hoppa utan att veta om jag kommer landa mjukt eller falla handlöst. Plötsligt ska jag inte längre gå till samma skola varje dag, inte möta de vuxna som har funnits där för mig, inte ha den kontinuitet som har hållit mig uppe. Istället läggs ansvaret för mitt liv i mina egna händer. Men hur ska jag navigera det utan de trygga föräldrar som alla andra har?

Frågorna snurrar i mitt huvud. Vad ska jag arbeta med? Hur hittar jag ett jobb när jag inte har några kontakter? Vem kommer att finnas där när jag mår dåligt? Med vem ska jag prata när ångesten slår till? Och hur ska jag lösa boendet när jag inte längre kan bo kvar i min stödlägenhet?

Trots allt detta försöker jag hålla fast vid hoppet. Jag är inte ensam. Maskrosbarn kommer att finnas vid min sida ett tag till, och jag vet att det finns andra som har stått där jag står nu och tagit sig vidare. Om de har klarat det, då kan jag också göra det.