En alldeles för stor önskan

Julen var en högtid som jag hatade som barn.
Min mamma och pappa var skilda, vilket betydde att jag firade julafton två gånger varje år. Andra barn kanske skulle bli överlyckliga bara av tanken att ha två dagar med massa presenter, men för mig var det en mardröm. Jag älskade att fira jul med min mamma den 24:e. Vi åt massa gott, fick presenter och mammas sida av släkten var där. Sen kom dagen efter, den 25:e, som var den ”riktiga” julafton för min pappa, då han kommer från ett annat land.

Pappa var väldigt isolerad från sin släkt av många olika skäl,  så det var bara pappa, jag och mina syskon som firade jul tillsammans.
Visst, han satte upp ett träd och lät oss barn pynta det och vi åt julmat, men det var något som saknades… en nykter pappa. För han var aldrig nykter, det luktade alltid illa kring honom, han stank alkohol. Han satt vid sin dator hela dagen, spelade, drack och skällde ut oss om vi råkade skratta lite högre än han tillät. Vi barn fick underhålla oss själva. Jag kommer inte ens ihåg om vi fick paket.

Julen med min pappa var inte alls bra, så min hjärna har förträngt det mesta, vilket är både positivt och negativt. Ett barn ska minnas och älska julen och önska sig massa paket, inte önska sig att pappa skulle kasta flaskan och bli frisk. Jag ville inget hellre än att pappa skulle ta tag i sitt liv, att han skulle göra det för oss barn, men det var en alldeles för stor önskan.