ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Det där med att fylla 18

Det där med att fylla 18

Jag kommer ihåg hur jag som barn alltid behövde medla mellan mina föräldrar. När jag var hos min ena förälder behövde jag ofta ringa till min andra förälder, försöka komma ihåg ordagrant vad jag skulle framföra och vad jag sedan skulle förmedla tillbaka.

Samtidigt som jag hade fullt upp med det, stod alltid min ena förälder, som gett mig order att ringa, och avlyssnade samtalet och skrek ut ny information upp över öronen på mig. Mina föräldrar kunde aldrig komma överens, och deras brist på samarbetsförmåga resulterade alltid i att jag stod mitt emellan två arga människor. Allra värst var de gångerna någon av mina föräldrar behövde få den andres underskrift; när mitt pass skulle förnyas, när jag skulle byta skola, flytta till en ny adress.

Jag fick alltid höra att det skulle bli lättare när jag blev äldre, när jag var så pass stor att jag själv skulle få välja vart jag ville bo och senare när själv kunde skriva under mina papper. Att få höra det ingav mig en gnutta hoppfullhet, jag försökte intala mig själv att det faktiskt skulle bli så, jag skulle få rättigheter att bestämma och få uttrycka mina behov och min egen vilja. Efter varje födelsedag när jag blivit 1 år äldre blev jag dock alltid lika besviken, besvikelsen fyllde mig när jag förstod att det inte alls blev så. De flesta barn längtar efter att bli äldre och det gjorde även jag, men min längtan var nog extra stor, för jag längtade efter att min ständiga kamp skulle nå sitt slut, något som verkade vara väldigt långt borta.

När min 14 års dag kom var jag inställd på att jag äntligen skulle få välja vart jag ville bo, det hade jag ju fått höra under alla mina år. Fick jag någon rätt att bestämma över min boendesituation? Svar nej. Jag tvingades bo kvar hos min ena sjuka förälder, då den inte gick med på att jag skulle bo någon annanstans. Det gjorde inte heller min andra förälder, som också var sjuk. Jag hade under mina fjorton levnadsår slitits mellan vart jag skulle bo och min egen vilja hade aldrig blivit lyssnad på, inte ens den dagen jag till och med hade den lagliga rätten på min sida hördes mina önskemål.

Min kamp fortsatte att följa mig under mina tonår. Dagen kom när jag skulle öppna mitt första bankkonto, jag och min ena förälder gick till banken, men stötte på det återkommande problemet. Underskrift från båda vårdnadshavarna krävdes. Som många gånger förut satte min ena förälder käpparna i hjulet för mig.

När jag började högstadiet började jag känna att det var oerhört jobbigt att gå på utvecklingssamtal i skolan, inte på grund av att jag skulle få höra att jag inte skötte mig i skolan eller uppnådde tillräckliga resultat, för så var det aldrig, utan för att jag alltid behövde ha med mig minst en förälder på samtalen. En förälder som under hela samtalet fick mig att skämmas och vilja försvinna ner under bordet. Reglerna var så att när man blivit myndig kunde man få välja om man ville ha sina utvecklingssamtal utan sina föräldrar, innan det behövde minst en av dem vara med. När jag bytte skola i högstadiet fick jag dock turen att få världens bästa högstadielärare som snabbt förstod att utvecklingssamtalen inte gav mig något när min förälder närvarade, därmed fick jag göra ett ”undantag från reglerna”.

Redan som 12 åring började jag längta efter åldern då jag skulle få makten över mitt liv – min 18 års dag. Jag hade börjat förstå att ingen tidigare ålder skulle ge mig den friheten jag sökte efter och var i behov av. Den skulle bara komma när jag rent juridiskt hade laglig rätt att bestämma över mig själv. Åren gick och längtan växte sig bara starkare, till slut började många av mina jämnåriga tonårskamrater också att längta efter att fylla myndigt. Vi längtade dock efter helt olika saker, de längtade efter att få gå ut på krogen, köpa sitt första lagliga paket cigaretter och ta körkortet. Jag längtade bara efter en sak – att få känna mig fri. Fri till att bestämma över mig själv och min framtid. Det kanske låter konstigt för somliga, men jag kände mig redan vuxen, jag hade aldrig fått vara barn utan behövt bli vuxen tidigt och ta ett vuxenansvar. Jag var förälder över mina egna föräldrar och jag var trött på det.

En av mina lyckligaste stunder i livet var min artonårsdag. Jag flyttade hemifrån 2 månader efter min artonårsdag och jag upplevde precis den där friheten jag hade drömt om under så många år, som är svår att förklara för andra. Jag har träffat många ungdomar som har längtat precis lika mycket som jag gjorde. Jag har också träffat många ungdomar som har varit rädda för att fylla 18 år. De har känt att det har varit läskigt att behöva bli vuxen. Antingen för att de har varit så vana vid att ens föräldrar har tagit hand om en och man aldrig tidigare behövt stå på egna ben, eller för att de tvärtom, precis som jag, har behövt vara vuxen som barn, och därför längtar efter att någon gång bara få vara barn.

Till dig som nyligen blivit 18 år eller snart ska bli, var inte rädd! Du behöver inte bli vuxen bara för att du fyllt 18, och alla de saker med vuxenlivet som gör dig rädd, oroa dig inte för dem! Jag hade inte heller någon aning om hur man betalade en räkning eller tecknade ett elavtal, då det inte fanns någon som hade lärt mig. Men jag lärde mig på vägen och det kommer du också att göra, och det finns andra människor än dina föräldrar omkring dig som vet och kan hjälpa dig!

Till dig som längtar lika mycket som jag gjorde efter att få bli myndig, försök påverka din situation så mycket du bara kan för det har du rätt till och vuxna ska ta tillvara på dina behov, oavsett din ålder! Dagen kommer komma när du fyller 18 och fram till dess, sluta aldrig tro på dig själv och din förmåga!

Kramar från Jeanette på Maskrosbarn

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här