Dagen du satte mig först

Dagen som jag länge gått och väntat på har äntligen kommit, studenten. Jag har kämpat för att ta mig hit. Det har inte varit enkelt. Vägen hit har präglats av ångest att räcka till. Men den största anledningen har varit att jag har haft svårt att fokusera fullt ut. Oron och stressen omkring dig har tagit över mitt liv. Oron över att du ska falla igen och inte komma tillbaka. Oron över att du ska göra lillebror ledsen, oro över att du ska göra någon jag älskar illa. Men störst av allt, oron över att bli sviken igen. Kanske borde jag vara van vid det här laget, men hoppet är det sista som lämnar en har jag hört.

Alla sa till mig att du inte skulle komma, även du själv. Jag hade väl inte förväntat mig nått annat. Varför skulle jag det, du har inte sett mig eller prioriterat mig innan så varför skulle du nu. Du är inte stark nog att motstå de frestelser som kan uppkomma när du är på stan. Frestelsen av dina ”favoritbarn” alkohol och drogen. Kanske är det lika bra att du inte kommer. Det har alltid varit enklare att skjuta undan känslorna och låtsas som att du är i en annan värld än i min.

Men nu äntligen är dagen kommen. Jag är så glad över detta. Jag står med mina vänner inne i skolan och vi väntar på att få springa ut och sjunga ”sjung om studentens lyckliga dar”. Rektorn börjar räkna ner. När jag står redo för att springa ut, bultar hjärtat av både nervositet och glädje. 3,2,1 SPRING!! Vi springer i en stor klunga ut mot publikhavet av vänner och familj. Alla tittar efter skyltar på sig själva som barn. Jag letar men ser inte min.

Vi skrattar och fäller glädjetårar tillsammans samtidigt som vi försöker sjunga. När jag tittar ut över folkhavet igen så ser jag äntligen min skylt och lillebror och mamma som står och skriker glatt bredvid. Och mitt i folkhavet bakom alla står du. Mitt hjärta hoppar till, inte av oro eller rädsla den här gången, men av glädje. Glädje över att du kom och ville se mig på min dag, även om du riskerar att utsätta dig själv för fara. Jag brister ut i gråt, min vän gråter också. Hon tar tag i mina axlar och säger: ”han kom, han kom för din skull” och vi gråter och kramas tillsammans.