ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Att skämmas

Att skämmas

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation.

Hej alla fina!

Så pepp på att få blogga igen- jag älskar ju att skriva men gör det så sällan här! Det ska bli bättre! Och så pepp på att vara på kontoret med flera nya kollegor och på att syna lägerverksamheten utan och innan! Vad kan vi göra bättre? Vad är halvbra? Vad kan vi ändra? Vad gör vi ens? Att analysera allt vi gör i våra läger – för att göra det bättre för de som ska komma på läger.

Men det var egentligen inte det jag ville prata om idag, jag vill faktiskt prata om skam. Om att skämmas. Över sin situation, över sin familj, över sig själv kanske.

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Jag flyttade mitt i högstadiet och fick helt plötsligt väldigt långt till skolan – men för det mesta var det ingen som kunde skjutsa mig/följa mig till skolan, för att min förälder inte orkade gå upp på morgonen. Så väldigt många morgnar fick jag åka taxi till skolan. Jag vet, det låter lyxigt och jätteskönt. Men det var inte för att vi hade så mycket pengar att vi kunde åka hur mycket taxi som helst, utan det var för att min förälder kunde ta det via jobbet på något sätt.

Framförallt var det för att min förälder förmodligen hade druckit för mycket alkohol kvällen innan för att köra bil vid 07.00 på morgonen efter.

I vilket fall. Jag gled in på skolgården i den här jävla taxin. Och ångesten över att gå den där biten från bilen, över skolgården, i korridoren, till mitt klassrum. Den var så otroligt hemsk. Jag såg överallt hur de andra eleverna stirrade på mig, viskade om mig, tittade konstigt. Jag hörde viskningarna eka i korridorerna. Ibland var det någon som skrek något. Allt ifrån att jag var ett soc-barn till att jag var så otroligt snobbig som åkte taxi.

Och jag skämdes så fruktansvärt mycket.

Jag skämdes också ihjäl när jag som 14-åring vågade berätta för en vän till mig hur min förälder var. Vad hon sa för saker till mig och vad hon gjorde för saker mot mig. Jag berättade i totalt förtroende för min vän. Och någon vecka senare stod det över hela internet, öppet, så att alla kunde läsa. Jag minns att jag aldrig mer ville gå utanför dörren.

Jag minns hur jag i vissa sociala sammanhang när jag var tonåring kunde berätta något om min familj, om att jag inte bodde med dem till exempel, och märka hur stämningen i hela rummet ändrades. Hur de som var i rummet liksom drog sig undan, såg på mig med nya ögon, distanserade sig ifrån mig och drog sig undan. Hur de inte längre ville ha mig där längre, varken i rummet eller i deras liv.

Under tiden jag har jobbat med Maskrosbarn har det för mig blivit en norm att ha en eller två sjuka föräldrar, alla vi som jobbar här har det ju så. Alla ungdomar jag möter har det också så. Vi pratar om det nästan varje dag på kontoret, och varje dag i våra aktiviteter. För mig är det helt helt helt normalt och inget jag känner skam överhuvudtaget över längre. Det var många många år sen jag kände den där fladdrande känslan i magen, det där suget, tvekade inför att säga det jag skulle säga, att bli helt varm, röd och svettig. Det var längesen nu. Och det tackar jag verkligen för. Det finns ju inget för mig att skämmas över – för jag har ju inte valt hur det har varit.

Men – så kom den här situationen för någon vecka sen. Där jag mötte en person som fick mig att på nytt nästan återuppleva den där gamla känslan som jag trodde var utplånad för längesedan. Jag mötte en helt ny person som pratade om sin familj, om hur nära de var i hens familj, hur fantastiskt det var, hur familjen är -allt- och om hur VIKTIGT det var för hen att umgås med andra personer som också var NÄRA sin familj. Som hade bra ”familjevärderingar”.

I början tänkte jag inte så mycket, för jag har omdefinierat vad familj betyder för mig, det handlar inte längre bara om blod, min familj är de jag älskar, blod eller inte. Min familj är mina vänner, de som behandlar mig bra, de som ställer upp, de som älskar mig, de som vill finnas där, de som förstår när jag är ledsen, de som känner mig, de som vill finnas i mitt liv som en familj. För mig kan det vara genom blod, vatten eller kaffe. Det spelar verkligen ingen roll. Så i början av det här samtalet så kände jag att jag höll med, för missuppfatta mig inte. För mig är det viktigt med familj, men MIN definition av familj. De betyder allra mest för mig och jag skulle göra allt för dem.

Men sen när hen började fråga ut mig om min familj, så blev jag obekväm. Nästan ledsen. Jag förstod ju vad hen var ute efter. Det var blodsfamiljen. Och hen rynkade på näsan när jag berättade med väldigt förskönade ord lite kort om hur det var. Skakade på huvudet. Dömde ut mig. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände igen suget i magen, stressen, ångesten och skammen. Jag blev så fruktansvärt illa till mods och kände mig som en sån otroligt dålig människa som inte passade in i den här mallen. Är det kanske inte lite mitt fel? Har jag misslyckats? Kunde jag gjort någonting annorlunda? Borde jag kämpa för något annat än det jag kämpar för idag?

Vårt möte gjorde mig så illa till mods att jag gick hem och började fundera på alla de här sakerna. Vrida och vända på allt som har varit.

Men sen fick jag nog. Och så blev jag arg istället. Riktigt arg.

Hur orimligt är det inte att jag ska sitta och ifrågasätta om Denise 14 år hade kunnat göra någonting annorlunda? Om det kanske ändå inte var Denise 15 års fel? I alla fall lite grann? Om Denise 16 år kanske borde skärpt till sig lite och inte gnällt så mycket? Inte tagit åt sig så himla mycket av hur det var hemma?

Det är så SJUKT orimligt att ett möte med en annan otroligt oödmjuk person ska få mig, dig, oss att känna så. Så fruktansvärt orimligt att jag inte kan understryka det nog.

Skam är en av de mest avskyvärda känslorna jag vet och jag är tacksam över att jag sluppit känna den kring min familjesituation på länge, men ändå glad att jag fick återuppleva en bråkdel av det, för det får mig att minnas. Att aldrig glömma hur det en gång var och ta tillvara på det jag har idag och uppskatta det.

Skam är också en av de mest onödiga känslorna – den hjälper mig inte överhuvudtaget i livet. Inte på något sätt. Ingen annan mår bättre för att jag skäms. Och verkligen inte jag. Och om någon annan person ska vara så otroligt dömande, okunnig, taskig, korkad, trångsynt eller allmänt dum i huvudet, så den ska döma ut mig eller tycka någonting om mig på grund av att jag råkade födas in i en viss typ av familj. Ja vet ni, då kan den faktiskt dra. Det är ingen jag har något intresse av att ha i mitt liv. Överhuvudtaget.

Så – poängen! Poängen är att inte skämmas. Och låt ingen person någonsin lägga på skam på dig. Det handlar om den personen, inte om dig. För varje sån person finns det 100 fantastiska, öppna, empatiska, förstående och kärleksfulla människor som förstår hur det har varit, som vill förstå varför och som vill förstå hur det känns. Det är de personerna vi ska hålla fast i. Det är de som är värda vår tid och energi.
Massa kärlek till er! Låt aldrig någon tvinga in i er en mall som den personen har bestämt som korrekt!

Ni duger så sjukt bra som ni är och ni har inget att skämmas över!
Kram, Denise

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här