ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Att skämmas

Att skämmas

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation.

Hej alla fina!

Så pepp på att få blogga igen- jag älskar ju att skriva men gör det så sällan här! Det ska bli bättre! Och så pepp på att vara på kontoret med flera nya kollegor och på att syna lägerverksamheten utan och innan! Vad kan vi göra bättre? Vad är halvbra? Vad kan vi ändra? Vad gör vi ens? Att analysera allt vi gör i våra läger – för att göra det bättre för de som ska komma på läger.

Men det var egentligen inte det jag ville prata om idag, jag vill faktiskt prata om skam. Om att skämmas. Över sin situation, över sin familj, över sig själv kanske.

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Jag flyttade mitt i högstadiet och fick helt plötsligt väldigt långt till skolan – men för det mesta var det ingen som kunde skjutsa mig/följa mig till skolan, för att min förälder inte orkade gå upp på morgonen. Så väldigt många morgnar fick jag åka taxi till skolan. Jag vet, det låter lyxigt och jätteskönt. Men det var inte för att vi hade så mycket pengar att vi kunde åka hur mycket taxi som helst, utan det var för att min förälder kunde ta det via jobbet på något sätt.

Framförallt var det för att min förälder förmodligen hade druckit för mycket alkohol kvällen innan för att köra bil vid 07.00 på morgonen efter.

I vilket fall. Jag gled in på skolgården i den här jävla taxin. Och ångesten över att gå den där biten från bilen, över skolgården, i korridoren, till mitt klassrum. Den var så otroligt hemsk. Jag såg överallt hur de andra eleverna stirrade på mig, viskade om mig, tittade konstigt. Jag hörde viskningarna eka i korridorerna. Ibland var det någon som skrek något. Allt ifrån att jag var ett soc-barn till att jag var så otroligt snobbig som åkte taxi.

Och jag skämdes så fruktansvärt mycket.

Jag skämdes också ihjäl när jag som 14-åring vågade berätta för en vän till mig hur min förälder var. Vad hon sa för saker till mig och vad hon gjorde för saker mot mig. Jag berättade i totalt förtroende för min vän. Och någon vecka senare stod det över hela internet, öppet, så att alla kunde läsa. Jag minns att jag aldrig mer ville gå utanför dörren.

Jag minns hur jag i vissa sociala sammanhang när jag var tonåring kunde berätta något om min familj, om att jag inte bodde med dem till exempel, och märka hur stämningen i hela rummet ändrades. Hur de som var i rummet liksom drog sig undan, såg på mig med nya ögon, distanserade sig ifrån mig och drog sig undan. Hur de inte längre ville ha mig där längre, varken i rummet eller i deras liv.

Under tiden jag har jobbat med Maskrosbarn har det för mig blivit en norm att ha en eller två sjuka föräldrar, alla vi som jobbar här har det ju så. Alla ungdomar jag möter har det också så. Vi pratar om det nästan varje dag på kontoret, och varje dag i våra aktiviteter. För mig är det helt helt helt normalt och inget jag känner skam överhuvudtaget över längre. Det var många många år sen jag kände den där fladdrande känslan i magen, det där suget, tvekade inför att säga det jag skulle säga, att bli helt varm, röd och svettig. Det var längesen nu. Och det tackar jag verkligen för. Det finns ju inget för mig att skämmas över – för jag har ju inte valt hur det har varit.

Men – så kom den här situationen för någon vecka sen. Där jag mötte en person som fick mig att på nytt nästan återuppleva den där gamla känslan som jag trodde var utplånad för längesedan. Jag mötte en helt ny person som pratade om sin familj, om hur nära de var i hens familj, hur fantastiskt det var, hur familjen är -allt- och om hur VIKTIGT det var för hen att umgås med andra personer som också var NÄRA sin familj. Som hade bra ”familjevärderingar”.

I början tänkte jag inte så mycket, för jag har omdefinierat vad familj betyder för mig, det handlar inte längre bara om blod, min familj är de jag älskar, blod eller inte. Min familj är mina vänner, de som behandlar mig bra, de som ställer upp, de som älskar mig, de som vill finnas där, de som förstår när jag är ledsen, de som känner mig, de som vill finnas i mitt liv som en familj. För mig kan det vara genom blod, vatten eller kaffe. Det spelar verkligen ingen roll. Så i början av det här samtalet så kände jag att jag höll med, för missuppfatta mig inte. För mig är det viktigt med familj, men MIN definition av familj. De betyder allra mest för mig och jag skulle göra allt för dem.

Men sen när hen började fråga ut mig om min familj, så blev jag obekväm. Nästan ledsen. Jag förstod ju vad hen var ute efter. Det var blodsfamiljen. Och hen rynkade på näsan när jag berättade med väldigt förskönade ord lite kort om hur det var. Skakade på huvudet. Dömde ut mig. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände igen suget i magen, stressen, ångesten och skammen. Jag blev så fruktansvärt illa till mods och kände mig som en sån otroligt dålig människa som inte passade in i den här mallen. Är det kanske inte lite mitt fel? Har jag misslyckats? Kunde jag gjort någonting annorlunda? Borde jag kämpa för något annat än det jag kämpar för idag?

Vårt möte gjorde mig så illa till mods att jag gick hem och började fundera på alla de här sakerna. Vrida och vända på allt som har varit.

Men sen fick jag nog. Och så blev jag arg istället. Riktigt arg.

Hur orimligt är det inte att jag ska sitta och ifrågasätta om Denise 14 år hade kunnat göra någonting annorlunda? Om det kanske ändå inte var Denise 15 års fel? I alla fall lite grann? Om Denise 16 år kanske borde skärpt till sig lite och inte gnällt så mycket? Inte tagit åt sig så himla mycket av hur det var hemma?

Det är så SJUKT orimligt att ett möte med en annan otroligt oödmjuk person ska få mig, dig, oss att känna så. Så fruktansvärt orimligt att jag inte kan understryka det nog.

Skam är en av de mest avskyvärda känslorna jag vet och jag är tacksam över att jag sluppit känna den kring min familjesituation på länge, men ändå glad att jag fick återuppleva en bråkdel av det, för det får mig att minnas. Att aldrig glömma hur det en gång var och ta tillvara på det jag har idag och uppskatta det.

Skam är också en av de mest onödiga känslorna – den hjälper mig inte överhuvudtaget i livet. Inte på något sätt. Ingen annan mår bättre för att jag skäms. Och verkligen inte jag. Och om någon annan person ska vara så otroligt dömande, okunnig, taskig, korkad, trångsynt eller allmänt dum i huvudet, så den ska döma ut mig eller tycka någonting om mig på grund av att jag råkade födas in i en viss typ av familj. Ja vet ni, då kan den faktiskt dra. Det är ingen jag har något intresse av att ha i mitt liv. Överhuvudtaget.

Så – poängen! Poängen är att inte skämmas. Och låt ingen person någonsin lägga på skam på dig. Det handlar om den personen, inte om dig. För varje sån person finns det 100 fantastiska, öppna, empatiska, förstående och kärleksfulla människor som förstår hur det har varit, som vill förstå varför och som vill förstå hur det känns. Det är de personerna vi ska hålla fast i. Det är de som är värda vår tid och energi.
Massa kärlek till er! Låt aldrig någon tvinga in i er en mall som den personen har bestämt som korrekt!

Ni duger så sjukt bra som ni är och ni har inget att skämmas över!
Kram, Denise

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här