ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Att skämmas

Att skämmas

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation.

Hej alla fina!

Så pepp på att få blogga igen- jag älskar ju att skriva men gör det så sällan här! Det ska bli bättre! Och så pepp på att vara på kontoret med flera nya kollegor och på att syna lägerverksamheten utan och innan! Vad kan vi göra bättre? Vad är halvbra? Vad kan vi ändra? Vad gör vi ens? Att analysera allt vi gör i våra läger – för att göra det bättre för de som ska komma på läger.

Men det var egentligen inte det jag ville prata om idag, jag vill faktiskt prata om skam. Om att skämmas. Över sin situation, över sin familj, över sig själv kanske.

När jag var yngre i tonåren, så skämdes jag otroligt mycket, framförallt för mig själv och för min familjesituation. Jag flyttade mitt i högstadiet och fick helt plötsligt väldigt långt till skolan – men för det mesta var det ingen som kunde skjutsa mig/följa mig till skolan, för att min förälder inte orkade gå upp på morgonen. Så väldigt många morgnar fick jag åka taxi till skolan. Jag vet, det låter lyxigt och jätteskönt. Men det var inte för att vi hade så mycket pengar att vi kunde åka hur mycket taxi som helst, utan det var för att min förälder kunde ta det via jobbet på något sätt.

Framförallt var det för att min förälder förmodligen hade druckit för mycket alkohol kvällen innan för att köra bil vid 07.00 på morgonen efter.

I vilket fall. Jag gled in på skolgården i den här jävla taxin. Och ångesten över att gå den där biten från bilen, över skolgården, i korridoren, till mitt klassrum. Den var så otroligt hemsk. Jag såg överallt hur de andra eleverna stirrade på mig, viskade om mig, tittade konstigt. Jag hörde viskningarna eka i korridorerna. Ibland var det någon som skrek något. Allt ifrån att jag var ett soc-barn till att jag var så otroligt snobbig som åkte taxi.

Och jag skämdes så fruktansvärt mycket.

Jag skämdes också ihjäl när jag som 14-åring vågade berätta för en vän till mig hur min förälder var. Vad hon sa för saker till mig och vad hon gjorde för saker mot mig. Jag berättade i totalt förtroende för min vän. Och någon vecka senare stod det över hela internet, öppet, så att alla kunde läsa. Jag minns att jag aldrig mer ville gå utanför dörren.

Jag minns hur jag i vissa sociala sammanhang när jag var tonåring kunde berätta något om min familj, om att jag inte bodde med dem till exempel, och märka hur stämningen i hela rummet ändrades. Hur de som var i rummet liksom drog sig undan, såg på mig med nya ögon, distanserade sig ifrån mig och drog sig undan. Hur de inte längre ville ha mig där längre, varken i rummet eller i deras liv.

Under tiden jag har jobbat med Maskrosbarn har det för mig blivit en norm att ha en eller två sjuka föräldrar, alla vi som jobbar här har det ju så. Alla ungdomar jag möter har det också så. Vi pratar om det nästan varje dag på kontoret, och varje dag i våra aktiviteter. För mig är det helt helt helt normalt och inget jag känner skam överhuvudtaget över längre. Det var många många år sen jag kände den där fladdrande känslan i magen, det där suget, tvekade inför att säga det jag skulle säga, att bli helt varm, röd och svettig. Det var längesen nu. Och det tackar jag verkligen för. Det finns ju inget för mig att skämmas över – för jag har ju inte valt hur det har varit.

Men – så kom den här situationen för någon vecka sen. Där jag mötte en person som fick mig att på nytt nästan återuppleva den där gamla känslan som jag trodde var utplånad för längesedan. Jag mötte en helt ny person som pratade om sin familj, om hur nära de var i hens familj, hur fantastiskt det var, hur familjen är -allt- och om hur VIKTIGT det var för hen att umgås med andra personer som också var NÄRA sin familj. Som hade bra ”familjevärderingar”.

I början tänkte jag inte så mycket, för jag har omdefinierat vad familj betyder för mig, det handlar inte längre bara om blod, min familj är de jag älskar, blod eller inte. Min familj är mina vänner, de som behandlar mig bra, de som ställer upp, de som älskar mig, de som vill finnas där, de som förstår när jag är ledsen, de som känner mig, de som vill finnas i mitt liv som en familj. För mig kan det vara genom blod, vatten eller kaffe. Det spelar verkligen ingen roll. Så i början av det här samtalet så kände jag att jag höll med, för missuppfatta mig inte. För mig är det viktigt med familj, men MIN definition av familj. De betyder allra mest för mig och jag skulle göra allt för dem.

Men sen när hen började fråga ut mig om min familj, så blev jag obekväm. Nästan ledsen. Jag förstod ju vad hen var ute efter. Det var blodsfamiljen. Och hen rynkade på näsan när jag berättade med väldigt förskönade ord lite kort om hur det var. Skakade på huvudet. Dömde ut mig. Jag såg det. Jag kände det. Jag kände igen suget i magen, stressen, ångesten och skammen. Jag blev så fruktansvärt illa till mods och kände mig som en sån otroligt dålig människa som inte passade in i den här mallen. Är det kanske inte lite mitt fel? Har jag misslyckats? Kunde jag gjort någonting annorlunda? Borde jag kämpa för något annat än det jag kämpar för idag?

Vårt möte gjorde mig så illa till mods att jag gick hem och började fundera på alla de här sakerna. Vrida och vända på allt som har varit.

Men sen fick jag nog. Och så blev jag arg istället. Riktigt arg.

Hur orimligt är det inte att jag ska sitta och ifrågasätta om Denise 14 år hade kunnat göra någonting annorlunda? Om det kanske ändå inte var Denise 15 års fel? I alla fall lite grann? Om Denise 16 år kanske borde skärpt till sig lite och inte gnällt så mycket? Inte tagit åt sig så himla mycket av hur det var hemma?

Det är så SJUKT orimligt att ett möte med en annan otroligt oödmjuk person ska få mig, dig, oss att känna så. Så fruktansvärt orimligt att jag inte kan understryka det nog.

Skam är en av de mest avskyvärda känslorna jag vet och jag är tacksam över att jag sluppit känna den kring min familjesituation på länge, men ändå glad att jag fick återuppleva en bråkdel av det, för det får mig att minnas. Att aldrig glömma hur det en gång var och ta tillvara på det jag har idag och uppskatta det.

Skam är också en av de mest onödiga känslorna – den hjälper mig inte överhuvudtaget i livet. Inte på något sätt. Ingen annan mår bättre för att jag skäms. Och verkligen inte jag. Och om någon annan person ska vara så otroligt dömande, okunnig, taskig, korkad, trångsynt eller allmänt dum i huvudet, så den ska döma ut mig eller tycka någonting om mig på grund av att jag råkade födas in i en viss typ av familj. Ja vet ni, då kan den faktiskt dra. Det är ingen jag har något intresse av att ha i mitt liv. Överhuvudtaget.

Så – poängen! Poängen är att inte skämmas. Och låt ingen person någonsin lägga på skam på dig. Det handlar om den personen, inte om dig. För varje sån person finns det 100 fantastiska, öppna, empatiska, förstående och kärleksfulla människor som förstår hur det har varit, som vill förstå varför och som vill förstå hur det känns. Det är de personerna vi ska hålla fast i. Det är de som är värda vår tid och energi.
Massa kärlek till er! Låt aldrig någon tvinga in i er en mall som den personen har bestämt som korrekt!

Ni duger så sjukt bra som ni är och ni har inget att skämmas över!
Kram, Denise

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här
Berättelser
Rättigheter du har
Berättelser Rättigheter

Dina rättigheter

Människor har rätt till en massa olika saker för att de ska må bra. Det gäller både barn och vuxna. Du som ungdom har rättigheter i skolan, hemma, hos socialtjänsten, ja överallt. Dina rättigheter finns beskrivna på olika ställen till exempel i något som heter Barnkonventionen. Det är en text som innehåller allt som alla under 18 år har rätt till och i Sverige har vi som land skrivit under på att följa den. Vi har också lagar i Sverige där det står om barns rättigheter, till exempel socialtjänstlagen som socialtjänsten arbetar efter. Där står det bland annat vad du har för rätt till hjälp från socialtjänsten. Vi har mött många ungdomar som har träffat vuxna som inte tar deras rättigheter på allvar. Ungdomar som känner att de inte blir lyssnade på eller får den informationen som de önskar. Det vill vi ändra på - DU har en massa rättigheter som ingen vuxen får kränka. Därför är det viktigt att du vet vad du har rätt till, så att du kan säga ifrån eller ta hjälp av någon vuxen om någon kränker dina rättigheter. Om man växer upp med en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk tror vi på Maskrosbarn att det är det extra viktigt att känna till sina rättigheter. Du kanske för att det är oroligt hemma kommer i kontakt med socialtjänsten, polisen eller andra myndigheter eller så kanske det är dina föräldrar som kränker dina rättigheter. Då kan det vara bra att ha lite extra koll! Några exempel på viktiga rättigheter: • Du har alltid rätt att ta med dig någon när du ska till socialtjänsten. • Du har rätt att få prata med din socialsekreterare ensam utan dina föräldrar. • Du har alltid rätt att få information kring saker som rör dig, på ett sätt som du förstår. • Du har rätt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Vuxna ska ta hänsyn till det du säger, tänker och tycker. • Du har också rätt att få information om din förälders diagnos eller sjukdom. Om du vill veta mer om vilka rättigheter du har så finns det flera sidor som är väldigt bra: Rättigheter om du har blivit utsatt för brott: Jagvillveta.se Mänskliga rättigheter: Umo.se Rättigheter i kontakt med socialtjänsten: Kollpasoc.se

Läs mer här
Berättelser
riskfaktorer
Berättelser Maskrosbarn Trygghet

Risk- och skyddsfaktorer

Svåra begrepp men väldigt viktiga att ha koll på tycker vi på Maskrosbarn. Alla människor har olika risk- och skyddsfaktorer i sina liv, oavsett vem du är och vad du har varit med om. Risk- och skyddsfaktorer kan finnas både i samhället du lever i, i din familj och inom dig själv. Enkelt förklarat är det olika saker som ökar chansen att må bra eller risken att må dåligt. Det är risker och skydd, för att du ska må på ett visst sätt eller fatta vissa beslut i livet. Några riskfaktorer kan t.ex. vara att ha en förälder som mår psykiskt dåligt och/eller dricker för mycket, att det är svårt för en i skolan, att man har svårt att sätta ord och tankar på sina känslor. Några skyddsfaktorer kan vara att ha bra kompisar, att ha någon annan vuxen som man litar på, att ha ett fritidsintresse eller att det går bra i skolan. Det här är inte som matte – det är inte så att bara för att man råkar ha många riskfaktorer och bara några få skyddsfaktorer så kommer det gå dåligt för en – vissa är mer eller mindre viktiga och starka. Det viktigaste är att vi är medvetna om dem! Varför är det här så viktigt att ha koll på då? Jo för att om vi har bra koll på oss själva, på hur vår situation ser ut och på hur det är runtomkring oss så kan vi fatta bättre beslut. Det finns massa saker som vi inte kan påverka, t.ex. hur vår förälder mår eller vilket område vi bor i. Men det fina är att det finns massor av saker vi faktiskt kan påverka. Vi på Maskrosbarn jobbar mycket med att stärka de olika skyddsfaktorerna som du har och att skapa nya! Det kan vara t.ex. att öva på att sätta ord på vad du egentligen känner och tycker, att öva på att försöka lita på nån bra vuxen som du känner eller att försöka be om hjälp i skolan så att den går bättre för dig. Kom ihåg att du kan göra massa saker som är fina och bra för dig själv, du är allra viktigast i ditt liv och det är viktigt att du tar hand om dig!  

Läs mer här