Att inte veta vad som är problemet

Jag visste att något var fel, min magkänsla sa det till mig. Men om det inte var fel på mamma eller på min familj så måste det ju vara mig det är fel på…

När jag var 8 skilde sig mina föräldrar. Mycket förändrades efter det. Mamma blev nån helt annan. Innan skilsmässan kommer jag ihåg att hon var glad, gav mig och min syster mycket kärlek och uppmärksamhet och hade ofta vänner och släkt över. I skilsmässan blev hon väldigt sårad och grät mycket. Jag fick ofta trösta henne, hon kallade mig ibland för sin psykolog. Först tyckte jag inte det var något konstigt med det, jag hade inte tidigare sett sorg så jag tänkte att det nog var såhär den såg ut. Jag tyckte så synd om mamma och började göra allt jag kunde för att få henne att bli glad och må bra.

Men mamma mådde aldrig riktigt bra. Hon fortsatte att vara ledsen och hon blev bara mer ledsen för var dag som gick, och ju ledsnare hon blev desto konstigare blev hon och desto svårare hade hon att ta hand om hemmet, mig och min syster. Jag började hjälpa henne mer och fick ta över ansvaret över vår familj. Mamma berättade att hon inte hade levt utan mig och min syster. Varje dag var jag orolig för att hon inte skulle finnas mer så jag försökte vara den bästa dottern i världen för att mamma och vår familj skulle överleva.

Det började alltmer sällan komma hem folk till oss och kontakten med andra människor blev allt mindre. Mamma var ofta ganska svart eller vit, antingen var något bra eller så var något dåligt, varmt eller kallt, kärlek eller hat. Oftast var allt dåligt, oftast var det allt och alla andra som gjorde fel och som var elaka mot henne. Det var alltid synd om henne. Varje dag hade jag en klump i magen, jag visste inte vilket humör hon skulle vara på. Skulle hon vara arg på mig, bråka med min syster, däcka i soffan efter jobbet eller gråta så jag skulle behöva sitta uppe och trösta henne på natten?

Hon var oberäknelig och kunde ändra sig och sitt humör på två sekunder. Men var hon arg på någon så kunde hon hata den personen och då gick det oftast inte att rubba. Hade jag gjort något ”fel” så kunde hon ignorera mig, ge mig otroligt mycket skamkänsla och all skuld. Det kunde handla om små saker som att jag ville sova hos en kompis en fredag och hon då blev besviken och tyckte att jag valde bort familjen. Det slutade ofta med att jag inte kunde stå ut med det dåliga samvetet, att jag gjorde henne ledsen och var en svikare som alla andra. Valde jag att gå till kompisen kunde hon gråta, ignorera mig och ge mig skuld i flera dagar. Bestämde jag mig för att stanna blev hon liten som ett barn och ville gosa, tills hon ändå blev ledsen över något och behövde tröst. Oftast hittade jag på en lögn för kompisen, stannade hemma och försökte låtsas att allt var bra. Jag blev expert på att låtsas att allt var bra och på att ljuga.

Jag kunde inte berätta för någon, dels på grund av rädslan över mamma, men också för att jag inte kunde sätta ord på vad det var. Jag kände i mig att mamma var någon annan person än den mamman jag visste och älskade men samtidigt så gick hon till jobbet, kom på föräldramöten och var i andras ögon som alla andra föräldrar. Jag var så kluven i mina känslor, jag hade en konstant klump i magen men tänkte att jag kanske överdrev. Enligt henne var ju hon inte problemet, det var ju alla andras fel. Jag visste inte hur jag skulle förklara det konstiga ens för mig själv. Att mamma ville att jag ska vara hemma på fredagsmys lät ju inte särskilt konstigt. Jag kunde inte förklara så som jag förklarar idag hur det var hemma, dels för att jag inte förstod riktigt vad problemet var eller varför jag hade en klump i magen. Jag visste inte vad psykiskt sjuk var för något, mamma hade ju varit med om så mycket hemskt, inte konstigt att hon mådde dåligt.

Jag förminskade mina känslor och jag förminskade mig själv. Jag hade svårt att ta plats i andra sammanhang, kände mig udda, obetydlig och värdelös samtidigt som jag kände att jag var tvungen att prestera bra i allt jag gjorde för att ha något slags värde kvar och för att mamma inte skulle få mer att må dåligt över.

Om det inte var fel på mamma, eller min familj så var det nog mig det var fel på, vad skulle det annars vara, tänkte jag. Jag kände otroligt mycket ansvar, skuld och kände mig otroligt ensam och jag berättade aldrig för någon.

Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att inget jag gjorde hjälpte min mamma. Jag mådde själv väldigt dåligt och hade ingen energi kvar. När jag i gymnasiet vågade berätta för en kompis och tillslut en kurator så insåg jag att jag inte kunde få min mamma att må bra, att hon själv måste gör något åt det. Jag flyttade ifrån mamma och började prata mer med kuratorn. Först då kunde jag fokusera på att själv må bra och bygga upp min självkänsla. Idag kan jag känna igen min mammas konstiga beteenden i olika psykiska sjukdomar som beskrivs. Hon har fortfarande ingen diagnos men jag har genom att prata med andra jag litar på, omge mig av människor jag tycker om och göra saker jag vill och mår bra av kunnat acceptera att jag kanske aldrig får veta men att jag ändå kan leva mitt liv och må bra.