Jag ljuger fortfarande om hur min barndom var

Jag vet inte ens om jag har rätt att kalla mig maskrosbarn, jag har haft en sådan konstig uppväxt.

Jag lärde mig från tidig ålder att läsa av människor och stämning och anpassa mig efter den. Jag bad om ursäkt för allt jag gjorde och sa, stängde av mina känslor.
Vet inte om mamma eller pappa var värst men jag var konstant rädd. Jag fick ta emot slag och en gång knuffade pappa mig så hårt ut mot en loftgång att jag höll på att flyga över. Hoten om att han skulle knuffa mig in i väggen eller spika upp mig där kom i princip varje vecka,. Jag blev ofta hotad och hånad inför släkt och vänner.

Ingen sa något så jag förstod att det var mig det var fel på.
Jag fick städa huset, diska och laga mat från låg ålder. Jag nådde inte ens upp till diskbänken så jag fick stå på en stol.
Efteråt så granskade mamma allt och var hon inte nöjd fick jag skäll och göra om.

Det värsta är att jag gjorde allt för att inget skulle märktas utåt till kompisarna.  Jag försökte normalisera hela vårt liv fast det var så långt ifrån en normal vardag. Mina föräldrar hade inte koll på mig, de brydde sig bara inte.

Det finns så mycket saker som inte var som hos andra och jag har aldrig berättat sanningen för någon, jag ljuger fortfarande om hur min barndom var för jag skäms. Vi hade det gott ställt, fina saker, stort hus, men jag var helt enkelt bara fel.

/Vuxet maskrosbarn