Rädslan att bli som sin förälder

Så länge jag kan minnas så har jag känt att min pappa inte skulle få påverka vem jag skulle bli. Den känslan kom någon gång som ett litet frö, som växte sig starkare för varje gång jag såg hans tomma, stirrande blick.

Jag kulle inte bli så och jag bestämde mig tidigt, men rädslan fanns ändå alltid där, rädslan över att få samma öde. För vem hade bestämt att han skulle må dåligt, bli så förstörd och varför skulle inte jag bli det?

I hela mitt liv har jag jobbat stenhårt för att aldrig bli som min pappa och med åren så försvann den rädslan. Jag jobbade hårt för att bygga upp mig själv inifrån och jag förstod till och med att det aldrig skulle bli så. Man måste ju verkligen inte bli som sin förälder – vi har andra förutsättningar, styrkor och vägar med oss. Vi är till och med en hel organisation av människor där ingen blivit som sin förälder.

Fast för ca två år sedan så skadade jag nacken och det gjorde att hela min värld vändes upp och ner. Allt som var jag försvann, jag kunde inte längre dansa, jobba, knappt klä på mig, duscha eller gå. Då plötsligt, kom den där rädslan tillbaka.

En av anledningarna var att jag inte bara hade jobbat för att inte bli som min pappa, jag hade också aktat mig och till och med undvikt att må dåligt. Jag hade förutsett varje situation så att jag inte skulle behöva hamna i ett läge där jag inte kunde hantera det som hände och slutat vara rädd. För att inte tappa kontrollen och för att inte hamna i det som var min egentliga rädsla – en total kollaps och bli lika sjuk som min förälder. Men nu hände något bortom min kontroll, på alla sätt och vis och jag blev rädd. Till och med rädd för att vara rädd eftersom att jag under så många år bara hade stängt av känslan att jag nu inte visste hur man gjorde – och jag tänkte – var det så det började för honom? Att något oförutsägbart hände, något som var mycket för att kunna hantera, som gjorde att allt bara tippade över? Var det så, att jag nu, när jag inte hade kontroll över mina rädslor, känslor och satt mitt i krisen, skulle bli som min pappa? Psykiskt sjuk och ensam – övergiven?

Nej. Så var det ju inte. För att återupptäcka sina känslor och sårbarhet innebär inte att man blir som sin förälder. Att vara ledsen, att vara rädd eller att må dåligt betyder inte att vi också kommer att bli som vår förälder. Att släppa på kontrollen betyder inte längre att allt kommer att falla isär. Jag vet det igen. För det jag har med mig från hela livet, från alla situationer som jag har hållit ut i och tagit mig förbi, det bär jag med mig, vilka vägar jag än går. Styrkan finns hos mig. Fast kanske viktigast av allt – jag är inte min pappa. Jag är en egen person och jag bär också mig själv vart jag än går.

Jag förstår om den rädslan har dykt upp för er också eller om ni känner den just nu. Men vet ni – ni bär också med er styrkan inom er. Ni har med er egna erfarenheter, egenskaper, verktyg och lärdomar. Ni är helt egna individer som kan bryta gamla mönster, skapa nya och som kan forma ert egna liv. Du är du och du kan så himla mycket. Jag tror så stenhårt på att DU kommer att ta dig igenom det svåra och att du med alla dina egenskaper kommer att vara en sådan grym människa på ditt sätt.

Massa kärlek och kramar från Marina