Ibland träffar jag dig, men jag gillar det inte. Allt du gör är att förstöra.

Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år. Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror. 

Mitt första minne av dig är inte det bästa.

Forskare säger att man inte minns saker före man fyllt 4 år. De säger att hjärnan inte är tillräckligt utvecklad, att den inte kan komma ihåg saker innan den åldern.
Men jag tror dem inte. För om det var sant, kanske mitt första minne av dig skulle vara trevligare.

Mitt första minne av dig utspelar sig när jag var 2 år.
Jag satt på pottan i hallen och väntade på att du skulle komma hem från jobbet. Mamma satt i vardagsrummet och ammade min nyfödda lillebror. När du kom in genom ytterdörren blev jag först glad, sedan rädd.

Personen som stod vid ytterdörren var inte du. Han såg ut som dig, hade samma kläder som dig, lät som dig. Men det var inte du. Den glada, trevliga personen som jag suttit och väntat på hade bytts ut mot någon annan. När du kollade på mig var det som att jag inte var där. Du kollade rakt igenom mig. Din blick var kall och rösten falsk. Du var rakt ut sagt elak.

Jag kommer inte ihåg alla detaljer, kommer inte ihåg vad ni sa. Jag förstod ju inte vad som var fel. Det var inte fören jag blev äldre som jag förstod vad som egentligen hade hänt. Och när jag äntligen förstod visste jag inte vad jag skulle säga. Jag hade undrat i flera år. Mardrömmarna kom tillbaka varje natt, alltid samma sak som återupprepade sig. Det var du som skrek utan ord, för jag hörde ingenting, allting var knäpptyst. Jag kunde bara se, det var som om jag var förstenad. Du slog sönder en garderobsdörr i hallen, men fortfarande inget ljud. Sedan gick du.

Du försvann och kom inte tillbaka. Jag vet inte om det var för att du valde det eller för att mamma inte lät dig komma nära oss, det spelar ingen roll. Jag var 2 år och hade precis sett dig som du är när du är påverkad. Jag var 2 år och hade förlorat min pappa.

När jag var 7 år fick jag veta att du missbrukade både droger och alkohol. Det gör du fortfarande. Redan innan jag fick veta det var jag besviken på dig. Du försökte få mig att acceptera att du också har problem, att drogerna är ditt sätt att glömma allt jobbigt och kunna må bra. Men jag ville inte förstå. Jag ville inte ha med dig att göra. Jag vägrade acceptera.

Det var meningen att du skulle vara den där fantastiska pappan som alla ville ha. Den pappan som du var när du var nykter. Ibland kunde jag vara med dig, och må bra. Vi kunde gå ut på vår lilla fotbollsplan och sparka boll, du lät mig alltid vinna. Du älskade att se mig le, jag var din lilla prinsessa. Du och mamma kallade mig ”Sunshine”, för att jag alltid var så glad. Det verkade som att det inte fanns någonting i hela världen som skulle tynga ner mitt lilla naiva hjärta.

Men du insåg inte att det också var du som fick mig att må dåligt, när ingen annan såg. Det var du som gjorde att jag alltid stängde in mig på rummet och grät efter skolan. Fast jag bara gick i 2:an hade jag varit med om saker som jag aldrig skulle kunna glömma. Jag visste inte att man kunde hata och älska någon på samma gång. Men det gör jag. Jag älskar dig, min pappa, när du är nykter. Men jag hatar dig när du låter drogerna ta över.

Jag kan få mardrömmarna än idag. Kan vakna upp mitt i natten och vara iskall, fast det är mitt i sommaren. Jag är inte rädd längre. Jag har lärt mig att leva med det. Ibland får jag mardrömmar, det bara är så helt enkelt. Det finns inget jag kan göra åt det. Jag gråter inte längre. Det hjälper inte att gråta. Istället är jag helt kall. Jag fryser ut dig.

Ja, vi har samma DNA och ditt blod rinner i mina ådror. Men det är allt. Det finns saker som betyder så mycket mer än blod och DNA. Och jag ser inte dig som en del av min familj.

Jag har inte brutit kontakten med dig helt. Om jag gör det skulle jag behöva anstränga mig för att undvika dig, vilket skulle bli svårt då vi bor i samma ort, bara några minuter ifrån varandra. Och speciellt när du kommer hem till oss för att träffa min andra, yngsta bror. Eller om du kommer bara för att hälsa på, vi är ju trots allt dina barn.

Jag vet att du försöker fixa dig själv och vår relation. Men jag vet också att om du verkligen velat fixa allt, till 100%, så skulle det vara fixat nu. Du har haft 15 år på dig.