Meny
Idén om organisationen Maskrosbarn föddes när Denise Madsen och Therése Eriksson träffades under gymnasietiden. De delade erfarenheter av att ha föräldrar med missbruk och psykisk sjukdom samt att känna sig helt ensamma i det.
2005 grundade de Maskrosbarn som ett projektarbete i skolan och Denise och Therése började föreläsa. De ville normalisera situationen för barn som levde i liknande situationer och visa att det faktiskt går att må bra, även om ens föräldrar mår dåligt. Både Denise och Therése jobbar idag kvar i organisationen – Denise som stödchef och Therése som utvecklingschef.
Hur var din uppväxt?
Therése: Jag växte upp med en mamma som hade ett alkoholmissbruk och som var psykiskt sjuk, hon var bipolär. Jag kände mig väldigt ensam när jag växte upp och trodde inte att någon annan hade de som jag. Det var först när jag träffade Denise i gymnasiet som jag pratade med någon som hade det på liknande sätt som jag hemma.
Denise: När jag växte upp förekom det psykisk ohälsa, missbruk och våld i mitt hem. Jag kände mig oerhört ensam och trodde att jag var den enda som hade det på det sättet. Therese var den första jag någonsin pratade med som förstod mig.
Vad var din vision för Maskrosbarn?
Therese: Min vision var att andra unga skulle få träffa en Denise, en vän som de kunde dela erfarenheter med och som förstod dem. Det var grunden i hela Maskrosbarn. Idag har tusentals unga fått känna gemenskap och vänskap med både jämnåriga och vuxna, runt om i hela landet. Det är jag oerhört stolt över.
Denise: Jag tror inte jag hade en tydlig vision om vad Maskrosbarn skulle kunna vara i framtiden – det var en för svindlande tanke! Men att vi ville föra ihop ungdomar och få dem att få en vän som förstod, var en stor drivkraft och ett mål!
Berätta om din roll på Maskrosbarn
Therese: Jag arbetar som utvecklingschef, vilket är världens roligaste jobb! Tillsammans med både ungdomar och vuxna engagerade bestämmer vi vad Maskrosbarn ska göra i framtiden. Jag arbetar mycket med finansiering och att göra Maskrosbarn ännu bättre på alla plan.
Denise: Jag är ansvarig för alla de stödprogram som vi erbjuder ungdomarna och ser även till att våra utbildningar, metoder och material håller hög kvalité. Jag utvecklar stöden, har koll på budget och ser till att alla närmare 200 personer som jobbar i stödverksamheten får den utbildning och stöd de behöver.
Vilket är ditt finaste minne/milstolpe från verksamheten?
Therese: Vi har nått så många milstolpar och jag har så många fantastiska minnen från våra 18 år inom organisationen. Men mina finaste minnen är från våra stödverksamheter, på läger och på ungdomsgårdarna. När vi har fått följa ungdomar i många år och se dem växa och utvecklas.
Denise: Jättesvårt- men ett fint minne är första lägret vi hade där över hälften av ledarna själva var tidigare lägerdeltagare. Att få jobba tillsammans med ett stort gäng vars utveckling jag fått följa under några år i lägerverksamheten- först som ungdomsledare och sedan som ledare var helt otroligt! Både som minne och milstolpe!
Var tänker du att Maskrosbarn är om 18 år?
Therese: Oj det är en svindlande tanke, men jag tänker att vi är en ännu starkare organisation som kämpar för barns rättigheter och att vi finns i många fler barns vardag genom att finnas på fler orter och kunna ge fler barn stöd.
Denise: Jag önskar att det fortsätter att vara ett andra hem för ungdomar runt om i Sverige, att vi kan fortsätta erbjuda fina stöd som är utformade utifrån ungdomarnas behov. Att vi har ännu fler stöd och kan möta och stötta ännu fler ungdomar!
Ser du några skillnader i ungdomarnas utmaningar idag jämfört med när du var ung?
Therese: Ungdomar idag är utsatta för ännu mer press ifrån samhället än när jag var tonåring. Idag finns så mycket krav på vad du ska göra, att du ska ”lyckas” och hur du ska se ut. Ungdomar mår också statistiskt sätt sämre idag.
Denise: Både ja och nej. Samhället utvecklas och ungdomarna idag har enklare tillgång till information digitalt. Det pratas mer om hur unga med svåra hemförhållanden har det, vilket är bra, men samtidigt så beskriver ungdomarna vi träffar precis samma hemsituationer, känslor av ensamhet, skuld och skam som när jag var ung.
