Till dig som skadar dig själv

Till dig som skadar dig själv; du är inte ensam. Jag vet hur du känner. Det kommer inte alltid vara såhär. Och du…

Och du kommer inte alltid känna att skada dig själv är den enda utvägen för att få tyst på det som spökar inuti dig. Det finns alltid många olika faktorer till varför vi reagerar och hanterar saker som vi gör. Och alla har olika sätt att hantera sina känslor på.

När jag var fjorton så hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera den känslostorm jag upplevde varje dag. Jag kunde inte sätta ord på det jag kände, och ännu mindre hantera alla mina känslor. Utan att jag visste hur, eller varför så började jag skada mig själv. I början var det inte särskilt ofta, jag upplevde att det fick mig att släppa allting för stunden. Under de få sekunderna jag självskadade blev allting lättare, äntligen hade jag hittat ett sätt att hantera allting som hände runt omkring mig.

Men herregud, vad fel jag hade. I två års tid, när det var som värst hemma med en pappa som var deprimerad och en mamma som var frånvarande och drack, skadade jag mig själv utan att någon runt omkring mig visste om det. Det blev bara värre och värre. Min ångest fördubblades och jag kände mig så ensam. Jag ville inte berätta för någon vuxen vad jag höll på med, delvis för att det var fel och delvis för att jag var rädd att få hjälp att sluta. Jag hade ju äntligen hittat någonting som gjorde mig lugn, och jag ville verkligen inte att någon skulle ta det ifrån mig.

Det enda jag kunde kontrollera i min vardag som var fylld av oro, stress och panik var mig själv och mina självskador. Trodde jag i alla fall då. Det dröjde inte länge innan jag fastnade i det, det som inte var särskilt ofta ändrades på kort tid till varje dag. Kontrollen jag trodde att jag hade över mig själv gled ur mina händer, helt plötsligt blev självskadorna en del av mig. Någonting i min vardag som jag var tvungen att göra, kanske för att överleva. Eller kanske för straffa mig själv. Jag identifierade mig själv med mina självskador, en röst i mitt huvud malde på med att jag inte dög, att jag förtjänade det som hände mig. Jag var en vilsen fjortonåring, som gick i åttan i högstadiet och inte orkade någonting. Samtidigt så fanns det en liten liten del av mig som bara ville bli sedd. Som bara ville få hjälp och bekräftelse. Jag visste ju någonstans innerst inne om att det inte hjälpte, men jag satt fast i det och kunde inte ta mig ur det själv.

Att sluta självskada var för stort för mig att klara på egen hand, det visste jag om. Jag hamnade så småningom hos barn och ungdomspsykiatrin hos en kurator som hette Jeanette. Jag grät på vårt första möte när mina föräldrar var med för jag orkade ju inte, jag orkade inte bära allting längre. Min mamma satt och strök mig över ryggen och pappa tittade bort. Efter några samtal hos Jeanette hamnade jag på en annan mottagning, där jag fick en ny behandlare. Allting klickade direkt.

Ett hopp började gro inuti mig. Nu kanske allting äntligen blir bra igen, tänkte jag. Men det tog lite mer än ett år innan allting började vända så smått. Jag satt i hennes bil med en chai-latte när jag till slut sa orden högt för första gången inför mig själv och inför en annan vuxen människa. “Jag skadar mig själv. Och jag vet inte hur jag ska sluta.” Och där någonstans i samtalet fick jag en blick som bekräftade mig, och orden: jag förstår dig och tillsammans kommer du klara det här. Jag tvekade inte en sekund på henne, samtidigt som jag tvekade väldigt mycket på mig själv. Jag trodde att hela mitt liv skulle se ut som det gjorde då. Att jag aldrig skulle lyckas sluta skada mig själv. Jag minns att jag tyckte det var skönt, det var skönt att släppa det ansvaret och lägga det på någon annan. Alla mina tankar och känslor runt mitt självskadande hade jag hållit för mig själv, och nu fanns det äntligen någon annan som visste, som förstod och som dessutom hade kompetensen att hjälpa mig att ta mig ur det.

Jag ska inte ljuga och säga att det var enkelt. För helt ärligt så är det något av det svåraste jag har gjort i mitt liv. Men jag kan också säga att jag aldrig någonsin ångrat att jag bestämde mig för att bryta mig fri från det. Vissa dagar ville jag bara ge upp, det kändes inte värt det och hjärtat slog i hundraåttio. Men på något sätt lyckades jag ändå, jag hittade andra strategier att använda mig av när livet kändes för överväldigande. Så som att måla, skriva, lyssna på glad musik, ringa en kompis eller gå ut och gå.

Strategier som inte skadade mig eller någon annan, som varken fick mig att må bättre eller sämre, utan som hjälpte mig att komma fram till vad det var som gjorde att det blev lite jobbigt just då. Och hur jag skulle förhindra att det blev lika jobbigt nästa gång. Ju mer tid som gick, ju fler dagar jag klarade mig utan det, ju stoltare blev jag. Och ju enklare blev det att avstå från det. Med en del hjälp av min behandlare och en stark viljestyrka från mig själv så gick det.

Så jag vill bara säga till dig som sitter där ute, som kämpar med dig själv och kanske använder dig av något sorts självskadebeteende och inte vet vart du ska ta vägen för allting gör så himla ont; du är inte ensam. Det kommer inte alltid vara så här. Du är värd så mycket bättre, och jag tror på dig. Och glöm aldrig att just du är värdefull och bra, precis som du är. Det är inte omöjligt att kämpa sig ur dåliga vanor, och du är stark nog att göra det. Det vet jag.