ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Till dig som skadar dig själv

Till dig som skadar dig själv

Till dig som skadar dig själv; du är inte ensam. Jag vet hur du känner. Det kommer inte alltid vara såhär. Och du…

Och du kommer inte alltid känna att skada dig själv är den enda utvägen för att få tyst på det som spökar inuti dig. Det finns alltid många olika faktorer till varför vi reagerar och hanterar saker som vi gör. Och alla har olika sätt att hantera sina känslor på.

När jag var fjorton så hade jag ingen aning om hur jag skulle hantera den känslostorm jag upplevde varje dag. Jag kunde inte sätta ord på det jag kände, och ännu mindre hantera alla mina känslor. Utan att jag visste hur, eller varför så började jag skada mig själv. I början var det inte särskilt ofta, jag upplevde att det fick mig att släppa allting för stunden. Under de få sekunderna jag självskadade blev allting lättare, äntligen hade jag hittat ett sätt att hantera allting som hände runt omkring mig.

Men herregud, vad fel jag hade. I två års tid, när det var som värst hemma med en pappa som var deprimerad och en mamma som var frånvarande och drack, skadade jag mig själv utan att någon runt omkring mig visste om det. Det blev bara värre och värre. Min ångest fördubblades och jag kände mig så ensam. Jag ville inte berätta för någon vuxen vad jag höll på med, delvis för att det var fel och delvis för att jag var rädd att få hjälp att sluta. Jag hade ju äntligen hittat någonting som gjorde mig lugn, och jag ville verkligen inte att någon skulle ta det ifrån mig.

Det enda jag kunde kontrollera i min vardag som var fylld av oro, stress och panik var mig själv och mina självskador. Trodde jag i alla fall då. Det dröjde inte länge innan jag fastnade i det, det som inte var särskilt ofta ändrades på kort tid till varje dag. Kontrollen jag trodde att jag hade över mig själv gled ur mina händer, helt plötsligt blev självskadorna en del av mig. Någonting i min vardag som jag var tvungen att göra, kanske för att överleva. Eller kanske för straffa mig själv. Jag identifierade mig själv med mina självskador, en röst i mitt huvud malde på med att jag inte dög, att jag förtjänade det som hände mig. Jag var en vilsen fjortonåring, som gick i åttan i högstadiet och inte orkade någonting. Samtidigt så fanns det en liten liten del av mig som bara ville bli sedd. Som bara ville få hjälp och bekräftelse. Jag visste ju någonstans innerst inne om att det inte hjälpte, men jag satt fast i det och kunde inte ta mig ur det själv.

Att sluta självskada var för stort för mig att klara på egen hand, det visste jag om. Jag hamnade så småningom hos barn och ungdomspsykiatrin hos en kurator som hette Jeanette. Jag grät på vårt första möte när mina föräldrar var med för jag orkade ju inte, jag orkade inte bära allting längre. Min mamma satt och strök mig över ryggen och pappa tittade bort. Efter några samtal hos Jeanette hamnade jag på en annan mottagning, där jag fick en ny behandlare. Allting klickade direkt.

Ett hopp började gro inuti mig. Nu kanske allting äntligen blir bra igen, tänkte jag. Men det tog lite mer än ett år innan allting började vända så smått. Jag satt i hennes bil med en chai-latte när jag till slut sa orden högt för första gången inför mig själv och inför en annan vuxen människa. “Jag skadar mig själv. Och jag vet inte hur jag ska sluta.” Och där någonstans i samtalet fick jag en blick som bekräftade mig, och orden: jag förstår dig och tillsammans kommer du klara det här. Jag tvekade inte en sekund på henne, samtidigt som jag tvekade väldigt mycket på mig själv. Jag trodde att hela mitt liv skulle se ut som det gjorde då. Att jag aldrig skulle lyckas sluta skada mig själv. Jag minns att jag tyckte det var skönt, det var skönt att släppa det ansvaret och lägga det på någon annan. Alla mina tankar och känslor runt mitt självskadande hade jag hållit för mig själv, och nu fanns det äntligen någon annan som visste, som förstod och som dessutom hade kompetensen att hjälpa mig att ta mig ur det.

Jag ska inte ljuga och säga att det var enkelt. För helt ärligt så är det något av det svåraste jag har gjort i mitt liv. Men jag kan också säga att jag aldrig någonsin ångrat att jag bestämde mig för att bryta mig fri från det. Vissa dagar ville jag bara ge upp, det kändes inte värt det och hjärtat slog i hundraåttio. Men på något sätt lyckades jag ändå, jag hittade andra strategier att använda mig av när livet kändes för överväldigande. Så som att måla, skriva, lyssna på glad musik, ringa en kompis eller gå ut och gå.

Strategier som inte skadade mig eller någon annan, som varken fick mig att må bättre eller sämre, utan som hjälpte mig att komma fram till vad det var som gjorde att det blev lite jobbigt just då. Och hur jag skulle förhindra att det blev lika jobbigt nästa gång. Ju mer tid som gick, ju fler dagar jag klarade mig utan det, ju stoltare blev jag. Och ju enklare blev det att avstå från det. Med en del hjälp av min behandlare och en stark viljestyrka från mig själv så gick det.

Så jag vill bara säga till dig som sitter där ute, som kämpar med dig själv och kanske använder dig av något sorts självskadebeteende och inte vet vart du ska ta vägen för allting gör så himla ont; du är inte ensam. Det kommer inte alltid vara så här. Du är värd så mycket bättre, och jag tror på dig. Och glöm aldrig att just du är värdefull och bra, precis som du är. Det är inte omöjligt att kämpa sig ur dåliga vanor, och du är stark nog att göra det. Det vet jag.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har gått i en dysfunktionella miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här
Berättelser
Rättigheter du har
Berättelser Rättigheter

Dina rättigheter

Människor har rätt till en massa olika saker för att de ska må bra. Det gäller både barn och vuxna. Du som ungdom har rättigheter i skolan, hemma, hos socialtjänsten, ja överallt. Dina rättigheter finns beskrivna på olika ställen till exempel i något som heter Barnkonventionen. Det är en text som innehåller allt som alla under 18 år har rätt till och i Sverige har vi som land skrivit under på att följa den. Vi har också lagar i Sverige där det står om barns rättigheter, till exempel socialtjänstlagen som socialtjänsten arbetar efter. Där står det bland annat vad du har för rätt till hjälp från socialtjänsten. Vi har mött många ungdomar som har träffat vuxna som inte tar deras rättigheter på allvar. Ungdomar som känner att de inte blir lyssnade på eller får den informationen som de önskar. Det vill vi ändra på - DU har en massa rättigheter som ingen vuxen får kränka. Därför är det viktigt att du vet vad du har rätt till, så att du kan säga ifrån eller ta hjälp av någon vuxen om någon kränker dina rättigheter. Om man växer upp med en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk tror vi på Maskrosbarn att det är det extra viktigt att känna till sina rättigheter. Du kanske för att det är oroligt hemma kommer i kontakt med socialtjänsten, polisen eller andra myndigheter eller så kanske det är dina föräldrar som kränker dina rättigheter. Då kan det vara bra att ha lite extra koll! Några exempel på viktiga rättigheter: • Du har alltid rätt att ta med dig någon när du ska till socialtjänsten. • Du har rätt att få prata med din socialsekreterare ensam utan dina föräldrar. • Du har alltid rätt att få information kring saker som rör dig, på ett sätt som du förstår. • Du har rätt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Vuxna ska ta hänsyn till det du säger, tänker och tycker. • Du har också rätt att få information om din förälders diagnos eller sjukdom. Om du vill veta mer om vilka rättigheter du har så finns det flera sidor som är väldigt bra: Rättigheter om du har blivit utsatt för brott: Jagvillveta.se Mänskliga rättigheter: Umo.se Rättigheter i kontakt med socialtjänsten: Kollpasoc.se

Läs mer här