ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Pappa var aldrig riktigt min förälder

Pappa var aldrig riktigt min förälder

Jag har alltid vetat att min pappa är alkoholist, han berättade det för mig när jag var 6 år. Jag fattade ingenting då minns jag. Förstod inte hur det skulle påverka min uppväxt…

Jag växte upp med min mamma, pappa och två äldre systrar på Tjörn – en ö strax utanför Göteborg. Många av mina minnen från min barndom är blurriga, det var väldigt rörigt och mina föräldrar bråkade mycket. Min pappa jobbade långa perioder utomlands och var sällan hemma.

Jag har alltid vetat att min pappa är alkoholist, han berättade det för mig när jag var 6 år. Jag minns inte så mycket av samtalet, mer än att han sa att han hade en sjukdom. Jag fattade ingenting då minns jag. Förstod inte hur det skulle påverka min uppväxt.

Jag saknade min pappa mycket när han inte var hemma. Pappa var den roliga föräldern, han tog ofta med mig på utflykter och gjorde spännande saker. Han var lite som ett barn, tog inte så mycket ansvar. Det var mamma som uppfostrade mig, satte gränser och fixade med allt. Men det blev sällan som jag tänkte när pappa väl kom hem. Han var ofta full. Antingen så var han glad och full, eller så var han arg och full. Han och mamma bråkade mycket och jag var ofta rädd för att han skulle slå henne, eller mig. Jag var rädd för att hans humör skulle vända, jag kunde känna det tydligt när det var på väg att gå från glad till arg. Jag var ganska energisk som barn och försökte på olika sätt fortsätta att hålla honom glad.

Den enda gången pappa aldrig var full var när han körde bil. Annars kunde han dricka när som helst, han förstod aldrig att det var ett problem. Och att han skämde ut mig, stod och ropade efter mig på torget som exempel om han var full och glad. Vi bor på en liten ö – jag ville inte att alla skulle se honom.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 12. Pappa flyttade till Norge och hörde av sig mer och mer sällan. Jag var ledsen och besviken på att han inte ville träffas. Men jag åkte till honom några gånger per år i Norge. Han brukade vara nykter när han hämtade mig vid båten, sen blev det bara värre och värre under helgen. Jag satt någonstans i Norge och visste inte vart jag var eller hur jag skulle ta mig därifrån. Så jag stod ut tills jag fick åka hem. Varje gång jag åkte dit så hoppades jag på att det skulle bli bättre, att han inte skulle dricka så mycket.

När jag var 16 år fick jag ett samtal om att pappa låg på sjukhus, då hade vi inte haft kontakt på flera år. Jag hade börjat förstå hans missbruk då, såg det mycket tydligare varför han var som han var. Jag var rädd när jag åkte till sjukhuset, trodde verkligen att han skulle dö. Läkaren sa att om han skulle fortsätta dricka så skulle han dö. Pappa kom in på ett behandlingshem och jag började träffa honom mer och mer. Jag trodde såklart att han skulle hålla sig nykter, han skulle ju dö annars. Och jag började hoppas igen, på att vår relation skulle kunna bli bra.

En dag dök han inte upp när vi skulle träffas, jag åkte hem till honom och bankade på hans dörr i två timmar, jag ringde polisen och jag var helt övertygad om att han skulle ligga död inne i lägenheten. Jag var så jävla orolig. När jag står med polisen i telefonen så kommer pappa gående, full och glad och fattar inte alls varför vi var så oroliga.

Jag har aldrig tidigare sagt ifrån till min pappa, jag har alltid bara haft det inombords. Men den här gången kunde jag inte hålla mig, jag skrek åt honom och han skrek tillbaka. Han skrek att han skulle gå och ta livet av sig, jag svarade att jag inte brydde mig längre.
Jag var så trött, jag orkade inte mer.

Sen dess har vi inte träffats och inte pratat mer med varandra än några artiga mail fram och tillbaka. Han har aldrig sagt förlåt, han har aldrig ångrat sig. Han låtsas som att inget har hänt och vill ha en relation på sina villkor.

Jag var 13 år när jag fick hjälp för min egen skull första gången. Det var på en stödgrupp på orten där jag bodde och där blev jag tipsad om Maskrosbarn. Jag var på mitt första läger på Maskrosbarn när jag var 14 år och samma år fick jag en kontaktperson som blev en viktig manlig förebild för mig. Jag kom tillbaka på många läger under mina tonår. På Maskrosbarn kände jag mig som en bättre människa, jag kände mig värdefull. Jag kände att jag var någon. På Maskrosbarn var det första gången någon sa något positivt om mig, som inte var att jag var rolig. Annars har det varit mycket så – att Claes är han den där roliga. Idag jobbar jag själv på Maskrosbarn och är ledare för ungdomar som kommer på läger, precis som jag gjorde när jag var 14 år.

Pappa var aldrig riktigt min förälder. Mamma har nog mer varit både mamma och pappa. Jag har en jättefin relation till min mamma idag, hon är världens bästa. Och jag tror inte att jag kommer träffa pappa igen, jag orkar inte försöka.

Jag tänker fortfarande på att jag inte riktigt har en pappa, men jag har accepterat läget. Min pappa kanske aldrig blir frisk. Istället för att hoppas på något som jag inners inne vet inte är sant. Det är tungt att acceptera det, att bryta kontakten, lite som att dra av ett plåster. Men det känns bättre för mig än att behålla en kontakt som gång på gång sårar mig och skapar nya sår.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa dig!

hitta hjälp här
Berättelser
Två personer promenerar
Berättelser Familj Föräldrar

Att vara placerad

Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.

Läs mer här
Berättelser
Tjej sitter på marken vid en trappa
Berättelser Psykisk ohälsa Våld

Att utsättas för våld

Mamma har alltid varit våldsam mot mig så länge jag kan minnas. Hon har så svårt att kontrollera sin ilska och tar ut det på mig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Att fira studenten som maskrosbarn

Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd.

Läs mer här