ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Pappa var aldrig riktigt min förälder

Pappa var aldrig riktigt min förälder

Jag har alltid vetat att min pappa är alkoholist, han berättade det för mig när jag var 6 år. Jag fattade ingenting då minns jag. Förstod inte hur det skulle påverka min uppväxt…

Jag växte upp med min mamma, pappa och två äldre systrar på Tjörn – en ö strax utanför Göteborg. Många av mina minnen från min barndom är blurriga, det var väldigt rörigt och mina föräldrar bråkade mycket. Min pappa jobbade långa perioder utomlands och var sällan hemma.

Jag har alltid vetat att min pappa är alkoholist, han berättade det för mig när jag var 6 år. Jag minns inte så mycket av samtalet, mer än att han sa att han hade en sjukdom. Jag fattade ingenting då minns jag. Förstod inte hur det skulle påverka min uppväxt.

Jag saknade min pappa mycket när han inte var hemma. Pappa var den roliga föräldern, han tog ofta med mig på utflykter och gjorde spännande saker. Han var lite som ett barn, tog inte så mycket ansvar. Det var mamma som uppfostrade mig, satte gränser och fixade med allt. Men det blev sällan som jag tänkte när pappa väl kom hem. Han var ofta full. Antingen så var han glad och full, eller så var han arg och full. Han och mamma bråkade mycket och jag var ofta rädd för att han skulle slå henne, eller mig. Jag var rädd för att hans humör skulle vända, jag kunde känna det tydligt när det var på väg att gå från glad till arg. Jag var ganska energisk som barn och försökte på olika sätt fortsätta att hålla honom glad.

Den enda gången pappa aldrig var full var när han körde bil. Annars kunde han dricka när som helst, han förstod aldrig att det var ett problem. Och att han skämde ut mig, stod och ropade efter mig på torget som exempel om han var full och glad. Vi bor på en liten ö – jag ville inte att alla skulle se honom.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 12. Pappa flyttade till Norge och hörde av sig mer och mer sällan. Jag var ledsen och besviken på att han inte ville träffas. Men jag åkte till honom några gånger per år i Norge. Han brukade vara nykter när han hämtade mig vid båten, sen blev det bara värre och värre under helgen. Jag satt någonstans i Norge och visste inte vart jag var eller hur jag skulle ta mig därifrån. Så jag stod ut tills jag fick åka hem. Varje gång jag åkte dit så hoppades jag på att det skulle bli bättre, att han inte skulle dricka så mycket.

När jag var 16 år fick jag ett samtal om att pappa låg på sjukhus, då hade vi inte haft kontakt på flera år. Jag hade börjat förstå hans missbruk då, såg det mycket tydligare varför han var som han var. Jag var rädd när jag åkte till sjukhuset, trodde verkligen att han skulle dö. Läkaren sa att om han skulle fortsätta dricka så skulle han dö. Pappa kom in på ett behandlingshem och jag började träffa honom mer och mer. Jag trodde såklart att han skulle hålla sig nykter, han skulle ju dö annars. Och jag började hoppas igen, på att vår relation skulle kunna bli bra.

En dag dök han inte upp när vi skulle träffas, jag åkte hem till honom och bankade på hans dörr i två timmar, jag ringde polisen och jag var helt övertygad om att han skulle ligga död inne i lägenheten. Jag var så jävla orolig. När jag står med polisen i telefonen så kommer pappa gående, full och glad och fattar inte alls varför vi var så oroliga.

Jag har aldrig tidigare sagt ifrån till min pappa, jag har alltid bara haft det inombords. Men den här gången kunde jag inte hålla mig, jag skrek åt honom och han skrek tillbaka. Han skrek att han skulle gå och ta livet av sig, jag svarade att jag inte brydde mig längre.
Jag var så trött, jag orkade inte mer.

Sen dess har vi inte träffats och inte pratat mer med varandra än några artiga mail fram och tillbaka. Han har aldrig sagt förlåt, han har aldrig ångrat sig. Han låtsas som att inget har hänt och vill ha en relation på sina villkor.

Jag var 13 år när jag fick hjälp för min egen skull första gången. Det var på en stödgrupp på orten där jag bodde och där blev jag tipsad om Maskrosbarn. Jag var på mitt första läger på Maskrosbarn när jag var 14 år och samma år fick jag en kontaktperson som blev en viktig manlig förebild för mig. Jag kom tillbaka på många läger under mina tonår. På Maskrosbarn kände jag mig som en bättre människa, jag kände mig värdefull. Jag kände att jag var någon. På Maskrosbarn var det första gången någon sa något positivt om mig, som inte var att jag var rolig. Annars har det varit mycket så – att Claes är han den där roliga. Idag jobbar jag själv på Maskrosbarn och är ledare för ungdomar som kommer på läger, precis som jag gjorde när jag var 14 år.

Pappa var aldrig riktigt min förälder. Mamma har nog mer varit både mamma och pappa. Jag har en jättefin relation till min mamma idag, hon är världens bästa. Och jag tror inte att jag kommer träffa pappa igen, jag orkar inte försöka.

Jag tänker fortfarande på att jag inte riktigt har en pappa, men jag har accepterat läget. Min pappa kanske aldrig blir frisk. Istället för att hoppas på något som jag inners inne vet inte är sant. Det är tungt att acceptera det, att bryta kontakten, lite som att dra av ett plåster. Men det känns bättre för mig än att behålla en kontakt som gång på gång sårar mig och skapar nya sår.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Att inte veta vad som är problemet
Berättelser Föräldrar

Att inte veta vad som är problemet

Jag visste att något var fel, min magkänsla sa det till mig. Men om det inte var fel på mamma eller på min familj så måste det ju vara mig det är fel på... När jag var 8 skilde sig mina föräldrar. Mycket förändrades efter det. Mamma blev nån helt annan. Innan skilsmässan kommer jag ihåg att hon var glad, gav mig och min syster mycket kärlek och uppmärksamhet och hade ofta vänner och släkt över. I skilsmässan blev hon väldigt sårad och grät mycket. Jag fick ofta trösta henne, hon kallade mig ibland för sin psykolog. Först tyckte jag inte det var något konstigt med det, jag hade inte tidigare sett sorg så jag tänkte att det nog var såhär den såg ut. Jag tyckte så synd om mamma och började göra allt jag kunde för att få henne att bli glad och må bra. Men mamma mådde aldrig riktigt bra. Hon fortsatte att vara ledsen och hon blev bara mer ledsen för var dag som gick, och ju ledsnare hon blev desto konstigare blev hon och desto svårare hade hon att ta hand om hemmet, mig och min syster. Jag började hjälpa henne mer och fick ta över ansvaret över vår familj. Mamma berättade att hon inte hade levt utan mig och min syster. Varje dag var jag orolig för att hon inte skulle finnas mer så jag försökte vara den bästa dottern i världen för att mamma och vår familj skulle överleva. Det började alltmer sällan komma hem folk till oss och kontakten med andra människor blev allt mindre. Mamma var ofta ganska svart eller vit, antingen var något bra eller så var något dåligt, varmt eller kallt, kärlek eller hat. Oftast var allt dåligt, oftast var det allt och alla andra som gjorde fel och som var elaka mot henne. Det var alltid synd om henne. Varje dag hade jag en klump i magen, jag visste inte vilket humör hon skulle vara på. Skulle hon vara arg på mig, bråka med min syster, däcka i soffan efter jobbet eller gråta så jag skulle behöva sitta uppe och trösta henne på natten? Hon var oberäknelig och kunde ändra sig och sitt humör på två sekunder. Men var hon arg på någon så kunde hon hata den personen och då gick det oftast inte att rubba. Hade jag gjort något ”fel” så kunde hon ignorera mig, ge mig otroligt mycket skamkänsla och all skuld. Det kunde handla om små saker som att jag ville sova hos en kompis en fredag och hon då blev besviken och tyckte att jag valde bort familjen. Det slutade ofta med att jag inte kunde stå ut med det dåliga samvetet, att jag gjorde henne ledsen och var en svikare som alla andra. Valde jag att gå till kompisen kunde hon gråta, ignorera mig och ge mig skuld i flera dagar. Bestämde jag mig för att stanna blev hon liten som ett barn och ville gosa, tills hon ändå blev ledsen över något och behövde tröst. Oftast hittade jag på en lögn för kompisen, stannade hemma och försökte låtsas att allt var bra. Jag blev expert på att låtsas att allt var bra och på att ljuga. Jag kunde inte berätta för någon, dels på grund av rädslan över mamma, men också för att jag inte kunde sätta ord på vad det var. Jag kände i mig att mamma var någon annan person än den mamman jag visste och älskade men samtidigt så gick hon till jobbet, kom på föräldramöten och var i andras ögon som alla andra föräldrar. Jag var så kluven i mina känslor, jag hade en konstant klump i magen men tänkte att jag kanske överdrev. Enligt henne var ju hon inte problemet, det var ju alla andras fel. Jag visste inte hur jag skulle förklara det konstiga ens för mig själv. Att mamma ville att jag ska vara hemma på fredagsmys lät ju inte särskilt konstigt. Jag kunde inte förklara så som jag förklarar idag hur det var hemma, dels för att jag inte förstod riktigt vad problemet var eller varför jag hade en klump i magen. Jag visste inte vad psykiskt sjuk var för något, mamma hade ju varit med om så mycket hemskt, inte konstigt att hon mådde dåligt. Jag förminskade mina känslor och jag förminskade mig själv. Jag hade svårt att ta plats i andra sammanhang, kände mig udda, obetydlig och värdelös samtidigt som jag kände att jag var tvungen att prestera bra i allt jag gjorde för att ha något slags värde kvar och för att mamma inte skulle få mer att må dåligt över. Om det inte var fel på mamma, eller min familj så var det nog mig det var fel på, vad skulle det annars vara, tänkte jag. Jag kände otroligt mycket ansvar, skuld och kände mig otroligt ensam och jag berättade aldrig för någon. Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att inget jag gjorde hjälpte min mamma. Jag mådde själv väldigt dåligt och hade ingen energi kvar. När jag i gymnasiet vågade berätta för en kompis och tillslut en kurator så insåg jag att jag inte kunde få min mamma att må bra, att hon själv måste gör något åt det. Jag flyttade ifrån mamma och började prata mer med kuratorn. Först då kunde jag fokusera på att själv må bra och bygga upp min självkänsla. Idag kan jag känna igen min mammas konstiga beteenden i olika psykiska sjukdomar som beskrivs. Hon har fortfarande ingen diagnos men jag har genom att prata med andra jag litar på, omge mig av människor jag tycker om och göra saker jag vill och mår bra av kunnat acceptera att jag kanske aldrig får veta men att jag ändå kan leva mitt liv och må bra.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då vart hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therese, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Våld

Att uppleva våld och känna sig otrygg hemma

Sista gången min mamma misshandlade mig fysiskt var under julen år 2010. Anledningen till att jag kan säga att det var sista gången är för att jag då för första gången i hela mitt liv sa till henne ”att nu räcker det och att hon aldrig någonsin ska få göra mig illa igen.” Mina föräldrars sjukdomar har inneburit stora svårigheter för mig under hela min uppväxt. Min mamma har, så länge jag kan minnas mått psykiskt dåligt. Mamma har alltid haft svårt att visa kärlek genom fina ord eller handlingar, berätta för någon att hon älskar en eller att man är värdefull. Hon har heller aldrig någonsin bett om ursäkt om hon sagt eller gjort något dumt, för att hon inte ens förstår att hon har gjort fel. Hon sitter istället tyst i flera dagar och ”fryser” ut oss barn. Min pappa dricker stora mängder alkohol i perioder, främst under långledigheter. Han är alltid den som blir fullast vid middagar och han dricker ofta alkohol i smyg när han tror att ingen ser eller märker något. Båda mina föräldrar har misshandlat mig fysiskt under hela min uppväxt och att vara hemma har för mig känts väldigt otryggt i perioder. Att växa upp tillsammans med en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk och när det förekommer våld i hemmet påverkar alla barn och ungdomar men det påverkar såklart oss på olika sätt. Några av de konsekvenser jag fått av att växa upp så var främst att jag saknade självkänsla när jag var yngre. Mina föräldrar har aldrig berättat för mig att jag är bra precis som jag är utan de har bara gett mig bekräftelse på de handlingar jag gjort. Som att jag tex. hade skrivit alla rätt på ett prov eller gjort mål i den där viktiga innebandymatchen, då fick jag beröm. Men aldrig annars utifrån att jag bara fanns eller att jag var en bra kompis. En annan känsla jag fick med mig hemifrån var att jag ofta kände mig otrygg som barn. Om jag hade gjort fel eller att något särskilt hade hänt vågade jag sällan berätta det för mina föräldrar för jag var rädd för att bli slagen. Det har också varit svårt för mig att lita på vuxna och berätta viktiga saker för dem. Det gjorde att jag inte riktigt hade någon som jag vågade prata med om hur jag hade det hemma. Det är viktigt att komma ihåg är att det är inte bara fysisk smärta man som ungdom får med sig av att vara utsatt för misshandel i sitt hem utan flera av ärren sätter sig också i själen. Tänk så modig jag var den där kvällen under julen 2010. Så här i efterhand vet jag att kraften att säga nej och se mitt egna värde hade funnits inom mig länge men just då var det läge för kraften att på riktigt komma ut. Att som person se sitt egna värde och sätta sina egna gränser är otroligt viktigt men också att ta ett beslut om att jag har rätt att må bra, även fast andra mår dåligt. Efter ett tag tog jag även mod till mig att berätta för personer i min omgivning om hur jag hade det hemma. Det är bland det tuffaste men också bästa jag någonsin gjort. Tänk att så många andra delar mina erfarenheter av att vara Maskrosbarn!

Läs mer här