ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Pappa var aldrig riktigt min förälder

Pappa var aldrig riktigt min förälder

Jag har alltid vetat att min pappa är alkoholist, han berättade det för mig när jag var 6 år. Jag fattade ingenting då minns jag. Förstod inte hur det skulle påverka min uppväxt…

Jag växte upp med min mamma, pappa och två äldre systrar på Tjörn – en ö strax utanför Göteborg. Många av mina minnen från min barndom är blurriga, det var väldigt rörigt och mina föräldrar bråkade mycket. Min pappa jobbade långa perioder utomlands och var sällan hemma.

Jag har alltid vetat att min pappa är alkoholist, han berättade det för mig när jag var 6 år. Jag minns inte så mycket av samtalet, mer än att han sa att han hade en sjukdom. Jag fattade ingenting då minns jag. Förstod inte hur det skulle påverka min uppväxt.

Jag saknade min pappa mycket när han inte var hemma. Pappa var den roliga föräldern, han tog ofta med mig på utflykter och gjorde spännande saker. Han var lite som ett barn, tog inte så mycket ansvar. Det var mamma som uppfostrade mig, satte gränser och fixade med allt. Men det blev sällan som jag tänkte när pappa väl kom hem. Han var ofta full. Antingen så var han glad och full, eller så var han arg och full. Han och mamma bråkade mycket och jag var ofta rädd för att han skulle slå henne, eller mig. Jag var rädd för att hans humör skulle vända, jag kunde känna det tydligt när det var på väg att gå från glad till arg. Jag var ganska energisk som barn och försökte på olika sätt fortsätta att hålla honom glad.

Den enda gången pappa aldrig var full var när han körde bil. Annars kunde han dricka när som helst, han förstod aldrig att det var ett problem. Och att han skämde ut mig, stod och ropade efter mig på torget som exempel om han var full och glad. Vi bor på en liten ö – jag ville inte att alla skulle se honom.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 12. Pappa flyttade till Norge och hörde av sig mer och mer sällan. Jag var ledsen och besviken på att han inte ville träffas. Men jag åkte till honom några gånger per år i Norge. Han brukade vara nykter när han hämtade mig vid båten, sen blev det bara värre och värre under helgen. Jag satt någonstans i Norge och visste inte vart jag var eller hur jag skulle ta mig därifrån. Så jag stod ut tills jag fick åka hem. Varje gång jag åkte dit så hoppades jag på att det skulle bli bättre, att han inte skulle dricka så mycket.

När jag var 16 år fick jag ett samtal om att pappa låg på sjukhus, då hade vi inte haft kontakt på flera år. Jag hade börjat förstå hans missbruk då, såg det mycket tydligare varför han var som han var. Jag var rädd när jag åkte till sjukhuset, trodde verkligen att han skulle dö. Läkaren sa att om han skulle fortsätta dricka så skulle han dö. Pappa kom in på ett behandlingshem och jag började träffa honom mer och mer. Jag trodde såklart att han skulle hålla sig nykter, han skulle ju dö annars. Och jag började hoppas igen, på att vår relation skulle kunna bli bra.

En dag dök han inte upp när vi skulle träffas, jag åkte hem till honom och bankade på hans dörr i två timmar, jag ringde polisen och jag var helt övertygad om att han skulle ligga död inne i lägenheten. Jag var så jävla orolig. När jag står med polisen i telefonen så kommer pappa gående, full och glad och fattar inte alls varför vi var så oroliga.

Jag har aldrig tidigare sagt ifrån till min pappa, jag har alltid bara haft det inombords. Men den här gången kunde jag inte hålla mig, jag skrek åt honom och han skrek tillbaka. Han skrek att han skulle gå och ta livet av sig, jag svarade att jag inte brydde mig längre.
Jag var så trött, jag orkade inte mer.

Sen dess har vi inte träffats och inte pratat mer med varandra än några artiga mail fram och tillbaka. Han har aldrig sagt förlåt, han har aldrig ångrat sig. Han låtsas som att inget har hänt och vill ha en relation på sina villkor.

Jag var 13 år när jag fick hjälp för min egen skull första gången. Det var på en stödgrupp på orten där jag bodde och där blev jag tipsad om Maskrosbarn. Jag var på mitt första läger på Maskrosbarn när jag var 14 år och samma år fick jag en kontaktperson som blev en viktig manlig förebild för mig. Jag kom tillbaka på många läger under mina tonår. På Maskrosbarn kände jag mig som en bättre människa, jag kände mig värdefull. Jag kände att jag var någon. På Maskrosbarn var det första gången någon sa något positivt om mig, som inte var att jag var rolig. Annars har det varit mycket så – att Claes är han den där roliga. Idag jobbar jag själv på Maskrosbarn och är ledare för ungdomar som kommer på läger, precis som jag gjorde när jag var 14 år.

Pappa var aldrig riktigt min förälder. Mamma har nog mer varit både mamma och pappa. Jag har en jättefin relation till min mamma idag, hon är världens bästa. Och jag tror inte att jag kommer träffa pappa igen, jag orkar inte försöka.

Jag tänker fortfarande på att jag inte riktigt har en pappa, men jag har accepterat läget. Min pappa kanske aldrig blir frisk. Istället för att hoppas på något som jag inners inne vet inte är sant. Det är tungt att acceptera det, att bryta kontakten, lite som att dra av ett plåster. Men det känns bättre för mig än att behålla en kontakt som gång på gång sårar mig och skapar nya sår.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här