ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Pappa var aldrig riktigt min förälder

Pappa var aldrig riktigt min förälder

Jag har alltid vetat att min pappa är alkoholist, han berättade det för mig när jag var 6 år. Jag fattade ingenting då minns jag. Förstod inte hur det skulle påverka min uppväxt…

Jag växte upp med min mamma, pappa och två äldre systrar på Tjörn – en ö strax utanför Göteborg. Många av mina minnen från min barndom är blurriga, det var väldigt rörigt och mina föräldrar bråkade mycket. Min pappa jobbade långa perioder utomlands och var sällan hemma.

Jag har alltid vetat att min pappa är alkoholist, han berättade det för mig när jag var 6 år. Jag minns inte så mycket av samtalet, mer än att han sa att han hade en sjukdom. Jag fattade ingenting då minns jag. Förstod inte hur det skulle påverka min uppväxt.

Jag saknade min pappa mycket när han inte var hemma. Pappa var den roliga föräldern, han tog ofta med mig på utflykter och gjorde spännande saker. Han var lite som ett barn, tog inte så mycket ansvar. Det var mamma som uppfostrade mig, satte gränser och fixade med allt. Men det blev sällan som jag tänkte när pappa väl kom hem. Han var ofta full. Antingen så var han glad och full, eller så var han arg och full. Han och mamma bråkade mycket och jag var ofta rädd för att han skulle slå henne, eller mig. Jag var rädd för att hans humör skulle vända, jag kunde känna det tydligt när det var på väg att gå från glad till arg. Jag var ganska energisk som barn och försökte på olika sätt fortsätta att hålla honom glad.

Den enda gången pappa aldrig var full var när han körde bil. Annars kunde han dricka när som helst, han förstod aldrig att det var ett problem. Och att han skämde ut mig, stod och ropade efter mig på torget som exempel om han var full och glad. Vi bor på en liten ö – jag ville inte att alla skulle se honom.

Mina föräldrar skilde sig när jag var 12. Pappa flyttade till Norge och hörde av sig mer och mer sällan. Jag var ledsen och besviken på att han inte ville träffas. Men jag åkte till honom några gånger per år i Norge. Han brukade vara nykter när han hämtade mig vid båten, sen blev det bara värre och värre under helgen. Jag satt någonstans i Norge och visste inte vart jag var eller hur jag skulle ta mig därifrån. Så jag stod ut tills jag fick åka hem. Varje gång jag åkte dit så hoppades jag på att det skulle bli bättre, att han inte skulle dricka så mycket.

När jag var 16 år fick jag ett samtal om att pappa låg på sjukhus, då hade vi inte haft kontakt på flera år. Jag hade börjat förstå hans missbruk då, såg det mycket tydligare varför han var som han var. Jag var rädd när jag åkte till sjukhuset, trodde verkligen att han skulle dö. Läkaren sa att om han skulle fortsätta dricka så skulle han dö. Pappa kom in på ett behandlingshem och jag började träffa honom mer och mer. Jag trodde såklart att han skulle hålla sig nykter, han skulle ju dö annars. Och jag började hoppas igen, på att vår relation skulle kunna bli bra.

En dag dök han inte upp när vi skulle träffas, jag åkte hem till honom och bankade på hans dörr i två timmar, jag ringde polisen och jag var helt övertygad om att han skulle ligga död inne i lägenheten. Jag var så jävla orolig. När jag står med polisen i telefonen så kommer pappa gående, full och glad och fattar inte alls varför vi var så oroliga.

Jag har aldrig tidigare sagt ifrån till min pappa, jag har alltid bara haft det inombords. Men den här gången kunde jag inte hålla mig, jag skrek åt honom och han skrek tillbaka. Han skrek att han skulle gå och ta livet av sig, jag svarade att jag inte brydde mig längre.
Jag var så trött, jag orkade inte mer.

Sen dess har vi inte träffats och inte pratat mer med varandra än några artiga mail fram och tillbaka. Han har aldrig sagt förlåt, han har aldrig ångrat sig. Han låtsas som att inget har hänt och vill ha en relation på sina villkor.

Jag var 13 år när jag fick hjälp för min egen skull första gången. Det var på en stödgrupp på orten där jag bodde och där blev jag tipsad om Maskrosbarn. Jag var på mitt första läger på Maskrosbarn när jag var 14 år och samma år fick jag en kontaktperson som blev en viktig manlig förebild för mig. Jag kom tillbaka på många läger under mina tonår. På Maskrosbarn kände jag mig som en bättre människa, jag kände mig värdefull. Jag kände att jag var någon. På Maskrosbarn var det första gången någon sa något positivt om mig, som inte var att jag var rolig. Annars har det varit mycket så – att Claes är han den där roliga. Idag jobbar jag själv på Maskrosbarn och är ledare för ungdomar som kommer på läger, precis som jag gjorde när jag var 14 år.

Pappa var aldrig riktigt min förälder. Mamma har nog mer varit både mamma och pappa. Jag har en jättefin relation till min mamma idag, hon är världens bästa. Och jag tror inte att jag kommer träffa pappa igen, jag orkar inte försöka.

Jag tänker fortfarande på att jag inte riktigt har en pappa, men jag har accepterat läget. Min pappa kanske aldrig blir frisk. Istället för att hoppas på något som jag inners inne vet inte är sant. Det är tungt att acceptera det, att bryta kontakten, lite som att dra av ett plåster. Men det känns bättre för mig än att behålla en kontakt som gång på gång sårar mig och skapar nya sår.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här