Min stjälk är starkare än sten

Jag har alltid varit ensam, ända sen jag var liten.  Jag fick växa upp fort. Vid 12 års åldern fick jag veta att det inte bara var min bror som missbrukade, utan även min mamma gjorde det. Min värld KROSSADES, jag har aldrig känt mig så förrådd som då. Mamma skulle ju vara den normala i familjen, den som var ”frisk”, men inte längre.

Min storasyster var och är min allra starkaste punkt, hon finns liksom alltid där och hennes stöd är enormt! Det var hon som hörde talas om Maskrosbarn och skickade genast in en ansökan om att jag skulle få medverka på lovläger.  På lägret gjorde vi saker som jag aldrig upplevt som ett barn; vi lekte lekar, umgicks och åkte på utflykt.  Jag var inte lägre varken mobbad eller utfryst. Jag var en del av något!

På mitt första läger berättade jag bara halva sanningen, att pappa var alkoholist, men ingen fick veta att min mamma missbrukade. På mitt andra läger berättade jag att pappa var alkoholist och mamma hade psykiska problem. På mitt tredje och sista läger sa jag hela sanningen, pappa var alkoholist och mamma led av missbruk. Det var som att en bumling lika stor som Globen försvann från mina axlar, men samtidigt vred sig magen, vad hade jag gjort nu?!

Men ingen kollade på mig konstigt, ingen sa något taskig åt mig, de förstod mig på ett sätt som ingen annan tidigare gjort. Nu 5 år senare, kan jag utan problem säga ”jag är ett maskrosbarn”! Maskrosbarn har hjälpt mig förstå att det aldrig var jag, lilla barnet, som var problemet utan jag växte upp i en destruktiv miljö. Jag är en maskros som växt fram ur den tjockaste asfalten och min stjälk är starkare än sten, mina blad är starkare än betong och jag lyser av stolthet, JAG KLARADE DET!

Vi på Maskrosbarn är alla unika och med hjälp av Maskrosbarns stöd har jag skapat minnen för livet, vänner för livet, material som tar mig långt och en styrka i att berätta min historia. Ingen kan ta den från mig! Jag är unik precis som jag är.