ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Min oanvändbara superkraft

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor.

 

Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor.

 

Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll.

 

Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar.

 

Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll.

 

Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag.

 

Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka.

 

Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går.

 

Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt.

 

Många år senare
Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Med dig i mina händer

Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer, men ändå har du aldrig varit så närvarande. Nu står jag här med dig i en liten urna. Jag håller dig i mina händer och jag har aldrig varit så trygg med dig som nu. Du finns inte mer men ändå har du aldrig varit så närvarande. Det känns inte som du ligger där i uran och skriker om att få komma ut, det känns som du funnit ro. Jag kan inte hjälpa att känslan av skam kryper sig på och känslan av skuld får blicken att vackla. Jag tänker på alla de gånger jag önskat att du vore död, alla de gånger jag desperat velat ha ett slut. Jag skäms och undrar om du kan höra vad jag tänker nu och om du kan se alla mina önskningar. Jag undrar om du kommer förstå? Förstå att jag plågades av ditt liv. Förstå att jag kände smärta i att se dig sjuk. Förstå att jag alltid skulle välja dig. Förstå att jag behövde ett slut. Jag har vaknat varje morgon i 10 år och undrat om detta är dagen du ska dö. Nu är den dagen här och att vakna imorgon utan att behöva undra ger mig ett lugn även om tomheten du lämnat kvar får mig att vilja skrika inombords. Tanken på att du aldrig kommer svika mig igen är en lättnad samtidigt som vetskapen om att det är på grund av att du inte finns här får mig att gå sönder. Pappa jag hoppas att du kan förstå. Jag hoppas att du kan förlåta mig för att jag känner så. Nu står vi här, du i mina händer. Jag med en vacklande blick och tårfyllda ögon och ser ut över vågorna som slår mot klipporna långt bort och du i en liten urna i form av aska redo att få släppas fri. Jag behöver inte längre undra hur ont det kommer göra när du försvinner för nu känner jag smärtan. Jag behöver inte längre oroa mig för hur saknaden kommer att kännas för nu värker hela kroppen. Du lovade mig att den här dagen inte skulle komma på många år men jag visste alltid att du hade fel. Vinden tar tag i dig och jag får se dig en sista gång. När du sedan sjunker genom vattenytan bildar det de små kornen tillsammans med reflektionen från solen ett ljus. Sen försvinner det, du försvinner, jag ser dig inte mer. Det blir tyst och det känns som vindarna och vågorna stannar upp. Pappa du är fri.

Läs mer här
Berättelser
Sindra sitter med en katt i en stor fåtölj
Berättelser Maskrosbarn 15 år

5 frågor till Sindra

I samband med att Maskrosbarn fyller 15 år frågar vi några ungdomar om sin tid här. Sindra var en av de första ungdomarna som gick på Maskrosbarns läger. Vilka minnen har hon från den här tiden? Hur var ditt första möte med Maskrosbarn? Trots att jag hade en kompis med mig var jag fruktansvärt nervös innan. Om jag inte missminner mig (det var ändå 9 år sedan) gick vi på Escape Room. Efter 10 minuter var nervositeten som bortblåst. Alla vuxna var så snälla, fina och lugna. Jag kände mig direkt som en del av sammanhanget. Vilket är ditt bästa minne från din tid med Maskrosbarn? Alla nattstunder på läger, både som ungdom och som ledare. Det är något med att få ge och få trygghet precis innan det är dags att sova. Vad skulle du vilja säga till dig själv som 15-åring? Cheesy men - allt kommer att bli bra. Mycket bättre än vad du någonsin skulle kunna föreställa dig. Ta det bara lugnt. En klassisk Maskrosbarn-fråga, din BTS under den här tiden? Botten: Det finns ingen botten som inte, i retrospektiv, lett till en toppen eller en stolt. Men insikten om att det finns så många barn och unga vars vardag är en kamp är dock en ständig botten. Att det ska behöva vara som det är. Det känns väldigt tungt. Toppen: Att flytta hemifrån, nog den förändring som tydligast fick mig att känna att jag är min egen person. Stolt: Att jag har vågat gå emot rädslor, som delvis varit en konsekvens av uppväxten. Idag känner jag mig fri <3. Vad vill du hälsa till någon som är där du var för tio år sen? Våga vara sårbar och ta emot den hjälp och den kärlek som erbjuds. Lättare sagt än gjort att ta till sig som 13-åring dock.

Läs mer här
Berättelser
Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre.
Berättelser Maskrosbarn Missbruk

Jag trodde att ingen annan hade det som jag

Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj. Jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. Jag växte upp med min mamma, pappa och min 10 år äldre bror. I ett rött hus i Enskede, en förort till Stockholm. Som barn har jag nästan bara bra minnen från min familj, jag gick på många olika aktiviteter vi var liksom en helt vanlig familj. Jag visste ju inte då att allt skulle ändras när jag blev lite äldre. När jag började i mellanstadiet så började jag känna att något var fel i min familj. Och sommaren innan jag skulle börja i femte klass så berättade min pappa för mig att mamma var alkoholist. Då förstod jag varför något kändes fel, varför mamma gömde vinflaskor under diskbänken och varför hon sluddrade och var konstig ibland när vi åt middag. Mammas alkoholproblem blir värre och värre, tillslut så drack hon fler dagar än hon var nykter. Jag gjorde allt jag kunde för att hålla mamma nykter. Jag var den duktiga som städade och fixade och inte ville vara till besvär, så att mamma inte skulle hitta någon anledning till att dricka. Men det hjälpte aldrig. Vi satt ofta uppe hela nätterna, pappa, mamma och jag. Då jag och pappa försökte övertala mamma att sluta att dricka, jag hotade, bönade och bad. Men det hjälpte aldrig. Jag skämdes mycket för min mamma, jag tog sällan hem kompisar till oss och om jag gjorde det så var jag hela tiden på min vakt för att kunna se tecken på mamma om hon hade druckit. Jag kunde se på mamma även om hon bara hade druckit en öl. Jag tyckte att hela hon förändrades, hennes sätt att prata, hosta, gå och till och med hur hon gungade med foten på ett speciellt sätt när hon hade druckit. Och jag kände mig så himla ensam, jag trodde att ingen annan hade det som jag. Jag hade aldrig träffat någon och aldrig hört talas om någon annan. Det kändes som att min familj var annorlunda och jag berättade inte för någon om hur jag hade det hemma. Jag var rädd för vad som skulle kunna hända då och trodde att det var bättre om vi i familjen höll vår hemlighet för oss själva. Jag försökte kontrollera min mamma hela tiden, jag letade upp vinflaskor (jag visste om alla gömställen i hela huset) och hällde ut dem. Jag såg till att hon inte kunde gå till systemet och jag kollade igenom hennes telefon. Men på något sätt så lyckades hon ändå alltid få tag på alkohol. Mamma kunde vara borta i flera dagar, utan att någon visste vart hon var. Jag och pappa ringde polisen eller åkte runt med bilen och letade efter henne. Eller så ringde något sjukhus och berättade att mamma var där, hon hade ramlat, blivit slagen, eller hade druckit för mycket. Allt var så rörigt och jag försökte bara klara av en dag i taget. Det blev svårt att sköta skolan. Jag satt hela tiden på lektionerna och oroade mig för hur det skulle vara med mamma när jag kom hem. När jag var 16 år kom min mamma in på ett behandlingshem. Jag var jätteglad och trodde verkligen på att mamma skulle bli nykter den gången. Mamma hade lovat mig många gånger att hon skulle sluta dricka, men hon hade svikit det löftet varenda gång. Min mamma var också psykiskt sjuk – bipolär som det heter. Och när hon var på behandlingshemmet så mådde hon verkligen jättedåligt. Men det blev inget bra, mamma rymde gång på gång och polisen kunde komma hem till oss mitt i natten med henne och fråga vad de skulle göra med henne. Mina föräldrar flyttade isär när jag var 18 år och först då kunde jag börja släppa kontrollen över min mamma. Jag orkade helt enkelt inte längre och hade förstått att vad jag än gör så kommer jag inte få min mamma nykter. Alkoholism är en sjukdom, som är svår att bli frisk ifrån. Jag fattade också att det inte var mitt ansvar, att jag var hennes barn och inte hennes förälder. Att mitt enda ansvar var att börja ta hand om mig själv, och min framtid. Vad ville jag göra och vad mådde jag bra av? Jag visste inte riktigt det då, jag hade ju i så många år lagt mig själv åt sidan för att bara ta hand om min mamma. När jag var 18 år startade jag och Denise Maskrosbarn. I början var det ett projektarbete i skolan och idag är det en jättestor organisation med hundratals ungdomar och vuxna. Denise hjälpte mig mycket under tonåren, hon hade varit med om liknande saker som jag och förstod mig på ett sätt som mina andra kompisar inte gjorde. Vi ville att andra ungdomar skulle få få träffa andra som är med om liknande saker och stötta varandra i det. Jag älskar Maskrosbarn, alla som finns här är som min andra familj. Jag har fått träffat så många fantastiska ungdomar och vuxna och fått uppleva så mycket grymma saker. Idag vet jag att jag inte är ensam, att hundratusentals unga och vuxna i Sverige har varit med om liknande saker som jag.

Läs mer här