Mammas gata

Jag gick i ett kvarter idag, som en gång var min hela värld.

Förra sommaren bestämde jag mig för att åka tillbaka till Skåne, där jag en gång växt upp. Jag bestämde mig för att åka tillbaka till mitt barndomshem, jag var extremt pirrig och hade verkligen längtat efter att känna alla minnen. När jag stod framför mitt gamla hus på hundratals kvadratmeter så var det helt tomt, inte tomt på möbler utan helt uttömt på lycka och glädje. Vad som en gång hade varit min hela värld var bara ett gigantiskt gult fyrkantigt hus där lyckan inte bodde längre, den hade flyttat därifrån med min mamma.

Min pappa hade kunnat bygga ut huset flera hundra kvadratmeter till, bygga en större pool eller köpa fler hästar till stallet, men det skulle bara bli tommare och tommare. För när min mamma flyttade därifrån fanns där ingen lycka, tillit eller trygghet kvar att hämta för mig.

– Vi föds med tillit men var tar den vägen?

Jag var tvungen att placera min trygghet och tillit inom mig, det tog ett tag, men jag lyckades och gör det fortfarande. Det är så viktigt att våga synas, att våga sticka fram hakan och visa vilka vi är. Människor mäter, väger och sätter pris på varandra. Människor som gör sånt är inte människor vi älskar, människor som då inte är viktiga för oss, så varför ska vi bry oss?

Jag tänker sluta bromsa och börja leva fullt ut. Min mammas gata ligger inte där den en gång låg. Jag kommer att gå på hennes gata över hela jorden, för min trygghet finns inom mig.

Jag vet att du har alla de resurser du behöver för att leva dina drömmars liv, så LEV – VIVIR.

Jag älskar dig mamma
Michaela