ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Leva med våld

Leva med våld

I många år tänkte jag att våld endast innebar att en blev slagen, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag hemma.

Jag tänker tillbaka på det som oftast känns som en evighet sen men som stundtals kan kännas som igår. Ibland tycker jag att jag hör andra beskriva hur det fanns bra och dåliga dagar. Att vissa dagar så kändes det bra i familjen och vissa inte, jag har aldrig kunnat relatera till den känslan. För mig var det konstant, det psykiska våldet fanns där varenda sekund. Det var som att det satt i väggarna, vissa dagar var värre än andra men det fanns alltid där.

Det har varit svårt för mig att sätta ord på det, vad jag egentligen menar när jag säger att det alltid fanns där. Det handlar nog om att jag i många år tänkte att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag. Det var både psykiskt och sexuellt men jag kunde inte sätta ord på det och jag hade aldrig hört någon prata om det på ett sätt som jag kunde relatera till.

Det fanns som sagt både bra och dåliga dagar, minnena från de där dåliga dagarna lever såklart starkare i mig, kan fortfarande komma och besöka mig och påminna mig om hur det en gång var. Men alla de andra dagarna då gick jag och väntade och oroade mig för när det skulle smälla, när skulle det bli en dålig dag. Jag låg vaken om nätterna, även de nätter jag fick vara ifred, och väntade på smällen. Så small det och livet stannade upp, allt försvann, jag försvann och där och då kunde jag inte känna något. Det var som att jag kopplades bort från världen, befann mig i ett tomrum, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan tårarna, ångesten och rädslan skulle komma tillbaka. Jag förstod nog inte ens själv vad det var som hände inom mig då. Idag vet jag att det är en vanlig reaktion att känna sig bortkopplad när något väldigt svårt, stort och traumatiskt händer en.

Jag var osynlig hemma. Min mammas man ville aldrig ha mig där, jag var inte en del av den familj vi så vackert visade upp utåt. Jag kan räkna på en hand de gånger han pratat med mig och vad han då sagt, att han inte ville att jag skulle bo där, att jag är ful och äcklig, att jag var precis om min pappa och att jag var värdelös. Det fanns en stämning där jag bodde, en stämning som gick att ta på. Jag hittade mina strategier i allt det här, sånt som hjälpte mig att överleva och hantera situationen. Men jag önskar att jag hade fått höra att det som hände mig inte var okej, att jag hade rätt till hjälp och stöd.

Det tog mig många år innan jag kunde sätta ord på vad som egentligen hände där bakom stängda dörrar. Min familj hade ingen kontakt med socialtjänsten, ingen var uttalat sjuk och ingen hade någon kontakt med vården. Det kändes ofta som att jag var den enda som såg mitt hem och min familj på det sättet jag gjorde det. Ibland trodde jag till och med att jag inbillat mig eller hittat på. För alla andra låtsades ju som att inget hänt. Men så var det inte, det som hände var högst verkligt och lever på många sätt kvar inom mig än idag.

Idag möter jag många ungdomar som beskriver liknande känslor och upplevelser. Jag ser den där tveksamheten som också fanns inom mig och jag får berätta för dem att de inte är ensamma, att vi är flera och att de inte ska behöva ha det såhär. Det skulle jag också vilja säga till dig som läser det här och känner igen dig; du är inte ensam, vi är många och det finns hjälp att få. <3

 

Du kan läsa mer om våld och vad det är här. 

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här