ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Leva med våld

Leva med våld

I många år tänkte jag att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag.

Jag tänker tillbaka på det som oftast känns som en evighet sen men som stundtals kan kännas som igår. Ibland tycker jag att jag hör andra beskriva hur det fanns bra och dåliga dagar. Att vissa dagar så kändes det bra i familjen och vissa inte, jag har aldrig kunnat relatera till den känslan. För mig var det konstant, det psykiska våldet fanns där varenda sekund. Det var som att det satt i väggarna, vissa dagar var värre än andra men det fanns alltid där.

Det har varit svårt för mig att sätta ord på det, vad jag egentligen menar när jag säger att det alltid fanns där. Det handlar nog om att jag i många år tänkte att våld bara är när en blir slagen av sina föräldrar, och det blev ju inte jag. Det jag inte förstod då men som jag vet nu är att jag levde i våldet varje dag. Det var både psykiskt och sexuellt men jag kunde inte sätta ord på det och jag hade aldrig hört någon prata om det på ett sätt som jag kunde relatera till.

Det fanns som sagt både bra och dåliga dagar, minnena från de där dåliga dagarna lever såklart starkare i mig, kan fortfarande komma och besöka mig och påminna mig om hur det en gång var. Men alla de andra dagarna då gick jag och väntade och oroade mig för när det skulle smälla, när skulle det bli en dålig dag. Jag låg vaken om nätterna, även de nätter jag fick vara ifred, och väntade på smällen. Så small det och livet stannade upp, allt försvann, jag försvann och där och då kunde jag inte känna något. Det var som att jag kopplades bort från världen, befann mig i ett tomrum, men jag visste att det bara var en tidsfråga innan tårarna, ångesten och rädslan skulle komma tillbaka. Jag förstod nog inte ens själv vad det var som hände inom mig då. Idag vet jag att det är en vanlig reaktion att känna sig bortkopplad när något väldigt svårt, stort och traumatiskt händer en.

Jag var osynlig hemma. Min mammas man ville aldrig ha mig där, jag var inte en del av den familj vi så vackert visade upp utåt. Jag kan räkna på en hand de gånger han pratat med mig och vad han då sagt, att han inte ville att jag skulle bo där, att jag är ful och äcklig, att jag var precis om min pappa och att jag var värdelös. Det fanns en stämning där jag bodde, en stämning som gick att ta på. Jag hittade mina strategier i allt det här, sånt som hjälpte mig att överleva och hantera situationen. Men jag önskar att jag hade fått höra att det som hände mig inte var okej, att jag hade rätt till hjälp och stöd.

Det tog mig många år innan jag kunde sätta ord på vad som egentligen hände där bakom stängda dörrar. Min familj hade ingen kontakt med socialtjänsten, ingen var uttalat sjuk och ingen hade någon kontakt med vården. Det kändes ofta som att jag var den enda som såg mitt hem och min familj på det sättet jag gjorde det. Ibland trodde jag till och med att jag inbillat mig eller hittat på. För alla andra låtsades ju som att inget hänt. Men så var det inte, det som hände var högst verkligt och lever på många sätt kvar inom mig än idag.

Idag möter jag många ungdomar som beskriver liknande känslor och upplevelser. Jag ser den där tveksamheten som också fanns inom mig och jag får berätta för dem att de inte är ensamma, att vi är flera och att de inte ska behöva ha det såhär. Det skulle jag också vilja säga till dig som läser det här och känner igen dig; du är inte ensam, vi är många och det finns hjälp att få. <3

 

Du kan läsa mer om våld och vad det är här. 

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här