Jag är starkare än jag trott

Jag går in i klassrummet och möts av ett hav av glada klasskompisar som pratar om studenten, som nu bara är några månader bort. De pratar om sina familjer som kommer stå där och se dem springa ut, om stora studentmottagningar och hur taggade de är. Jag känner hur hjärtat börjar slå hårt, hur tårarna är på väg att komma, jag klarar inte av det. Jag måste ut ur klassrummet, bort från all smärta och rädsla.

För jag kommer inte ha en familj som står där och ser mig springa ut. Jag kommer inte ha en studentmottagning. Jag vet inte ens om en bild på mig som liten kommer finnas bland alla andras bilder. Jag klarar inte av tanken på att stå där på studenten omringad av familjer, familjer som kramar sina barn och finns där för dem.

Luften känns för tung, och alla de där lyckliga samtalen om framtiden och firanden får mig att känna mig ännu mer avskärmad. Jag går ut ur klassrummet och ställer mig i korridoren, utan att riktigt veta vad jag ska göra. Min kropp känns stel, och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag vill inte känna så här. Jag vill inte att studentdagen ska bli en påminnelse om vad jag saknar, om vad jag inte har. Men ändå kan jag inte släppa tanken på hur folk kommer stå där, omgivna av familjer med skratt och kramar jag inte ens kan föreställa mig.

Alla säger att livet på riktigt börjar nu, men jag har aldrig varit så rädd och osäker som jag är just nu. Rädd för vad vuxenlivet innebär. Hur överlever man i en värld ingen tidigare berättat för mig om? Jag går in på skoltoaletten och sjunker ner på golvet. Världen runt mig fortsätter, men jag är fast i min egen tankevärld, där tvivel och rädsla tynger mig. Ingen har förberett mig för det här – för att stå på kanten av framtiden och känna en rädsla så djup att ord inte kan beskriva den. Jag är rädd att tappa fotfästet, att inte överleva.

Men mitt i rädslan, där allting känns mörkt, känner jag något annat. En svag men bestämd känsla av att jag är starkare än jag trott. Jag kanske inte har den familj jag drömde om, kanske inte den stora mottagningen, men jag kommer att vara där för mig själv. Jag torkar tårarna och ser mig i spegeln. Det känns fortfarande svårt, jag är fortfarande rädd för allt det okända som väntar. Men jag vet nu att jag inte är ensam – jag har mig själv. Och det kommer att räcka.

Jag öppnar dörren och går tillbaka till klassrummet. Samma skratt och prat möter mig, men den här gången stannar jag kvar och vågar lyssna. Jag kanske aldrig kommer känna mig redo. Men dagen kommer att komma, oavsett om jag är redo eller inte. Och även om familjen inte står där, kommer jag stå där. Och tänka på den framtid som väntar. Jag vet att det kommer bli svårt, men jag måste våga tro att allt kommer bli bra.

När jag springer ut i sommar, kommer jag vara stolt över min resa. Jag kommer att vara där och fira mig själv. För även om ingen annan kommer att fira mig, så kommer jag göra det. Och kanske, just då, kommer jag förstå att jag har gjort det på mitt sätt – att jag klarade det, utan allt jag trott att jag behövde.