ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Ingenting gör så ont som när drömmar krossas

Ingenting gör så ont som när drömmar krossas

Nu är den här igen. Julen. Ända sedan i början av oktober börjar stämningen att sättas. I affärerna, på stan med julskyltningar och belysning.

Pepparkakor börjar säljas, julreklam dyker upp på tv och årets julklapp koras. Röda klänningar och slipsar och bländande leenden från modellerna. Lycka, gemenskap, ljus, mat, presenter, förväntningar, hopp, skratt, upprymdhet, kramar, släkt och familj. Presenter, Kalle Anka, samhörighet, traditioner, önskningar, magi och glädje.

Det är så vi vill att julen ska vara. Men det är sällan så. Eller aldrig.

Stämningen och förväntningarna höjs för varje dag som går. Nedräkningen har börjat. En nedräkning som en tickande jävla bomb. För tro mig, på julafton smäller det. Bomben av besvikelse, sorg, ilska, svek, oro och ångest. Ingenting gör så ont som när drömmar krossas. Drömmen om att högtider ska bli fina minnen. Hoppet och tron om att det kommer bli bra det här året.

BOOM! Sen är det över och livet kan återgå till det vanliga.

Det är den 23:e december 2012. Jag gråter i panik. Panik för att julen är så nära, mamma är full och jag önskar in i det sista att hon ska skärpa till sig. Mamma sluddrar. Hon säger att det är mitt fel. För att jag inte har hjälpt till. För att jag är så självisk och bara tänker på mig själv. Jag blir ledsen för att jag vet att mamma inte menar det. Jag vet att hon älskar mig och är stolt över allt jag gör. Ledsen för att alkoholen förändrar min mamma och för att jag dagen före julafton inte kan nå henne.
Vad fan håller jag på med? Jag är ju vuxen nu. Jag kan ju välja att inte vara här. Jag ska aldrig mer utsätta mig för det här. Det lovade jag mig själv den tjugotredje december tvåtusentolv. Nästa år tar jag julen i mina egna händer och väljer. Jag är vuxen nu.

Under hela julafton går jag som på nålar. Letar efter gömd öl i tvättkorgen, linneskåpen, byrålådan och under diskbänken. Har mammas röst förändrats efter att hon var på toa? Har jag kollat alla gömmor på toan? Tar hon tabletter? Luktar hon alkohol? Mamma sover mest. Hon mår illa. Hon är bakfull och deppig. Hon ler knappt. Jag ler. För att in i det sista försöka dölja det ledsna. Alla spelar med. Fan Jessika. Du är vuxen nu. Välj bort det som gör ont i magen. Välj bort det som ger dig ångest.

På juldagen åker vi till stan för att gå på mellandagsrean och plötsligt försvinner mamma. Jag tittar åt ett annat håll och hon är bara borta. Jag förstår att hon har dragit iväg för att få tag på alkohol. Jag försöker ringa. Inget svar. Jag ringer igen. Hon är full. En lättnad sköljer över mig. Oron i magen är borta.

Spänningen har släppt från huvudet. Tankarna slutar tänka. Jag gråter en skvätt. Gråter av någon form av lycka. Eller snarare lugn. Jag behöver inte längre vara orolig. Det är äntligen över. Julen. Tack. Det jag har väntat på har inträffat. Mamma är full igen och jag kan åka hem och lämna julen bakom mig. Och hoppas att nästa jul blir bättre.

Det är september 2013 och jag har redan börjat oroa mig över vart jag ska fira julafton. Det är just julafton som är jobbig. Det är just julafton som förväntas firas tillsammans med familj och släktingar. Tiden innan jul tycker jag är den finaste tiden på året. Jag njuter massor av stämningen som jag själv väljer att sätta. Jag spelar den julmusik jag tycker om (jag måste tipsa om Dolly Partons julskiva. Country och julmusik. Det bästa av två världar enligt mig). Jag bakar godis som jag tycker är gott. Jag pyntar med pynt som passar i mitt hem. Jag umgås med människor som jag älskar. Tiden innan jul kan jag välja.

Men så kommer frågan, någon gång i början av november, ”Hur ska du fira jul i år?”. Jag gillar inte att svara på den frågan. För ärligt talat. Jag vet inte. Hur ska jag kunna veta hur julen ser ut i år. Jag vet hur förra julen blev och året innan det. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad som kommer att bli bäst för mig och för dem jag älskar.

Men i år kom förslaget från ingenstans ”Vi tänkte åka på en kryssning över julafton, vill du följa med?”. ”Ja, varför inte!”

Jag, en av mina bröder, min lillasyster och hennes pappa ska åka på en kryssning från julafton till juldagen. Det är väldigt otraditionellt och olikt mig att tycka att detta är en bra idé. Men med närmare eftertanke så tror jag att detta kan bli den bästa julen på länge. Julbordet är uppdukat, tomten kommer, Kalle Anka på storbilds-TV och julshow på kvällskvisten. Jag kan köpa julklapparna i taxfreen. På hemresan äter vi julbrunch och sedan har vi bokat in oss i spaavdelningen resten av resan. Jag får vara med mina småsyskon, äta gott och slippa alla krav.

Väl tillbaka i Stockholm på juldagen så bär det av till min mamma för att fira resten av julen med henne. Min mamma som jag älskar så otroligt mycket. Mamma är en stor förebild för mig. Hon är en utav anledningarna till att jag har vuxit upp och blivit en stark kvinna som kan stå upp för mig själv och för andra. Jag har framförallt tagit efter min mammas uppriktighet, mammas värderingar om människors lika värde och förmågan att reflektera. Tack för allt du är för mig, jag är så tacksam att just du är min mamma.

Låt det här inlägget bli en påminnelse om att julen inte alltid behöver vara den värsta dagen och tiden på året. Det kommer inte alltid att vara det. Det vet jag. Det går att välja och det går att skapa sig sina egna traditioner. Det går att fira högtider på precis det sättet som du har drömt om att göra. Men jag vill också vara ärlig. Högtider är alltid en påminnelse om att man har föräldrar som är sjuka. Vi har rätt att både älska och hata våra föräldrar. Det är en sorg. Högtider river upp minnen och känslor. Det är inte bara så för mig. Jag vet att de andra på Maskrosbarn håller med mig. Vi vet hur det känns.

Låt oss ta tillbaka julen! I år, eller när vi är redo. Låt julen bli en tid då vi berättar för de vi älskar att vi gör det. Låt julen bli en tid när vi tar hand om oss själva för att sedan kunna ge lite extra till de som behöver oss. Låt julen bli en påminnelse om vad som händer när vi hjälper andra människor, fast vi inte måste.

Jag vill också uppmana alla vuxna som läser det här att låta bli alkoholen under julen! Ta ställning för dina egna barn och för andras.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa dig!

hitta hjälp här
Berättelser
Två personer promenerar
Berättelser Familj Föräldrar

Att vara placerad

Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.

Läs mer här
Berättelser
Tjej sitter på marken vid en trappa
Berättelser Psykisk ohälsa Våld

Att utsättas för våld

Mamma har alltid varit våldsam mot mig så länge jag kan minnas. Hon har så svårt att kontrollera sin ilska och tar ut det på mig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Att fira studenten som maskrosbarn

Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd.

Läs mer här