ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Ingenting gör så ont som när drömmar krossas

Ingenting gör så ont som när drömmar krossas

Nu är den här igen. Julen. Ända sedan i början av oktober börjar stämningen att sättas. I affärerna, på stan med julskyltningar och belysning.

Pepparkakor börjar säljas, julreklam dyker upp på tv och årets julklapp koras. Röda klänningar och slipsar och bländande leenden från modellerna. Lycka, gemenskap, ljus, mat, presenter, förväntningar, hopp, skratt, upprymdhet, kramar, släkt och familj. Presenter, Kalle Anka, samhörighet, traditioner, önskningar, magi och glädje.

Det är så vi vill att julen ska vara. Men det är sällan så. Eller aldrig.

Stämningen och förväntningarna höjs för varje dag som går. Nedräkningen har börjat. En nedräkning som en tickande jävla bomb. För tro mig, på julafton smäller det. Bomben av besvikelse, sorg, ilska, svek, oro och ångest. Ingenting gör så ont som när drömmar krossas. Drömmen om att högtider ska bli fina minnen. Hoppet och tron om att det kommer bli bra det här året.

BOOM! Sen är det över och livet kan återgå till det vanliga.

Det är den 23:e december 2012. Jag gråter i panik. Panik för att julen är så nära, mamma är full och jag önskar in i det sista att hon ska skärpa till sig. Mamma sluddrar. Hon säger att det är mitt fel. För att jag inte har hjälpt till. För att jag är så självisk och bara tänker på mig själv. Jag blir ledsen för att jag vet att mamma inte menar det. Jag vet att hon älskar mig och är stolt över allt jag gör. Ledsen för att alkoholen förändrar min mamma och för att jag dagen före julafton inte kan nå henne.
Vad fan håller jag på med? Jag är ju vuxen nu. Jag kan ju välja att inte vara här. Jag ska aldrig mer utsätta mig för det här. Det lovade jag mig själv den tjugotredje december tvåtusentolv. Nästa år tar jag julen i mina egna händer och väljer. Jag är vuxen nu.

Under hela julafton går jag som på nålar. Letar efter gömd öl i tvättkorgen, linneskåpen, byrålådan och under diskbänken. Har mammas röst förändrats efter att hon var på toa? Har jag kollat alla gömmor på toan? Tar hon tabletter? Luktar hon alkohol? Mamma sover mest. Hon mår illa. Hon är bakfull och deppig. Hon ler knappt. Jag ler. För att in i det sista försöka dölja det ledsna. Alla spelar med. Fan Jessika. Du är vuxen nu. Välj bort det som gör ont i magen. Välj bort det som ger dig ångest.

På juldagen åker vi till stan för att gå på mellandagsrean och plötsligt försvinner mamma. Jag tittar åt ett annat håll och hon är bara borta. Jag förstår att hon har dragit iväg för att få tag på alkohol. Jag försöker ringa. Inget svar. Jag ringer igen. Hon är full. En lättnad sköljer över mig. Oron i magen är borta.

Spänningen har släppt från huvudet. Tankarna slutar tänka. Jag gråter en skvätt. Gråter av någon form av lycka. Eller snarare lugn. Jag behöver inte längre vara orolig. Det är äntligen över. Julen. Tack. Det jag har väntat på har inträffat. Mamma är full igen och jag kan åka hem och lämna julen bakom mig. Och hoppas att nästa jul blir bättre.

Det är september 2013 och jag har redan börjat oroa mig över vart jag ska fira julafton. Det är just julafton som är jobbig. Det är just julafton som förväntas firas tillsammans med familj och släktingar. Tiden innan jul tycker jag är den finaste tiden på året. Jag njuter massor av stämningen som jag själv väljer att sätta. Jag spelar den julmusik jag tycker om (jag måste tipsa om Dolly Partons julskiva. Country och julmusik. Det bästa av två världar enligt mig). Jag bakar godis som jag tycker är gott. Jag pyntar med pynt som passar i mitt hem. Jag umgås med människor som jag älskar. Tiden innan jul kan jag välja.

Men så kommer frågan, någon gång i början av november, ”Hur ska du fira jul i år?”. Jag gillar inte att svara på den frågan. För ärligt talat. Jag vet inte. Hur ska jag kunna veta hur julen ser ut i år. Jag vet hur förra julen blev och året innan det. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte vad som kommer att bli bäst för mig och för dem jag älskar.

Men i år kom förslaget från ingenstans ”Vi tänkte åka på en kryssning över julafton, vill du följa med?”. ”Ja, varför inte!”

Jag, en av mina bröder, min lillasyster och hennes pappa ska åka på en kryssning från julafton till juldagen. Det är väldigt otraditionellt och olikt mig att tycka att detta är en bra idé. Men med närmare eftertanke så tror jag att detta kan bli den bästa julen på länge. Julbordet är uppdukat, tomten kommer, Kalle Anka på storbilds-TV och julshow på kvällskvisten. Jag kan köpa julklapparna i taxfreen. På hemresan äter vi julbrunch och sedan har vi bokat in oss i spaavdelningen resten av resan. Jag får vara med mina småsyskon, äta gott och slippa alla krav.

Väl tillbaka i Stockholm på juldagen så bär det av till min mamma för att fira resten av julen med henne. Min mamma som jag älskar så otroligt mycket. Mamma är en stor förebild för mig. Hon är en utav anledningarna till att jag har vuxit upp och blivit en stark kvinna som kan stå upp för mig själv och för andra. Jag har framförallt tagit efter min mammas uppriktighet, mammas värderingar om människors lika värde och förmågan att reflektera. Tack för allt du är för mig, jag är så tacksam att just du är min mamma.

Låt det här inlägget bli en påminnelse om att julen inte alltid behöver vara den värsta dagen och tiden på året. Det kommer inte alltid att vara det. Det vet jag. Det går att välja och det går att skapa sig sina egna traditioner. Det går att fira högtider på precis det sättet som du har drömt om att göra. Men jag vill också vara ärlig. Högtider är alltid en påminnelse om att man har föräldrar som är sjuka. Vi har rätt att både älska och hata våra föräldrar. Det är en sorg. Högtider river upp minnen och känslor. Det är inte bara så för mig. Jag vet att de andra på Maskrosbarn håller med mig. Vi vet hur det känns.

Låt oss ta tillbaka julen! I år, eller när vi är redo. Låt julen bli en tid då vi berättar för de vi älskar att vi gör det. Låt julen bli en tid när vi tar hand om oss själva för att sedan kunna ge lite extra till de som behöver oss. Låt julen bli en påminnelse om vad som händer när vi hjälper andra människor, fast vi inte måste.

Jag vill också uppmana alla vuxna som läser det här att låta bli alkoholen under julen! Ta ställning för dina egna barn och för andras. Tack för mig!

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här