ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Att vara ett maskrosbarn på sommaren

Att vara ett maskrosbarn på sommaren

Med låten “En blomstertid nu kommer” på hjärnan, springer jag med, fast inuti mig växer en klump i magen sig större och större. Nu är det sommar. Ledighet.

När klasskamraterna springer ut från skolans dörrar med ett leende på läpparna och med låten “En blomstertid nu kommer” på hjärnan, springer jag med, fast inuti mig växer en klump i magen sig större och större. Nu är det sommar. Ledighet. Två månader där det mesta är stängt och många bortresta. Två månader av stress och av känslan att inte riktigt ha någonstans att gå. Hur illa kommer det att vara hemma? Och varför kan inte jag få njuta av mitt sommarlov så som mina klasskamrater gör?

Sommartider betyder ännu mer alkohol. När jag känner doften av syrénbuskar förknippar jag det med min förälders fulla röst och andedräkt av rött vin. När jag rör mig på Stockholms somriga gator förknippar jag bara vägen hem med att klumpen i magen växer sig så stor att den når ända upp till halsgropen. Det enda jag vill är att styra över mitt eget sommarlov, att göra det jag vill för min egen skull och inte för min förälders. Men om jag inte finns där för henne, vem ska då finnas där? Jag rör mig närmre och närmre lägenheten, men jag känner mig bara längre och längre bort från någon form av trygg plats.

Jag har alltid levt på helspänn, särskilt under skollov. Jag var som min mammas personliga alkoholmätare som kontrollerade och mätte hur mycket hon druckit sedan jag sist hade varit hemma. Släktmiddagar, utefester och midsommar är exempel på tillfällen jag aldrig fick känna mig lugn. Idag vet jag att det inte är mitt, ett barns ansvar att hålla koll på sin förälder. Sommarlov ska vara något som ska förknippas med glädje, frihet och en chans att få vila från saker som kanske normalt skapar stress. Så var det inte för mig. Idag jobbar jag på att kunna njuta av saker som jag tidigare haft svårt för, exempelvis doften av syrénbuskarna eller smaken av flädersaft. Oron och ångesten jag haft över sommaren är idag inte lika stark, och mycket handlar också om att jag nu vet att jag inte är ensam med att ha det såhär, och ibland hjälper det iallafall lite att veta att den känslan av att vara ensam aldrig stämde, och att det finns en gemenskap mitt i allt det jobbiga. På något sätt ligger det något fint i det.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här