ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Att uppleva våld och känna sig otrygg hemma

Att uppleva våld och känna sig otrygg hemma

Sista gången min mamma misshandlade mig fysiskt var under julen år 2010. Anledningen till att jag kan säga att det var sista gången är för att jag då för första gången i hela mitt liv sa till henne ”att nu räcker det och att hon aldrig någonsin ska få göra mig illa igen.”

Mina föräldrars sjukdomar har inneburit stora svårigheter för mig under hela min uppväxt. Min mamma har, så länge jag kan minnas mått psykiskt dåligt. Mamma har alltid haft svårt att visa kärlek genom fina ord eller handlingar, berätta för någon att hon älskar en eller att man är värdefull. Hon har heller aldrig någonsin bett om ursäkt om hon sagt eller gjort något dumt, för att hon inte ens förstår att hon har gjort fel. Hon sitter istället tyst i flera dagar och ”fryser” ut oss barn.

Min pappa dricker stora mängder alkohol i perioder, främst under långledigheter. Han är alltid den som blir fullast vid middagar och han dricker ofta alkohol i smyg när han tror att ingen ser eller märker något. Båda mina föräldrar har misshandlat mig fysiskt under hela min uppväxt och att vara hemma har för mig känts väldigt otryggt i perioder.

Att växa upp tillsammans med en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk och när det förekommer våld i hemmet påverkar alla barn och ungdomar men det påverkar såklart oss på olika sätt. Några av de konsekvenser jag fått av att växa upp så var främst att jag saknade självkänsla när jag var yngre. Mina föräldrar har aldrig berättat för mig att jag är bra precis som jag är utan de har bara gett mig bekräftelse på de handlingar jag gjort. Som att jag tex. hade skrivit alla rätt på ett prov eller gjort mål i den där viktiga innebandymatchen, då fick jag beröm.

Men aldrig annars utifrån att jag bara fanns eller att jag var en bra kompis. En annan känsla jag fick med mig hemifrån var att jag ofta kände mig otrygg som barn. Om jag hade gjort fel eller att något särskilt hade hänt vågade jag sällan berätta det för mina föräldrar för jag var rädd för att bli slagen. Det har också varit svårt för mig att lita på vuxna och berätta viktiga saker för dem. Det gjorde att jag inte riktigt hade någon som jag vågade prata med om hur jag hade det hemma. Det är viktigt att komma ihåg är att det är inte bara fysisk smärta man som ungdom får med sig av att vara utsatt för misshandel i sitt hem utan flera av ärren sätter sig också i själen.

Tänk så modig jag var den där kvällen under julen 2010. Så här i efterhand vet jag att kraften att säga nej och se mitt egna värde hade funnits inom mig länge men just då var det läge för kraften att på riktigt komma ut. Att som person se sitt egna värde och sätta sina egna gränser är otroligt viktigt men också att ta ett beslut om att jag har rätt att må bra, även fast andra mår dåligt. Efter ett tag tog jag även mod till mig att berätta för personer i min omgivning om hur jag hade det hemma. Det är bland det tuffaste men också bästa jag någonsin gjort.

Tänk att så många andra delar mina erfarenheter av att vara Maskrosbarn!

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa dig!

hitta hjälp här
Berättelser
Två personer promenerar
Berättelser Familj Föräldrar

Att vara placerad

Jag var 13 år när jag fick flytta ifrån mamma och pappa och det här är den tredje familjen jag bott i. De är en sådan där familj jag alltid velat ha, men ändå känns det som att jag snart ska explodera av alla jobbiga känslor.

Läs mer här
Berättelser
Tjej sitter på marken vid en trappa
Berättelser Psykisk ohälsa Våld

Att utsättas för våld

Mamma har alltid varit våldsam mot mig så länge jag kan minnas. Hon har så svårt att kontrollera sin ilska och tar ut det på mig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Att fira studenten som maskrosbarn

Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd.

Läs mer här