Att känna ansvar för sina syskon

Jag vet att jag har firat många jular med min mamma och de få minnen jag har av dessa kommer fram när jag ser foton och videos som morfar har filmat. Firade vi med mamma så var vi alltid hos mormor och morfar. Det jag minns är att hon sällan var närvarande, trots att hon var där. Hon låg och sov, hade stängt in sig i ett rum eller så satt hon i soffan hög på droger.

Jag minns speciellt en jul när jag var 17 år. Jag firade julen med mitt familjehem. Så fick jag ett samtal från min lillebror. Han var placerad hos mormor och morfar och firade julen där med dem, mamma och hennes man. Mamma hade hittade sprit, stängt in sig på min brors rum och börjat dricka. Plötsligt rusar hon ut ur rummet när min bror befinner sig i hallen precis utanför. Hon går till attack och börjar slå min bror, hon tror att han är en inbrottstjuv. Antagligen var hon så kraftigt berusad att hon inte insåg vem han var. Min bror var helt förtvivlad. Mormor och morfar tog mamma i försvar och tyckte att min bror överdrev och försökte hitta på ursäkter till mammas beteende. Där var min bror, ensam och utsatt på julafton, 30 mil från mig. Jag kände ångest, ilska, maktlöshet och dåligt samvete över att inte kunna skydda honom.

Vi kom fram till att han skulle lämna huset, så han åkte hem till en kompis och bodde där i två dagar.  Mitt i all ilska var jag glad att min bror hade en vän som han kunde ringa och att vännens familj öppnade dörren för honom. Jag var också tacksam för att min bror och jag hade en bra relation och att han kände att han kunde ringa mig.

Än idag, i vuxen ålder, ringer vi varandra ofta och pratar om allt. Han är min tvillingsjäl och bästa vän. Trots att vi under en lång period inte bodde tillsammans så lyckades vi bevara vår relation och det är jag så tacksam för. Idag firar vi våra jular tillsammans, på våra egna villkor, tillsammans med våra barn.