ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Att inte veta vad som är problemet

Att inte veta vad som är problemet

Jag visste att något var fel, min magkänsla sa det till mig. Men om det inte var fel på mamma eller på min familj så måste det ju vara mig det är fel på…

När jag var 8 skilde sig mina föräldrar. Mycket förändrades efter det. Mamma blev nån helt annan. Innan skilsmässan kommer jag ihåg att hon var glad, gav mig och min syster mycket kärlek och uppmärksamhet och hade ofta vänner och släkt över. I skilsmässan blev hon väldigt sårad och grät mycket. Jag fick ofta trösta henne, hon kallade mig ibland för sin psykolog. Först tyckte jag inte det var något konstigt med det, jag hade inte tidigare sett sorg så jag tänkte att det nog var såhär den såg ut. Jag tyckte så synd om mamma och började göra allt jag kunde för att få henne att bli glad och må bra.

Men mamma mådde aldrig riktigt bra. Hon fortsatte att vara ledsen och hon blev bara mer ledsen för var dag som gick, och ju ledsnare hon blev desto konstigare blev hon och desto svårare hade hon att ta hand om hemmet, mig och min syster. Jag började hjälpa henne mer och fick ta över ansvaret över vår familj. Mamma berättade att hon inte hade levt utan mig och min syster. Varje dag var jag orolig för att hon inte skulle finnas mer så jag försökte vara den bästa dottern i världen för att mamma och vår familj skulle överleva.

Det började alltmer sällan komma hem folk till oss och kontakten med andra människor blev allt mindre. Mamma var ofta ganska svart eller vit, antingen var något bra eller så var något dåligt, varmt eller kallt, kärlek eller hat. Oftast var allt dåligt, oftast var det allt och alla andra som gjorde fel och som var elaka mot henne. Det var alltid synd om henne. Varje dag hade jag en klump i magen, jag visste inte vilket humör hon skulle vara på. Skulle hon vara arg på mig, bråka med min syster, däcka i soffan efter jobbet eller gråta så jag skulle behöva sitta uppe och trösta henne på natten?

Hon var oberäknelig och kunde ändra sig och sitt humör på två sekunder. Men var hon arg på någon så kunde hon hata den personen och då gick det oftast inte att rubba. Hade jag gjort något ”fel” så kunde hon ignorera mig, ge mig otroligt mycket skamkänsla och all skuld. Det kunde handla om små saker som att jag ville sova hos en kompis en fredag och hon då blev besviken och tyckte att jag valde bort familjen. Det slutade ofta med att jag inte kunde stå ut med det dåliga samvetet, att jag gjorde henne ledsen och var en svikare som alla andra. Valde jag att gå till kompisen kunde hon gråta, ignorera mig och ge mig skuld i flera dagar. Bestämde jag mig för att stanna blev hon liten som ett barn och ville gosa, tills hon ändå blev ledsen över något och behövde tröst. Oftast hittade jag på en lögn för kompisen, stannade hemma och försökte låtsas att allt var bra. Jag blev expert på att låtsas att allt var bra och på att ljuga.

Jag kunde inte berätta för någon, dels på grund av rädslan över mamma, men också för att jag inte kunde sätta ord på vad det var. Jag kände i mig att mamma var någon annan person än den mamman jag visste och älskade men samtidigt så gick hon till jobbet, kom på föräldramöten och var i andras ögon som alla andra föräldrar. Jag var så kluven i mina känslor, jag hade en konstant klump i magen men tänkte att jag kanske överdrev. Enligt henne var ju hon inte problemet, det var ju alla andras fel. Jag visste inte hur jag skulle förklara det konstiga ens för mig själv. Att mamma ville att jag ska vara hemma på fredagsmys lät ju inte särskilt konstigt. Jag kunde inte förklara så som jag förklarar idag hur det var hemma, dels för att jag inte förstod riktigt vad problemet var eller varför jag hade en klump i magen. Jag visste inte vad psykiskt sjuk var för något, mamma hade ju varit med om så mycket hemskt, inte konstigt att hon mådde dåligt.

Jag förminskade mina känslor och jag förminskade mig själv. Jag hade svårt att ta plats i andra sammanhang, kände mig udda, obetydlig och värdelös samtidigt som jag kände att jag var tvungen att prestera bra i allt jag gjorde för att ha något slags värde kvar och för att mamma inte skulle få mer att må dåligt över.

Om det inte var fel på mamma, eller min familj så var det nog mig det var fel på, vad skulle det annars vara, tänkte jag. Jag kände otroligt mycket ansvar, skuld och kände mig otroligt ensam och jag berättade aldrig för någon.

Ju äldre jag blev desto mer insåg jag att inget jag gjorde hjälpte min mamma. Jag mådde själv väldigt dåligt och hade ingen energi kvar. När jag i gymnasiet vågade berätta för en kompis och tillslut en kurator så insåg jag att jag inte kunde få min mamma att må bra, att hon själv måste gör något åt det. Jag flyttade ifrån mamma och började prata mer med kuratorn. Först då kunde jag fokusera på att själv må bra och bygga upp min självkänsla. Idag kan jag känna igen min mammas konstiga beteenden i olika psykiska sjukdomar som beskrivs. Hon har fortfarande ingen diagnos men jag har genom att prata med andra jag litar på, omge mig av människor jag tycker om och göra saker jag vill och mår bra av kunnat acceptera att jag kanske aldrig får veta men att jag ändå kan leva mitt liv och må bra.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har gått i en dysfunktionella miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här
Berättelser
Rättigheter du har
Berättelser Rättigheter

Dina rättigheter

Människor har rätt till en massa olika saker för att de ska må bra. Det gäller både barn och vuxna. Du som ungdom har rättigheter i skolan, hemma, hos socialtjänsten, ja överallt. Dina rättigheter finns beskrivna på olika ställen till exempel i något som heter Barnkonventionen. Det är en text som innehåller allt som alla under 18 år har rätt till och i Sverige har vi som land skrivit under på att följa den. Vi har också lagar i Sverige där det står om barns rättigheter, till exempel socialtjänstlagen som socialtjänsten arbetar efter. Där står det bland annat vad du har för rätt till hjälp från socialtjänsten. Vi har mött många ungdomar som har träffat vuxna som inte tar deras rättigheter på allvar. Ungdomar som känner att de inte blir lyssnade på eller får den informationen som de önskar. Det vill vi ändra på - DU har en massa rättigheter som ingen vuxen får kränka. Därför är det viktigt att du vet vad du har rätt till, så att du kan säga ifrån eller ta hjälp av någon vuxen om någon kränker dina rättigheter. Om man växer upp med en förälder som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk tror vi på Maskrosbarn att det är det extra viktigt att känna till sina rättigheter. Du kanske för att det är oroligt hemma kommer i kontakt med socialtjänsten, polisen eller andra myndigheter eller så kanske det är dina föräldrar som kränker dina rättigheter. Då kan det vara bra att ha lite extra koll! Några exempel på viktiga rättigheter: • Du har alltid rätt att ta med dig någon när du ska till socialtjänsten. • Du har rätt att få prata med din socialsekreterare ensam utan dina föräldrar. • Du har alltid rätt att få information kring saker som rör dig, på ett sätt som du förstår. • Du har rätt att bli lyssnad på och tagen på allvar. Vuxna ska ta hänsyn till det du säger, tänker och tycker. • Du har också rätt att få information om din förälders diagnos eller sjukdom. Om du vill veta mer om vilka rättigheter du har så finns det flera sidor som är väldigt bra: Rättigheter om du har blivit utsatt för brott: Jagvillveta.se Mänskliga rättigheter: Umo.se Rättigheter i kontakt med socialtjänsten: Kollpasoc.se

Läs mer här