Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Jag flyttade som allra mest i tonåren. Jag flyttade fram och tillbaka mellan mamma och pappa när de hade separerat.
Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Jag flyttade som allra mest i tonåren. Jag flyttade fram och tillbaka mellan mamma och pappa när de hade separerat. När jag till slut hade bestämt mig för att bara bo hos mamma så bråkade vi och jag tvingades att packa mina väskor och flytta tillbaka till pappa. När jag var 16 år flyttade jag ihop med min dåvarande pojkvän i ett hus som vi hyrde ute på landet. Men där vågade jag inte vara ensam, så när min pojkvän jobbade så bodde jag hos mamma. Men jag var alltid redo med mina väskor för att kunna åka till huset.
När jag var 17 år fick jag en egen lägenhet av socialtjänsten. Jag visste att jag inte fick bo där för alltid, utan jag var hela tiden tvungen att leta efter någon annanstans att bo. Min största längtan och önskan var att få flytta till en plats, vilken som helst egentligen, bara jag fick stanna där för alltid.
Efter ett år när det kontraktet gick ut så var jag tvungen att flytta till en by där jag aldrig tidigare hade varit för att det var det enda stället som det fanns lägenheter på. MEN, det var ett förstahandskontrakt, så jag kunde bo där precis så länge som jag ville. Jag tog studenten och började jobba, och jag kommer ihåg känslan när jag fick betala min egen hyra för pengar som jag själv hade jobbat ihop. Jag ringde till socialtjänsten och sa ”Tack för allt! Men jag behöver inte ha hjälp från er mer”. Jag växte. Jag blev vuxen. Jag blev självständig och fri.
Efter detta har jag ändå flyttat flera gånger. Varför då, kan man undra? Jag kunde ju bo kvar i lägenheten som faktiskt kändes som mitt hem och som jag kunde bo kvar i resten av livet. Men mycket hände i mitt liv under tiden i den här lägenheten och efter att jag hade tagit studenten. Jag började gå i terapi, jag tog tag i mitt alkoholmissbruk och slutade dricka alkohol, jag slutade att skada mig själv, jag började ta hand om mig själv genom att träna och att avsluta relationer som gjorde mig illa. Jag började säga nej till saker som jag inte ville göra och ja till det jag ville ha mer av. Jag slutade ta ansvar för andras dåliga mående och började tycka att jag var värd allt som gjorde mig glad.
För fyra veckor sedan så flyttade jag… igen. Och vet ni, det gör inte ont längre. Jag blir inte orolig eller otrygg av att flytta. För det ända som händer när jag flyttar är att mitt boende ser lite annorlunda ut och att jag får ta en annan väg till jobbet. Det som var jobbigt med att flytta som barn och tonåring var att aldrig veta. Jag hade inte kontroll över min situation. Jag kunde inte påverka mycket i mitt liv. Det kan jag idag. Tryggheten jag känner sitter inte i väggarna i min lägenhet. Den finns inuti mig. Tryggheten jag känner har tagit ÅR att jobba mig till. Med år av terapi, nykterhet, träning, fantastiska vänner, reflekterande, gråt, gemenskap och gränssättning har jag byggt upp den här tryggheten som jag tar med mig vart jag än flyttar.
Att ta kontakt med oss är ett första steg för att få stöd och börja må bättre. Alla som jobbar i våra stöd har själv erfarenhet av att växa upp med svåra hemförhållanden. Vi förstår hur det kan kännas - du är inte ensam!
Våra stöd och aktiviteter