Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten.

Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen.

I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan.

Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation.

Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida… Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det!

Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn!

/Sarah, ungdom på Maskrosbarn