Meny
Att vara ett maskrosbarn kan innebära att man mister en förälder, även om personen fysiskt finns kvar.
Under alla helgons dag tänder vi ljus för dem vi saknar i vårt liv.
Genom att tända ett digitalt ljus är du med och stöttar vårt arbete med att hjälpa barn som mist sina föräldrar i psykiska sjukdomar och missbruk.
Många av barnen vi stöttar har hela livet haft en oro att mamma och pappa ska dö. Flera av de sjukdomar som barnens föräldrar har är progressiva och många förlorar sina föräldrar alldeles för tidigt. Upplevelsen kan också vara att man mist sin förälder, långt innan den faktiskt dör. Båda erfarenheterna gör dock att barnen tvingas leva med sorg.
Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa.
Jag växte upp med en mamma som led av psykisk ohälsa. Hon hotade ofta om att ta livet av sig och försökte även göra det och skyllde då på att det var mitt fel.
Aldrig. Ett så oåterkalleligt ord. Jag får aldrig mer se dem, krama dem, eller tala med dem. Och så ska jag leva resten av mitt liv…
”Du är inte min dotter! Jag älskar inte dig!”
Hela mitt hjärta gick i miljontals bitar, hur kunde man säga sånt hemskt till sitt egna barn?
Podden gästas av Maskrosbarns kurator Hanna som delar med sig av egna erfarenheter av sorg och saknad. Vi benar ut vad sorg är, hur det kan ta sig i uttryck och olika sätt att hantera det på.
Jag har levt med krisberedskap sedan jag var elva år gammal. Alltid på tå för att jag inte har vetat hur livet ska kastas om, ändras och anpassas efter min svårt sjuka mamma.
