Vuxenlivet sker inte över en natt

Gymnasietiden var både turbulent och fin. Jag hade hittat vänner för livet, börjat lära känna vem jag är, vad jag vill och drömmer om. Men resan jag hade gjort hade tagit på krafterna, studenten närmar sig och jag minns tydligt än idag hur orolig jag var. Jag hade ingen förälder som kunde berätta för mig vad som händer sen. Vad förväntas av mig nu? Hur hittar jag ett jobb? Behöver jag jobba? Ska jag flytta hemifrån? Vart ska jag flytta? Hur hittar jag en lägenhet?

Det var nästan lite som att jag plötsligt var en fågelunge som skulle släppas ut ur sitt fågelbo, med lite halvtaskiga vingar.

Studentdagen är ett av mina bästa minnen idag. Det var som att springa i mål efter ett 12 år långt lopp. Jag var så glad att det inte gjorde mig nåt att pappa var försenad till mitt utspring. Med tiden hade jag lärt mig att låta andra viktiga personer få vara viktiga, oavsett vilken relation jag har till de. Alla mina favoritpersoner var där, och pappa kom tillslut och även det blev bra.

Och oron – ja den fanns där ett tag men vuxenlivet sker inte över en natt. Att bli vuxen är en ständigt pågående process, som jag lärt mig att försöka oroa mig mindre över. Jag vet fortfarande inte exakt vad jag vill bli när jag blir stor och det är okej, det viktigaste är att må bra här och nu.

Det finns faktiskt ingen mening med att fälla upp paraplyet innan det faktiskt börjar regna.