ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Psykisk misshandel

Psykisk misshandel

”Du förstår väl att jag helst av allt inte vill att du ska bo här?”

Orden jag som nioåring fick höra och sedan bar med mig varje dag tills jag till slut flyttade hemifrån. Orden som gjorde lika ont som ett slag men som ingen kunde se utanpå mig, för allt det som gjorde ont fanns inom mig.

Varje dag från det att jag var 6 år levde jag med en man som gjorde allt i sin makt för att få mig att inte känna mig välkommen hemma. Jag har länge kämpat med att finna orden till att förklara detta för oavsett vad jag säger känns det som att inget förklarar den fruktansvärda känsla som fanns inom mig. Det psykiska våldet pågick konstant, det fanns inga ljusglimtar eller ögonblick där jag kunde känna ens en förnimmelse av kärlek eller omtanke.

Varje dag dukade han middagsbordet för alla familjemedlemmar förutom åt mig, varje dag när han kom hem hälsade han på alla förutom mig. Jag var luft för honom fram tills det tillfälle jag gjorde något som i hans ögon var fel, innerst inne var jag dock övertygad om att det inte spelade någon roll vad jag gjorde jag var ändå fel. Jag minns de otaliga gånger jag glömt att dra upp rullgardinen vilket för honom var ett oacceptabelt beteende, hur han då gick in i mitt rum som var det allra mest privata jag hade. Där inne är jag övertygad om att han läste mina dagböcker rotade bland mina saker, för varje gång det hade hänt kunde jag märka att rummet inte var som jag lämnade det. Han sa ofta över mitt huvud hur otroligt korkad jag var, knöt ofta näven när mamma inte såg som en varning för vad som skulle kunna komma.

Till ytan var vi en perfekt familj och det var nog aldrig någon som anade vad som pågick bakom stängda dörrar. Varje helg samlades hela familjen för fredagsmys i soffan med godis, chips och massa annat gott. Inte jag, jag var inte välkommen. Istället satt jag på mitt rum, lyssnade på musik eller kollade på samma tv-program som stod på där nere i soffan. Det var så tydligt för mig redan då att detta inte var min familj, att de inte ville att jag skulle vara en del av deras värld.

Det var så svårt att förklara för andra varför jag inte ville ta hem kompisar, varför jag aldrig pratade om min familj men framförallt varför det gjorde så himla ont inom mig. Till slut började jag önska att han skulle slå mig bara så att jag skulle kunna visa för alla andra allt det som jag redan kände inom mig.

Jag gjorde allt i min makt för att jag skulle vara rätt, för att det inte skulle finnas något att bli arg på. I skolan var jag den duktigaste lilla tjej du kunnat tänka dig och på fritiden gick jag på otaliga fritidsaktiviteter både för att de inte skulle behöva ha mig hemma men också för att visa att jag kunde. I många år var det som att jag sprang ett livslångt maraton där priset slutligen var att räcka till, att vara duktig nog. Duktig nog för att bli älskad.

När jag tänker tillbaka på mitt yngre jag blir jag så arg och ledsen, tänk om jag bara hade fått känna mig älskad och tillräcklig som jag var. Då hade jag sluppit alla de år där mitt liv präglades av att på olika sätt skada mig själv. Skada mig själv fysiskt, genom mat och svält, genom relationer och genom att aldrig låta någon få komma nära. Tänk om alla psykologer och terapeuter jag träffade genom åren bara hade förstått att det var det som saknades, kärlek. Hur hade det varit om åtminstone en person hade sett mig och sagt att det inte var mitt fel och förklarat för mig hur det blev såhär. Hade jag då sluppit känna mig som ett misslyckade för att jag inte klarade av att vara duktig och för att ingen behandling verkade hjälpa mig.

Idag är jag så fruktansvärt arg på dig för att du utsatte mig för det här, för att du gjorde det mot ett barn. Jag drömmer fortfarande mardrömmar där jag är tillbaka i det hem som jag aldrig kunde kalla för hem. Så vaknar jag och påminner mig själv om att det är 2017, att jag jobbar med det jag älskar, har vänner som ser och älskar mig och att jag har min egen lägenhet som ingen kan kasta ut mig ifrån. Jag lever mitt liv på det sätt jag väljer att leva.

Ibland kan den där 15-åriga tjejen som hatade sig själv så otroligt och inte tyckte att hon räckte till komma tillbaka till mig. Men då påminner jag mig själv om att nu är nu och då var då. Jag är värd att älskas och jag är älskad. Hjälper inte det ringer jag en vän och då blir jag ännu mer påmind om hur livet ser ut nu. Jag är värd att leva, älskas och jag räcker till. Du ska inte få ta mer av mig än du redan gjort.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här