ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
En annan sida av julen

En annan sida av julen

Julen kan vara en svår högtid, om man växer upp med en missbrukande eller förälder som mår psykiskt dåligt.

Den här berättelsen är ett utdrag ur Maskrosbarns grundare Therese Erikssons självbiografiska bok ”Vi har ju hemligheter i den här familjen”.

Julafton 24/12 – 2001

Jag är 14 år gammal och går i 8e klass.

”Mormor, vart är pappa?”
”Han sa att han skulle åka och fixa med någonting”.
Jag slog hans nummer, det gick fram tio signaler.
”Ah, hallå”, han fumlade med något och tryckte på fel knappar.
”Pappa du sa ju att du skulle vara hemma idag. Vart är du?”
”Nej jag var tvungen att fixa en sak snabbt bara. Jag kommer hem snart gumman, om en halvtimme.” Han lät tankspridd och stressad. Jag slängde på luren. Hur fan kan man jobba på julafton?

Jag satte mig vid datorn och väntade på att timmarna skulle gå, att pappa skulle komma hem och duscha, raka sig och sätta på sig fina kläder. Att mamma skulle komma ner från sovrummet. Att det skulle bli jul. Timmarna gick och klockan blev över två innan pappa och min bror stormade in genom dörren. De pratade högljutt och bråkade om någon kund. Danne skrek och pappa försökte försvara sig. Jag bara tittade på dem.

”Men kan ni inte sluta bråka om jobbet ens när det är julafton?”
Danne muttrade och gick till vardagsrummet och satte på teven.
Mamma som hade hört dem bråka kom darrande nerför trappen, luktade svett och håret var ett enda trassel. Svett som inte hade duschats bort på flera veckor och trassel som inte hade borstats på månader. Mamma, jag tyckte så synd om henne.

Hon skakade i hela kroppen, såg förvirrad ut. Det såg ut som att hon hade tappat bort sig själv bland allt julpynt.

Mamma sov tjugo timmar om dygnet. Om hon inte sov så satt hon i konstiga ställningar på golvet, klädd i sin röda morgonrock, gungade fram och tillbaka och sa att hon ville dö. Det gick knappt att kontakta henne överhuvudtaget, hon var som en zombie. Hon vågade inte duscha, hon vågade inte äta, hon vågade inte dricka och hon gick inte utanför dörren på ett helt år. Hon låg bara i sängen på övervåningen, stirrade in i den blå väggen och önskade mest av allt att hon bara skulle få dö. Hela nätterna låg mamma och skrek i ångest, hon ville dö, ta livet av sig, hon skulle bli uteliggare, allt skulle gå åt helvete. Helt okontrollerade skrik, från en människa som verkligen ville dö, som var döende, trängde igenom allt och som natt efter natt höll mig vaken.

Om precis fem månader skulle det hända, mammas självmordsförsök, jag och min bror skulle hitta henne och köra henne till akuten där tabletter skulle magpumpas för att rädda hennes liv. Men det visste jag såklart inte just då, julafton när jag var 14 år gammal. Det enda jag visste var att jag varje dag hade en klump i magen och undrade om mamma skulle leva när jag kom hem från skolan.

”Vad fint ni har gjort.” Mamma log inte, hennes ögon log inte.
”Mamma ska jag hjälpa dig in i duschen? Pappa ska åka och hämta farmor och sen ska vi kolla på Kalle. Klockan är snart tre.”

Jag vände på mamma och tog med henne upp för trappen. Danne gav mig en menande blick och återvände sedan till teven.

Julen hade alltid varit en tävlan, det skulle bli än mer perfekt än det hade varit året innan. All mat skulle lagas, huset skulle pyntas, julklapparna skulle slås in som små konstverk och brasan skulle tändas. Pappa skulle klippa håret och plötsligt se tio år yngre ut. Jag och Danne skulle ha finkläder och vi skulle dricka kaffe ur finservisen. Mamma skulle vara den perfekta värdinnan som pressade sig själv till bristningsgränsen och stänga all ångest inom sig för att ingen skulle se, sprang runt och såg till att alla var glada. Allt skulle vara så mycket bättre än när hon själv var barn. Då jularna kantades av min morfars alkoholmissbruk.

Men det här året var mamma bara en skugga av sitt vanliga jag. Ångesten gick inte längre att dölja. Hon satt uppkrupen i den stora svarta soffan. Mormor hade fått på henne en mjukisdress, vilket åtminstone var bättre än den röda morgonrocken. Hon bet på naglarna och såg ut som ett vrak.

Jag försökte hålla humöret uppe, skojade med Danne och pappa. Tackade snällt för alla julklappar och hjälpte mamma att öppna hennes. Jag hade köpt en anslagstavla i kork till henne, eftersom den gamla var sönder. Danne sa att jag var dum i huvudet, när fan skulle hon sätta upp saker på anslagstavlan när hon inte ens gick upp ur sängen? Jag kände att tårarna var på väg, men jag satte på mig mitt bästa pokeransikte och sa att det var en bra present, att mamma skulle få användning av den sen, när hon blev frisk.

Jag ville inte tänka på att julen var ett helvete, ett jävla patetiskt försök att fixa något som inte fanns. Granen var skitful och mamma skakade i soffan och undrade om hon fick gå och lägga sig. Pappa stirrade in i teven. Mormor och farmor pratade om väder och vind. Jag suckade. Varför hålla fasaden uppe? Varför skulle vi låtsas att allt var som vanligt när ingenting stämde.
________________________________________

För många år sedan var det där min verklighet. I år är det verklighet för hundratusentals barn i Sverige. En julafton som helt står i kontrast till den många målar upp och drömmer om.

Hos oss på Maskrosbarn är julafton en otroligt viktigt tradition. Vi hade kunnat strunta i det och tillsammans förträngt alla dåliga minnen som vi delar kring jul. Men vi har valt att uppmärksamma julen hos oss och tillsammans ta tillbaka och förändra den fantastiskt fina tradition som jul kan och bör vara, för alla barn i Sverige.

På Maskrosbarn firar vi julafton många gånger varje år. Det kan vara på sommaren, hösten, våren eller på vintern – för oss spelar det ingen roll. Jag har väckt hundratals barn och sagt att: ”Idag är det julafton, för att idag har vi bestämt att det är julafton!”. Vi har slagit in paket, dansat runt granar, fått besök av tomten och jagat julklappar i poängjakter som Grinchen har tagit och vi sedan har tagit tillbaka. Vi har skrattat och gråtit och delat med oss av vad julen har inneburit för oss och ännu viktigare planerat och drömt om vad julafton ska bli för oss när vi får bestämma själva.

Tillsammans kan vi vuxna hjälpa barn att ta tillbaka julafton och genom att stödja vårt arbete kan vi ge fler barn den möjligheten.

Vi på Maskrosbarn önskar er alla en God helg!

/Therese Eriksson, grundare och utvecklingschef för Maskrosbarn

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här