ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
En annan sida av julen

En annan sida av julen

Julen kan vara en svår högtid, om man växer upp med en missbrukande eller förälder som mår psykiskt dåligt.

Den här berättelsen är ett utdrag ur Maskrosbarns grundare Therese Erikssons självbiografiska bok ”Vi har ju hemligheter i den här familjen”.

Julafton 24/12 – 2001

Jag är 14 år gammal och går i 8e klass.

”Mormor, vart är pappa?”
”Han sa att han skulle åka och fixa med någonting”.
Jag slog hans nummer, det gick fram tio signaler.
”Ah, hallå”, han fumlade med något och tryckte på fel knappar.
”Pappa du sa ju att du skulle vara hemma idag. Vart är du?”
”Nej jag var tvungen att fixa en sak snabbt bara. Jag kommer hem snart gumman, om en halvtimme.” Han lät tankspridd och stressad. Jag slängde på luren. Hur fan kan man jobba på julafton?

Jag satte mig vid datorn och väntade på att timmarna skulle gå, att pappa skulle komma hem och duscha, raka sig och sätta på sig fina kläder. Att mamma skulle komma ner från sovrummet. Att det skulle bli jul. Timmarna gick och klockan blev över två innan pappa och min bror stormade in genom dörren. De pratade högljutt och bråkade om någon kund. Danne skrek och pappa försökte försvara sig. Jag bara tittade på dem.

”Men kan ni inte sluta bråka om jobbet ens när det är julafton?”
Danne muttrade och gick till vardagsrummet och satte på teven.
Mamma som hade hört dem bråka kom darrande nerför trappen, luktade svett och håret var ett enda trassel. Svett som inte hade duschats bort på flera veckor och trassel som inte hade borstats på månader. Mamma, jag tyckte så synd om henne.

Hon skakade i hela kroppen, såg förvirrad ut. Det såg ut som att hon hade tappat bort sig själv bland allt julpynt.

Mamma sov tjugo timmar om dygnet. Om hon inte sov så satt hon i konstiga ställningar på golvet, klädd i sin röda morgonrock, gungade fram och tillbaka och sa att hon ville dö. Det gick knappt att kontakta henne överhuvudtaget, hon var som en zombie. Hon vågade inte duscha, hon vågade inte äta, hon vågade inte dricka och hon gick inte utanför dörren på ett helt år. Hon låg bara i sängen på övervåningen, stirrade in i den blå väggen och önskade mest av allt att hon bara skulle få dö. Hela nätterna låg mamma och skrek i ångest, hon ville dö, ta livet av sig, hon skulle bli uteliggare, allt skulle gå åt helvete. Helt okontrollerade skrik, från en människa som verkligen ville dö, som var döende, trängde igenom allt och som natt efter natt höll mig vaken.

Om precis fem månader skulle det hända, mammas självmordsförsök, jag och min bror skulle hitta henne och köra henne till akuten där tabletter skulle magpumpas för att rädda hennes liv. Men det visste jag såklart inte just då, julafton när jag var 14 år gammal. Det enda jag visste var att jag varje dag hade en klump i magen och undrade om mamma skulle leva när jag kom hem från skolan.

”Vad fint ni har gjort.” Mamma log inte, hennes ögon log inte.
”Mamma ska jag hjälpa dig in i duschen? Pappa ska åka och hämta farmor och sen ska vi kolla på Kalle. Klockan är snart tre.”

Jag vände på mamma och tog med henne upp för trappen. Danne gav mig en menande blick och återvände sedan till teven.

Julen hade alltid varit en tävlan, det skulle bli än mer perfekt än det hade varit året innan. All mat skulle lagas, huset skulle pyntas, julklapparna skulle slås in som små konstverk och brasan skulle tändas. Pappa skulle klippa håret och plötsligt se tio år yngre ut. Jag och Danne skulle ha finkläder och vi skulle dricka kaffe ur finservisen. Mamma skulle vara den perfekta värdinnan som pressade sig själv till bristningsgränsen och stänga all ångest inom sig för att ingen skulle se, sprang runt och såg till att alla var glada. Allt skulle vara så mycket bättre än när hon själv var barn. Då jularna kantades av min morfars alkoholmissbruk.

Men det här året var mamma bara en skugga av sitt vanliga jag. Ångesten gick inte längre att dölja. Hon satt uppkrupen i den stora svarta soffan. Mormor hade fått på henne en mjukisdress, vilket åtminstone var bättre än den röda morgonrocken. Hon bet på naglarna och såg ut som ett vrak.

Jag försökte hålla humöret uppe, skojade med Danne och pappa. Tackade snällt för alla julklappar och hjälpte mamma att öppna hennes. Jag hade köpt en anslagstavla i kork till henne, eftersom den gamla var sönder. Danne sa att jag var dum i huvudet, när fan skulle hon sätta upp saker på anslagstavlan när hon inte ens gick upp ur sängen? Jag kände att tårarna var på väg, men jag satte på mig mitt bästa pokeransikte och sa att det var en bra present, att mamma skulle få användning av den sen, när hon blev frisk.

Jag ville inte tänka på att julen var ett helvete, ett jävla patetiskt försök att fixa något som inte fanns. Granen var skitful och mamma skakade i soffan och undrade om hon fick gå och lägga sig. Pappa stirrade in i teven. Mormor och farmor pratade om väder och vind. Jag suckade. Varför hålla fasaden uppe? Varför skulle vi låtsas att allt var som vanligt när ingenting stämde.
________________________________________

För många år sedan var det där min verklighet. I år är det verklighet för hundratusentals barn i Sverige. En julafton som helt står i kontrast till den många målar upp och drömmer om.

Hos oss på Maskrosbarn är julafton en otroligt viktigt tradition. Vi hade kunnat strunta i det och tillsammans förträngt alla dåliga minnen som vi delar kring jul. Men vi har valt att uppmärksamma julen hos oss och tillsammans ta tillbaka och förändra den fantastiskt fina tradition som jul kan och bör vara, för alla barn i Sverige.

På Maskrosbarn firar vi julafton många gånger varje år. Det kan vara på sommaren, hösten, våren eller på vintern – för oss spelar det ingen roll. Jag har väckt hundratals barn och sagt att: ”Idag är det julafton, för att idag har vi bestämt att det är julafton!”. Vi har slagit in paket, dansat runt granar, fått besök av tomten och jagat julklappar i poängjakter som Grinchen har tagit och vi sedan har tagit tillbaka. Vi har skrattat och gråtit och delat med oss av vad julen har inneburit för oss och ännu viktigare planerat och drömt om vad julafton ska bli för oss när vi får bestämma själva.

Tillsammans kan vi vuxna hjälpa barn att ta tillbaka julafton och genom att stödja vårt arbete kan vi ge fler barn den möjligheten.

Vi på Maskrosbarn önskar er alla en God helg!

/Therese Eriksson, grundare och utvecklingschef för Maskrosbarn

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här