ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Livet

Livet

”Livet” är ordet som just nu sammanfattar alla diskussioner vi har. När saker är komplext, svårt och där det inte riktigt finns något smart svar. Livet är allt det där, och en massa underbara, berikande, oförglömliga, fantastiska saker också. Såklart.

Jag har gått igenom olika saker som har fått mig att reflektera ännu mer om livet än vanligt.

Efter många år av sjukdomar och demoner gick min mamma bort i början av juni. Mamma hade lungcancer det sista året. Ingen visste att det skulle gå så fort, jag var både oförberedd och har förberett mig i tio år på att dagen skulle komma när hon inte skulle finnas längre.

Jag har levt med krisberedskap sedan jag var elva år gammal. Alltid på tå för att jag inte har vetat hur livet ska kastas om, ändras och anpassas efter min svårt sjuka mamma. Krisberedskapen var en del av mitt jag, ofta var det inget jag tänkte på.

De senaste åren har de bara legat som en liten sten långt ner i magen. En liten knut av oro som jag inte ens trodde att jag hade. Krisberedskapen har gjort att jag alltid har funderat på hur jag tar mig hem från ett annat land, snabbaste vägen från Hälsingland. I min beräkning har alltid ”hur ska jag ta mig hem om mamma ligger på sin dödsbädd” funnits med, mer eller mindre såklart. Men det har alltid funnits där. Sedan jag var 17 år har jag kämpat för min frihet, självständighet och att göra mig oberoende av mina föräldrar. Ganska naturligt, det gör nog de flesta unga vuxna. Men min familjesituation har gjort att ett band inte har gått att bryta, jag har heller inte velat bryta det. Krisberedskap.

Min mamma somnade in en tidig sommarsöndagmorgon. Efter allt kaos som min familj har gått igenom, tillsammans, så blev detta något helt annat. Frid. Det var lugnt och stilla, fint och fridfullt. Ingen ångest, inget kaos, inget oförutsägbart.

Jag älskar min mamma otroligt mycket, jag har aldrig slutat älskat henne.

Jag tittade ut genom fönstret och kände frid, frihet. Den lilla klumpen i magen som jag inte visste fanns försvann. Jag kände en stark känsla av lättnad, för mig själv, för familjen men framförallt för mamma.

Hon slipper lida nu.

Tiden efter har varit fylld av en känsla som jag aldrig tidigare känt och som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det är kanske mer en icke-känsla. Inte vara orolig, inte känna plikt, inte tycka synd om, inte krisberedskap. Jag är helt uppfylld av en känsla av frid. Avslutat kapitel, det blev bra tillslut. Frihet och lättnad.

Detta är svårt att förklara för en person som inte är maskrosbarn. Missuppfatta inte mina känslor till att jag inte älskar, inte sörjer, inte känner. Jag påbörjade min bearbetning av att förlora min mamma för 14 år sedan.

Känslorna har fått mig att förändra mitt sätt att leva. Jag är lugn. Jag är nöjd. Jag är fri. Mina kollegor säger att jag är en bättre chef, mina vänner säger att jag utstrålar ett lugnt som de aldrig någonsin har sett i mig. Mina magkänslor säger till mig att allt är bra, att jag är bra, att jag ska välja alla vägar som gör att jag mår bra.

Detta har resulterat i att jag för första gången i mitt liv hade semester i sommar, fem veckor av totalt lugn, ingen prestation. Detta har resulterat i att jag går hem i tid från jobbet och uppskattar tiden med katten i lägenheten, laga mat och göra matlåda. Det betyder att jag har kapitulerat inför att mitt jobb aldrig kommer ta slut, jag får ta en sak i taget. Jag kan inte svara på alla mail idag, jag behöver inte ringa upp alla människor som ringt den här veckan, jag hinner inte göra den där ansökan.

Punkt slut.

Jag var inte en sämre människa innan, jag är inte en sämre människa nu. Livet har sina faser.
I höst ska jag njuta av allt det där som jag inte har sett de senaste åren. Relationer, lata kvällar i soffan, en söndag helt utan datorn, samtal med vänner som varken handlar om socialtjänsten eller förändringsmöjligheter, äta tre mål mat om dagen.

Min mamma brukade säga att jag flängde runt, det gör jag fortfarande. Jag älskar att röra på mig, vara kreativ, få maniska idéer och jobba hårt. Men jag ska lära mig att säga nej, göra det som jag vill göra, det som jag mår bra av och lita på att andra människor gör jobbet precis lika bra som jag.

Att driva ett eget företag, eller som i mitt fall – en organisation, betyder för de flesta att arbeta dygnet runt de första åren för att verksamheten ska komma på fötter. Jag har gjort det där, i sju år nu. Nu behövs det inte. Jag arbetar med fem helt otroliga kvinnor varje dag på vårt kontor. Jag arbetar med hundratals unga vuxna och ungdomar som har maskrosbarn i sitt hjärta och som kommer förvalta det vi har byggt upp.

Kanske dags att ta en kaffe, sätta sig i en mjuk fåtölj, njuta, titta på ungdomarna som i full fart genomför någon ny idé och bara vara stolt över allt det som vi har skapat? (i alla fall efter arbetstid)?

Vi är där nu. Jag har ingen tanke på att sluta, aldrig aldrig. Men årets väg är att få ungdomarna att skapa, vara kreativa, ta över och styra in oss på nya vägar. Mitt hjärta går sönder när jag tittar på er. Tänk om alla vuxna kunde få se hur ni är. Vad ni vill, vad ni tänker på, vad ni vill uträtta. Jag vet att några av er kommer att offra mycket för att verksamheten ska växa och finnas för andra. Precis som vi har gjort de senaste åren. Gräsrotsorganisation.

I Alingsås lyser solen, kaffet smakar bra på tåget, och jag är på väg till Varberg för att för första gången avsluta min föreläsning med att min mamma inte finns längre.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Utan dig skulle inte universum vara detsamma

Vi har alla drömmar. Någonstans vi vill med vårt liv. Min dröm är att ha ett liv som jag kan vara nöjd med, där jag får göra saker jag gillar att göra istället för att göra saker för att jag måste. Just nu har jag ganska många måsten, som det alltid är med skolan. Men jag vet att detta är vägen jag måste ta för att komma dit jag vill. Det är så lätt att fastna där man är, eller att se bakåt, istället för att blicka framåt och se vad man har att se fram emot. Det finns problem som tynger oss så oerhört, problem som kanske aldrig kommer försvinna helt. Vad som gäller då är att inse vad man kan göra åt det, och vilka problem man inte kan göra något åt. Det sägs att med tiden läker alla sår. Och det är sant, även om det känns som att vissa grejer kommer vara svåra att få att läka helt, så kommer allting i sinnom tid att göra mindre ont. Det kommer vara mindre svårt att ta sig fram dag till dag. När man minst anar det börjar man se framåt istället för neråt, man ser vägen framför, inte vägen man har vandrat. Jag tror att de valen vi gör i våra liv är det som gör oss till oss. Vi kommer alltid göra fel val emellanåt, men så länge vi vet var vi vill, så kommer vi göra allt för att ta oss dit. Oavsett vad du har för drömmar, kommer du alltid ha dem där, som en påminnelse om var du kan gå, så länge du bara försöker. Du vet om du bara tänker efter, att du har styrkan att göra precis vad du vill. För du är ett maskrosbarn.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Att förlåta

Jag tänkte på en sak i helgen och det är att förlåta. Hur svårt det är att förlåta men också hur viktigt jag tror att det är. Det finns så mycket saker som vuxna har gjort ”mot” mig eller gjort mig illa utan att de menat det eller för att de helt enkelt inte varit kapabla till att handla bättre. (Bara att inse att ”de inte är kapabla till bättre” är SJUKT svårt att ens formulera för sig själv, lyckas man med det och accepterar det blir det ett förlåt i sig nästan.) I vilket fall, det är så mycket och så många gånger jag har känt mig orättvist och helt sjukt fel behandlad. Och det har jag verkligen rätt till. Jag har också rätt till att sörja de sakerna och må dåligt över dom. Att vara arg och förbannad och skrika och gråta. Men, jag har också rätt till att gå vidare, rätt till att förlåta och må bättre. Hat och sorg tar så otroligt mycket energi. Och missförstå mig inte, man ska få sörja så mycket man vill. Men när man känner sig redo så hoppas jag på att man ska kunna gå vidare och förlåta. För det ger sån frihet. Och en sån lättnad. Och framförallt mår ingen annan bättre av att du eller jag går runt och är arg, det är bara min energi det tar och det är bara jag som mår dåligt av det. Hmm...förstår ni vad jag menar? Sen är jag den första att erkänna att det är svårt och tar TID att förlåta eller gå vidare. Det är mycket jag inte förlåtit än, men de saker jag har förlåtit, känns fantastiskt skönt. Det är något man alltid får jobba på, i alla fall jag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Maskrosbarn

Här är min hemlighet till dig

Du är helt unik. ”Du är helt unik. Du är här på jorden av en väldigt speciell anledning, ditt syfte. Du har allt du behöver för att leva upp till detta syfte och du gör det redan. Du behöver inte vara eller göra något för att motivera din plats på jorden, du äger den rätten enbart genom att existera. Du är helt perfekt som du är, där du är, just nu. Allt är som det ska vara. Allt du har gjort hittills i livet har varit helt i sin ordning. Du har lärt dig precis rätt saker och mött precis rätt människor. Allt svårt som du har gått igenom har varit av en anledning, som du kanske inte får veta i detta livet, men som finns där och kommer att uppenbaras för dig längre fram. All kärlek du har mött har varit helt och hållet avsedd för dig, oavsett om du har kunnat ta emot den eller inte. Allt som har varit är över och existerar inte mer. Nuet är allt du har. Och nu är allt som det ska vara. Framtiden är ett oskrivet blad – tills du sätter din penna till arket och börjar rita. Allt du verkligen tror dig om att kunna uppnå i livet ligger för dina fötter. Resan börjar i ditt hjärta. Allt är precis som det ska vara.”

Läs mer här