ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Livet

Livet

”Livet” är ordet som just nu sammanfattar alla diskussioner vi har. När saker är komplext, svårt och där det inte riktigt finns något smart svar. Livet är allt det där, och en massa underbara, berikande, oförglömliga, fantastiska saker också. Såklart.

Jag har gått igenom olika saker som har fått mig att reflektera ännu mer om livet än vanligt.

Efter många år av sjukdomar och demoner gick min mamma bort i början av juni. Mamma hade lungcancer det sista året. Ingen visste att det skulle gå så fort, jag var både oförberedd och har förberett mig i tio år på att dagen skulle komma när hon inte skulle finnas längre.

Jag har levt med krisberedskap sedan jag var elva år gammal. Alltid på tå för att jag inte har vetat hur livet ska kastas om, ändras och anpassas efter min svårt sjuka mamma. Krisberedskapen var en del av mitt jag, ofta var det inget jag tänkte på.

De senaste åren har de bara legat som en liten sten långt ner i magen. En liten knut av oro som jag inte ens trodde att jag hade. Krisberedskapen har gjort att jag alltid har funderat på hur jag tar mig hem från ett annat land, snabbaste vägen från Hälsingland. I min beräkning har alltid ”hur ska jag ta mig hem om mamma ligger på sin dödsbädd” funnits med, mer eller mindre såklart. Men det har alltid funnits där. Sedan jag var 17 år har jag kämpat för min frihet, självständighet och att göra mig oberoende av mina föräldrar. Ganska naturligt, det gör nog de flesta unga vuxna. Men min familjesituation har gjort att ett band inte har gått att bryta, jag har heller inte velat bryta det. Krisberedskap.

Min mamma somnade in en tidig sommarsöndagmorgon. Efter allt kaos som min familj har gått igenom, tillsammans, så blev detta något helt annat. Frid. Det var lugnt och stilla, fint och fridfullt. Ingen ångest, inget kaos, inget oförutsägbart.

Jag älskar min mamma otroligt mycket, jag har aldrig slutat älskat henne.

Jag tittade ut genom fönstret och kände frid, frihet. Den lilla klumpen i magen som jag inte visste fanns försvann. Jag kände en stark känsla av lättnad, för mig själv, för familjen men framförallt för mamma.

Hon slipper lida nu.

Tiden efter har varit fylld av en känsla som jag aldrig tidigare känt och som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det är kanske mer en icke-känsla. Inte vara orolig, inte känna plikt, inte tycka synd om, inte krisberedskap. Jag är helt uppfylld av en känsla av frid. Avslutat kapitel, det blev bra tillslut. Frihet och lättnad.

Detta är svårt att förklara för en person som inte är maskrosbarn. Missuppfatta inte mina känslor till att jag inte älskar, inte sörjer, inte känner. Jag påbörjade min bearbetning av att förlora min mamma för 14 år sedan.

Känslorna har fått mig att förändra mitt sätt att leva. Jag är lugn. Jag är nöjd. Jag är fri. Mina kollegor säger att jag är en bättre chef, mina vänner säger att jag utstrålar ett lugnt som de aldrig någonsin har sett i mig. Mina magkänslor säger till mig att allt är bra, att jag är bra, att jag ska välja alla vägar som gör att jag mår bra.

Detta har resulterat i att jag för första gången i mitt liv hade semester i sommar, fem veckor av totalt lugn, ingen prestation. Detta har resulterat i att jag går hem i tid från jobbet och uppskattar tiden med katten i lägenheten, laga mat och göra matlåda. Det betyder att jag har kapitulerat inför att mitt jobb aldrig kommer ta slut, jag får ta en sak i taget. Jag kan inte svara på alla mail idag, jag behöver inte ringa upp alla människor som ringt den här veckan, jag hinner inte göra den där ansökan.

Punkt slut.

Jag var inte en sämre människa innan, jag är inte en sämre människa nu. Livet har sina faser.
I höst ska jag njuta av allt det där som jag inte har sett de senaste åren. Relationer, lata kvällar i soffan, en söndag helt utan datorn, samtal med vänner som varken handlar om socialtjänsten eller förändringsmöjligheter, äta tre mål mat om dagen.

Min mamma brukade säga att jag flängde runt, det gör jag fortfarande. Jag älskar att röra på mig, vara kreativ, få maniska idéer och jobba hårt. Men jag ska lära mig att säga nej, göra det som jag vill göra, det som jag mår bra av och lita på att andra människor gör jobbet precis lika bra som jag.

Att driva ett eget företag, eller som i mitt fall – en organisation, betyder för de flesta att arbeta dygnet runt de första åren för att verksamheten ska komma på fötter. Jag har gjort det där, i sju år nu. Nu behövs det inte. Jag arbetar med fem helt otroliga kvinnor varje dag på vårt kontor. Jag arbetar med hundratals unga vuxna och ungdomar som har maskrosbarn i sitt hjärta och som kommer förvalta det vi har byggt upp.

Kanske dags att ta en kaffe, sätta sig i en mjuk fåtölj, njuta, titta på ungdomarna som i full fart genomför någon ny idé och bara vara stolt över allt det som vi har skapat? (i alla fall efter arbetstid)?

Vi är där nu. Jag har ingen tanke på att sluta, aldrig aldrig. Men årets väg är att få ungdomarna att skapa, vara kreativa, ta över och styra in oss på nya vägar. Mitt hjärta går sönder när jag tittar på er. Tänk om alla vuxna kunde få se hur ni är. Vad ni vill, vad ni tänker på, vad ni vill uträtta. Jag vet att några av er kommer att offra mycket för att verksamheten ska växa och finnas för andra. Precis som vi har gjort de senaste åren. Gräsrotsorganisation.

I Alingsås lyser solen, kaffet smakar bra på tåget, och jag är på väg till Varberg för att för första gången avsluta min föreläsning med att min mamma inte finns längre.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här