ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Livet

Livet

”Livet” är ordet som just nu sammanfattar alla diskussioner vi har. När saker är komplext, svårt och där det inte riktigt finns något smart svar. Livet är allt det där, och en massa underbara, berikande, oförglömliga, fantastiska saker också. Såklart.

Jag har gått igenom olika saker som har fått mig att reflektera ännu mer om livet än vanligt.

Efter många år av sjukdomar och demoner gick min mamma bort i början av juni. Mamma hade lungcancer det sista året. Ingen visste att det skulle gå så fort, jag var både oförberedd och har förberett mig i tio år på att dagen skulle komma när hon inte skulle finnas längre.

Jag har levt med krisberedskap sedan jag var elva år gammal. Alltid på tå för att jag inte har vetat hur livet ska kastas om, ändras och anpassas efter min svårt sjuka mamma. Krisberedskapen var en del av mitt jag, ofta var det inget jag tänkte på.

De senaste åren har de bara legat som en liten sten långt ner i magen. En liten knut av oro som jag inte ens trodde att jag hade. Krisberedskapen har gjort att jag alltid har funderat på hur jag tar mig hem från ett annat land, snabbaste vägen från Hälsingland. I min beräkning har alltid ”hur ska jag ta mig hem om mamma ligger på sin dödsbädd” funnits med, mer eller mindre såklart. Men det har alltid funnits där. Sedan jag var 17 år har jag kämpat för min frihet, självständighet och att göra mig oberoende av mina föräldrar. Ganska naturligt, det gör nog de flesta unga vuxna. Men min familjesituation har gjort att ett band inte har gått att bryta, jag har heller inte velat bryta det. Krisberedskap.

Min mamma somnade in en tidig sommarsöndagmorgon. Efter allt kaos som min familj har gått igenom, tillsammans, så blev detta något helt annat. Frid. Det var lugnt och stilla, fint och fridfullt. Ingen ångest, inget kaos, inget oförutsägbart.

Jag älskar min mamma otroligt mycket, jag har aldrig slutat älskat henne.

Jag tittade ut genom fönstret och kände frid, frihet. Den lilla klumpen i magen som jag inte visste fanns försvann. Jag kände en stark känsla av lättnad, för mig själv, för familjen men framförallt för mamma.

Hon slipper lida nu.

Tiden efter har varit fylld av en känsla som jag aldrig tidigare känt och som jag inte riktigt kan sätta ord på. Det är kanske mer en icke-känsla. Inte vara orolig, inte känna plikt, inte tycka synd om, inte krisberedskap. Jag är helt uppfylld av en känsla av frid. Avslutat kapitel, det blev bra tillslut. Frihet och lättnad.

Detta är svårt att förklara för en person som inte är maskrosbarn. Missuppfatta inte mina känslor till att jag inte älskar, inte sörjer, inte känner. Jag påbörjade min bearbetning av att förlora min mamma för 14 år sedan.

Känslorna har fått mig att förändra mitt sätt att leva. Jag är lugn. Jag är nöjd. Jag är fri. Mina kollegor säger att jag är en bättre chef, mina vänner säger att jag utstrålar ett lugnt som de aldrig någonsin har sett i mig. Mina magkänslor säger till mig att allt är bra, att jag är bra, att jag ska välja alla vägar som gör att jag mår bra.

Detta har resulterat i att jag för första gången i mitt liv hade semester i sommar, fem veckor av totalt lugn, ingen prestation. Detta har resulterat i att jag går hem i tid från jobbet och uppskattar tiden med katten i lägenheten, laga mat och göra matlåda. Det betyder att jag har kapitulerat inför att mitt jobb aldrig kommer ta slut, jag får ta en sak i taget. Jag kan inte svara på alla mail idag, jag behöver inte ringa upp alla människor som ringt den här veckan, jag hinner inte göra den där ansökan.

Punkt slut.

Jag var inte en sämre människa innan, jag är inte en sämre människa nu. Livet har sina faser.
I höst ska jag njuta av allt det där som jag inte har sett de senaste åren. Relationer, lata kvällar i soffan, en söndag helt utan datorn, samtal med vänner som varken handlar om socialtjänsten eller förändringsmöjligheter, äta tre mål mat om dagen.

Min mamma brukade säga att jag flängde runt, det gör jag fortfarande. Jag älskar att röra på mig, vara kreativ, få maniska idéer och jobba hårt. Men jag ska lära mig att säga nej, göra det som jag vill göra, det som jag mår bra av och lita på att andra människor gör jobbet precis lika bra som jag.

Att driva ett eget företag, eller som i mitt fall – en organisation, betyder för de flesta att arbeta dygnet runt de första åren för att verksamheten ska komma på fötter. Jag har gjort det där, i sju år nu. Nu behövs det inte. Jag arbetar med fem helt otroliga kvinnor varje dag på vårt kontor. Jag arbetar med hundratals unga vuxna och ungdomar som har maskrosbarn i sitt hjärta och som kommer förvalta det vi har byggt upp.

Kanske dags att ta en kaffe, sätta sig i en mjuk fåtölj, njuta, titta på ungdomarna som i full fart genomför någon ny idé och bara vara stolt över allt det som vi har skapat? (i alla fall efter arbetstid)?

Vi är där nu. Jag har ingen tanke på att sluta, aldrig aldrig. Men årets väg är att få ungdomarna att skapa, vara kreativa, ta över och styra in oss på nya vägar. Mitt hjärta går sönder när jag tittar på er. Tänk om alla vuxna kunde få se hur ni är. Vad ni vill, vad ni tänker på, vad ni vill uträtta. Jag vet att några av er kommer att offra mycket för att verksamheten ska växa och finnas för andra. Precis som vi har gjort de senaste åren. Gräsrotsorganisation.

I Alingsås lyser solen, kaffet smakar bra på tåget, och jag är på väg till Varberg för att för första gången avsluta min föreläsning med att min mamma inte finns längre.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här
Berättelser
Denise Madsen
Berättelser Psykisk ohälsa

Om att ha en psykiskt sjuk mamma

Jag växte upp tillsammans med min mamma och min lillasyster strax utanför Stockholm. Jag har så länge jag kan minnas vetat att det var något som var fel hemma hos oss... Jag minns min barndom som väldigt oförutsägbar och spretig – utåt sett så var min mamma världens bästa mamma, alla mina kompisar älskade henne och alla vuxna tyckte att vi hade så fin relation, det var som att vi var bästa vänner. Min mamma var charmig, ungdomlig, skrattade högt, hade alltid jättehög musik hemma och hade massor av energi. Mamma var på många sätt den perfekta mamman, vi åt alltid middag prick klockan 17.00, hon kom på alla föräldramöten, hade stenkoll på vad varenda av mina kompisar hette, vart de bodde och vad deras föräldrar hette. Mamma missade aldrig en enda matsäck och jag hade alltid finast frisyrer av alla barnen i skolan. Men när mina kompisar gick hem efter besök hos oss, när det tog slut med mammas alla pojkvänner och de flyttade ut eller när mamma bara hade haft en dålig dag, då var hon en helt annan person. Mamma skrek, slängde saker omkring sig, tog sönder möbler och misshandlade mig, både psykiskt och fysiskt. Med mamma gick det alltid från noll till hundra på en sekund. Jag minns en gång då mamma var arg, hon skrek att hon hatade mig, att jag fick flytta till min pappa, att hon skulle berätta för hela världen hur hemsk jag egentligen var – då skulle ingen längre tycka om mig. Sen välte hon bokhyllorna i mitt rum, tog sönder mina presenter jag precis fått när jag fyllde år, skrek och frågade om jag var nöjd nu? Sen ställde hon sig helt plötsligt iskall och tände en cigarett och fimpade mitt i röran. Min mage kurrade och jag blev ännu räddare – skulle hon bli argare nu? – men då frågade hon om jag var hungrig och ville ha pannkakor. Och helt plötsligt – så bröts allt och hon satte på sin höga musik, visslade och ställde sig och stekte pannkakor och vips var allt normalt igen. Det var som att mamma var två olika personer som inte ens kände varandra. Jag tog rollen som den tysta, lugna storasystern. Den som fixade allt, som hämtade min syster på förskolan, som försökte att göra mig själv osynlig för att mamma inte skulle få något att bli arg på. Jag försökte ständigt lugna min vilda syster för jag var så rädd för när mammas nästa utbrott skulle komma. Jag skrek aldrig tillbaka på mamma, aldrig provocera, aldrig visa någon känsla. Jag grät i min kudde istället, natt efter natt. Aldrig prata med någon om det här, då kommer mamma berätta att allt ju är mitt fel. Den här rollen följde med mig långt upp i tonåren och jag hade ingen jag vågade berätta allt för – ingen vuxen jag kände att jag litade på och jag visste att mina kompisar inte hade det så här hemma, jag märkte ju det, det var en helt annan stämning hemma hos dom. Men när jag började i gymnasiet så träffade jag Therése, den första personen som jag mötte som kunde känna igen sig i det jag kände kring min mamma. Sorgen, frustrationen, skulden, ilskan, kärleken och hatet. För mig var det något av det finaste jag nånsin varit med om, att få träffa en annan person som kunde dela det jag kände. Ingen börda är för tung att bära för den som kan få hjälp att bära. Så kändes det för mig. Att få spegla mig i en annan person och att slippa vara ensam i mina känslor och tankar. Just därför startade jag och Therese Maskrosbarn – för att andra ungdomar som hade det som vi också skulle få den där vännen, den som verkligen förstod. Vi fick snabbt reda på att det var många många fler än jag och hon som hade det på liknande sätt – och idag känns det som att Maskrosbarn är min stora släkt, som finns överallt runtom i landet, som jag delar tankar, känslor och minnen med. Jag älskar Maskrosbarn och jag älskar att få vara en del i det – att ständigt få möta nya ungdomar och vuxna där det normala är att ha det så här hemma, att kunna utvecklas och hjälpa varandra. Att vi alla vet precis hur det känns. Denise Madsen, grundare av Maskrosbarn

Läs mer här