ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

STÖTTA OSS
Idag skäms jag inte för mina känslor

Idag skäms jag inte för mina känslor

När jag växte upp så upplevde jag många saker som gjorde att jag kände mig väldigt ensam, eftersom jag inte kände någon annan i min ålder som hade föräldrar som mådde psykiskt dåligt.

Därför ska jag berätta för dig, fantastiska ungdom, om hur det var när jag var 13 år gammal och hälsade på min pappa när han var inlagd på en psykiatrisk avdelning.

Pappas depression hade under flera veckors tid försämrats. Efter ett utav alla tusentals hjärtskärande bråk åkte han själv in till psykiatrin för att få vård.

Jag åkte tillsammans med mamma till sjukhuset som den psykiatriska avdelningen låg i. I bilen på vägen dit försökte jag föreställa mig hur det skulle vara där inne. Hur ser det egentligen ut inne på psyk? Hur kommer de andra patienterna att vara? Är personalen snäll? Hur ser rummet ut som pappa sover i?
Jag funderade mycket på hur jag skulle bete mig. Hur ska man vara när ens pappa är inlagd på en sådan här avdelning? Ska jag se ut som att jag mår dåligt? Borde jag vara arg på pappa eller borde jag vara ledsen? Ska jag börja gråta? Eller ska jag krama honom och berätta om hur det går i skolan? Fast det kanske är själviskt att prata om mig, jag borde nog fråga honom saker istället.

När jag och mamma kom fram till sjukhuset så bankade hjärtat hårt. Jag var nervös. Det var spännande och skrämmande på samma gång. Jag var glad över att få hälsa på pappa, men jag var orolig för i vilket skick han skulle vara i. Vi klev in i en hiss i entrén och åkte upp några våningar. Vi knackade på dörren in till avdelningen och en vårdare öppnade. Vårdaren frågade vem det var vi skulle hälsa på och sen blev vi visade in till ett stort dagrum där pappa satt och väntade på oss.

Väl inne på avdelningen så kände jag inte så mycket. Det var så konstigt och förvirrande att ta in själva situationen. Det var märkligt att se pappa där, tillsammans med andra personer som också var psykiskt sjuka. Pappa visade mig och mamma runt på avdelningen. Den var större än jag hade föreställt mig innan, med flera olika korridorer som ledde till ett dagrum i mitten där det fanns soffor och en tv. Det var inte så läskigt som jag oroat mig för och det kändes ändå ok att min pappa skulle vara där ett par veckor till. Pappa berättade om hur en vanlig dag var, om att det var helt ok att dela rum med någon annan och att personalen var bra.

Sen visade pappa ett rum med ett pingisbord i. Det var där inne som föräldrar brukade träffa sina barn när de var på besök. Jag tyckte det var ganska skönt att få stänga dörren och stänga av intrycken från avdelningen. Då kunde jag fokusera på det jag var där för – träffa pappa! Vi spelade pingis resten av besökstiden och vi orkade till och med skratta tillsammans! Det hade vi inte gjort på flera månader.

När jag och mamma lämnade sjukhuset så var jag glad över två saker. Jag var glad över att ha fått en fin stund med min pappa, utan att det varit en massa skrik och bråk. Jag var också glad över att han var kvar på sjukhuset, att han inte hade åkt hem tillsammans med mig och mamma. Då skulle det kunna fortsätta vara lugnt och skönt ett tag till.

Som tonåring så var en av mina högsta önskningar att få träffa och prata med någon som var som jag, som delade mina tankar, upplevelser och känslor. Någon som kunde förstå min värld och varför det var så svårt att vara i den. Så jag vet att det kan vara superviktigt att få läsa en berättelse som den här och få känna ”jag är inte ensam, det är inte bara jag. Det är inte något fel på mig, det är ok att känna alla känslor.”

Idag, som vuxen, så skäms inte jag för mina känslor eller känner skuld för dem. Jag vet att jag har rätt att känna precis de känslor som finns i hjärtat, att de aldrig är dåliga och att jag aldrig någonsin måste trycka bort dem eller ändra på dem. Det visste jag inte när jag var tonåring, utan jag trodde att jag var en dålig människa när jag kände att det var skönt att pappa inte skulle åka hem från psykiatrin.

Jenny, lägerledare

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Krossade förväntningar, Maskrosbarn
Berättelser Ångest Föräldrar Sommaren

Krossade förväntningar

Som många andra maskrosbarn har jag haft både bra och dåliga somrar på grund av min familjesituation. Alla maskrosbarn har olika bagage och därför är även sommaren annorlunda för oss alla. Men det finns ofta en gemensam känsla i oss, den där orubbliga känslan av ångest. Ångest för att vi inte kan kontrollera vad som kommer att hända eller hur vår eller våra föräldrar kommer agera. Det är en av de värsta känslorna som jag behövde gå igenom som barn. Många maskrosbarn önskar att de hade en normal familj och en normal sommar. Om jag ska vara helt ärlig tror jag det inte finns något normalt. Alla familjer är annorlunda, likaså maskrosbarns familjer. Min familj var dysfunktionell, vilket ledde till många krossade förväntningar under åren. Även om saker och ting verkade bra ibland, var allting i perioder. En vecka kunde det vara lugnt, medans en annan var katastrof. Jag märkte att allting blev lite lugnare i vår sommarstuga på landstället. Mina föräldrar kände inte pressen ifrån jobbet och vi kunde fokusera på vår familj. Vi badade, åt glass och åkte på äventyr med våra hundar. Vi kunde gå i timmar och njuta av naturen runt sommarstugan, plocka kantareller till frukosten och sitta framför den öppna brasan tillsammans. Det är dessa stunder som jag håller nära hjärtat och kommer ihåg om jag behöver påminnas om de bra stunderna. Men även om alla dessa bra sakerna hände, fanns den där underliggande ångesten i bakgrunden. När kommer skriken börja igen? Vad gör jag om bråket blir allvarligt? När man har varit i en dysfunktionell miljö i år, blir det normalt. Men även om det har blivit normalt känns det inte bra. Jag fick huvudvärk, sömnsvårigheter och magont av all ångest. Min mamma led av utmattningssyndrom under en större del av min barndom. Detta försvårade möjligheten till att stärka vår hemsituation. Hennes utmattningssyndrom gjorde att jag alltid kom sent till skolan, BUP och annat som hade med tider att göra. Hon kunde inte fokusera på mer än en sak i taget, likaså att hon inte kunde hålla tillbaka känslor när allting blev ångestfyllt. Vi barn fick även se henne sitta och ha sammanbrott mitt framför oss. Att se sin mamma må så dåligt och inte kunna hjälpa till, påverkar en som barn. Det skapar mycket osäkerhet och förvirring. Hennes mående i samband med bråken gjorde det väldigt svårt för oss barn att känna oss trygga i hemmet. Tack och lov har jag kommit ifrån den hemsituationen och känner mig idag mycket tryggare och lugnare. Jag kan fokusera på annat än hur jag ska hjälpa mamma på bästa sätt eller hur jag ska få mina föräldrar att sluta bråka. Jag säger inte att all ångest kring det är borta, men majoriteten har jag kunnat bearbeta bort genom åren. Jag är så tacksam för att jag har haft möjligheten till stödet jag fått och därmed kunna gå vidare och må bättre idag.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar Högtider

Mors dag

När jag var liten drömde jag om att kunna gå och shoppa med dig, att kunna gå på bio med dig, att kunna resa bara du och jag, att kunna prata med dig om livet. Det var det jag såg att mina vänner gjorde med sina mammor. De verkade ha så kul tillsammans. De kunde prata med sina mammor när de var olyckligt kära, när de var oroliga för något, när något roligt hände. Min tid gick istället åt till att oroa mig för dig. Om du skulle leva. Om du skulle vara full när vi sågs. När jag blev äldre tänkte jag ofta på hur det skulle bli den dagen jag själv skulle bli mamma. Vilken relation ville jag att du och mitt barn skulle ha? Skulle jag bli en bra mamma? Du hann aldrig träffa min dotter. Du gick bort innan hon föddes. Du fick aldrig ens reda på att jag var gravid. Då fanns sorgen där igen. Sorgen över att inte kunna dela en så stor händelse med dig. Fråga hur du mådde som gravid. Fick du sova på nätterna när jag hade fötts? Var du orolig när jag fick feber för första gången? Vad gör man när barnet bara skriker? Jag fick lista ut allt själv. Men det fanns också en känsla av att göra om, att ta revansch. Att vara den mamma som du så gärna ville vara men inte alltid kunde. Jag är inte perfekt. Jag kommer säkert göra fel och göra dig, min dotter, arg och besviken ibland. Men jag lovar att jag ska göra allt jag kan för att du aldrig ska tvivla på att jag finns här för dig.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider Missbruk

Min oanvändbara superkraft

Påsk betyder att alla här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Eftermiddagssolen värmer huden efter en kall och lång vinter, det droppar från taket, det susar i granarna och jag känner doften från renfällen jag ligger på. Allt skulle kunna vara perfekt men något är oroligt inom mig. Som ett litet monster som svettas, krafsar och lever runt. Monstret har bott där så länge jag kan minnas men just nu lever det om lite extra. Kanske för att det är påsk, och påsk innebär att vi är i stugan. Platsen som gett mig så många fina stunder men också mina värsta. Påsk betyder att alla andra här i byn är lediga och redo att dricka sig stupfulla med min pappa för att sedan köra skoter långt upp på kalfjället. I den här byn har alkoholen både tagit livet och synen av människor. Bjällran på dörren väsnas och kort därefter smäller den tunga trädörren igen. Stegen på verandan. Hur låter stegen. Analyserar. Nej det måste ändå vara för tidigt för att höra det jag lyssnar efter. Vad är det nu i muggen? Monstret stressar upp sig igen. Vin, fan det är vin. Redan. Nu är monstret nervöst, det gör mig kissnödig. Måste smyga in och kolla flaskorna, hur många hade de med sig nu då. Rita streck på flaskan för att ha kontroll. Dagen kryper fram, solen rör sig sakta över himlen och det finns alldeles för lite aktiviteter och för mycket tid för dem att fundera på om de behöver nåt mer att dricka. Vågar inte gå någonstans, vad ska jag då mötas av när jag kommer hem. Nej bättre att stanna. Jag har utvecklat en superkraft. Jag kan höra allt, alla tecken, jag kan till exempel höra en vinflaska eller öl öppnas genom väggar, i sömnen, och trots att någon öppnar ölen under en handduk för att dölja ljudet. Jag har kontroll, jag räknar. Middagen avklarad. Monstret är lite lugnare. Kanske de ändå bara dricker lite för mycket idag. Nu hörs ett avlägset motorljud och strålkastarljus lyser upp den lilla stugan. En karavan av skotrar kommer. De kommer för att hämta pappa. Monstret river mig på insidan, bankar med de små slemmiga nävarna, skriker åt mig inifrån; Hur kan du vara så dum att du tror att det är lugnt. Du fattar ju ingenting, du har ju noll koll. Både mamma och jag bönar och ber, följ inte med. Stanna hos oss. Mamma väser något till pappa, jag gråter och hänger i benet. Pappa tycker att vi larvar oss. Vi ska sluta med det där på en gång. Det är ingen fara, han kommer tillbaka om bara ett litet tag. Skotrarna fräser iväg och jag hatar dem, jag hatar gubbarna som får min pappa att dricka. Om bara inte… det är alltid ett ”om bara inte”. Och det är precis det jag alltid försöker att kontrollera. Fattar inte då att det är en omöjlig uppgift som bara sakta utplånar mitt eget jag. Kvar blir en bitter mamma och ett barn som försöker trösta. Vi är arga på pappa ihop. Mamma kan känna sig lite bättre, och visst är hon värd ett glas vin då. Det är ju ändå inte hon som lämnat fru och barn för att åka och dricka. Jag går och lägger mig, vill somna men min superkraft tvingar mig att vara vaken, lyssna. Monstret kan inte heller sova, det gnyr och vill komma till ro men det går inte. Trots att jag är helt slut av anspänning efter att hela dagen lyssnat, spelat med, försökt påverka drickandet i rätt riktning kan jag inte sova. Timmarna går. Skoterljudet hörs igen. Dörrklockan, pang, dörren går igen. En väsande utskällning från mamma sedan ett bökande och sluddrande. Kort därefter toalettrutiner. Bra han har kommit hem för att stanna. Monstret lugnar sig för första gången. De går och lägger sig. Pappa snarkar snabbt högt. Vi ligger i samma rum, men jag vill närmare. Nu är allt lugnt, nu kan jag slappna av. Frågar rakt ut i mörkret ”mamma får jag sova i er säng?”. Jag kryper ner mellan dem i den trånga sängen och somnar direkt. Många år senare Jag skulle gärna ha bytt min superkraft till något mer användbart. Till exempel att kunna släppa kontrollen, att inte bry mig, att bry mig om mig själv istället. Det kan jag idag, men det gick inte då. Kanske skulle det gått om någon vuxen hade sett mig som barn. Eller om jag hade fått kontakt med den där hjälporganisationen. Kanske hade någon av dem kunnat ge mig verktygen. Gett mig en annan superkraft.

Läs mer här