JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS SÖ-TO kl. 20-22

Att ha en förälder som tar droger

Under min uppväxt har pappa haft väldigt många olika personligheter. Det var i alla fall vad jag trodde när jag var yngre.

Min pappa har, under hela mitt liv, missbrukat olika slags droger – och det var orsaken till varför han ständigt betedde sig annorlunda. I perioder kunde pappa vara fylld utav energi som aldrig tog slut. Då helt plötsligt började han springa till och från jobbet, vilket var flera mil. Han sov lite och spelade jämt hög musik och dansade runt i lägenheten. I andra perioder låg han ofta i soffan och verkade mest ledsen och svår att få kontakt med. Under de perioderna hittade jag alltid pillerburkar på konstiga ställen hemma och pappa sa att han tog dem för att han hade ont någonstans.

De värsta perioderna var när han hade tagit något som gjorde honom så påverkad att jag inte kände igen honom. En gång kom jag hem till en mörk lägenhet och såg att det lös från kylskåpet i köket. När jag gick in dit så såg jag att pappa har rivit ner mat och somnat lutandes in i kylen. Jag puttade lite på pappas arm och sa att han skulle gå och lägga sig i sängen istället. Då vaknade han till, vände sig emot mig, utan att säga ett ord och tittade på mig med en arg blick. Där och då blev jag fruktansvärt rädd för honom och sprang in på mitt rum. Strax efter kom pappa, öppnade dörren till mitt rum med en kökskniv i handen.

Han sa att han skulle gå ut och ta livet av sig. Och att det var mitt fel.

Han tog inte livet utav sig den natten. Men så här höll det på ofta och jag satt alltid på tåget hem från skolan och var orolig för vad jag skulle mötas av när jag kom hem. Jag visste att det var lika stor chans att jag öppnade dörren till musik och glatt humör – som att jag kunde öppna dörren och direkt bli utskälld för att jag var orsaken till varför pappa och hans tjej bråkade och var onyktra. Jag hade ständigt en klump i magen av oro när jag skulle kliva in genom ytterdörren.

Jag skämdes väldigt mycket över min pappa. Jag ville helst inte ta hem kompisar och jag vågade inte berätta för någon vuxen om hur det var hemma. När jag var 15år gammal fick jag nog. Då vågade jag berätta för mamma om hur det var hos pappa. Jag hade fått flytta till pappa några år tidigare för mamma blev fysiskt sjuk och kunde inte ta hand om mig under sin behandling. Mamma var frisk då och jag kunde flytta hem igen.

Ett halvår efter att jag flyttade till mamma, dog min pappa av en heroinöverdos. Han hade hittats i en trappuppgång.

På ett sätt började mitt liv här. Vilket säkert låter konstigt. Hela min värld rasade samman utav saknad, men samtidigt försvann många års oro, besvikelse och rädsla. Jag skulle inte behöva känna så längre. Och någonstans har jag vuxit upp med en känsla utav att det skulle hända en dag. Jag visste att pappa hade valt droger och alkohol före mig.

Tiden efter pappas död mådde jag väldigt dåligt. Jag saknade honom mer och mer för varje dag som gick. För oavsett vad han hade gjort mot mig, så var han ju min pappa och jag älskade honom. De stunder när han var nykter – var de bästa stunderna i livet. Då var han världens bästa pappa och det var den pappan jag saknade.

Men jag hade bestämt mig för att aldrig bli som min pappa och började fokusera mer på att ta igen skolan och få en bra utbildning. Jag märkte att jag i slutändan inte klarade av allt på egen hand, jag mådde för dåligt och hade inte fått stöd av någon vuxen att bearbeta pappas död. Vilket ledde till olika självskadebeteenden under flera år och slutade med att jag gick i behandling på ett ätstörningscenter. Det var först då jag fick hjälp att kunna bearbeta saker, sätta ord på känslor, förstå mina känslor. Och framför allt, våga acceptera känslan utav sorg och ångest. Det var okej att vara ledsen och jag fick förståelse om att alla beteenden jag hade haft – var konsekvenser utav min uppväxt.

Efter ett års behandling kunde jag för första gången stå på fötterna igen. Jag insåg att jag inte kunde trotsa alla odds på egen hand och jag är glad att jag tog emot den hjälp jag erbjöds. För jag hade aldrig klarat det själv.

Idag mår jag bra. Vilket jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra när det var som allra värst. Men med hjälp lyckades jag ta mig genom allt.

Behöver du någon som förstår?

Att ta kontakt med oss är ett första steg för att få stöd och börja må bättre. Alla som jobbar i våra stöd har själv erfarenhet av att växa upp med svåra hemförhållanden. Vi förstår hur det kan kännas - du är inte ensam!

Våra stöd och aktiviteter