ÄR DU UNGDOM OCH HAR DET JOBBIGT HEMMA? CHATTA MED OSS!

Maskrosbarn logotyp
STÖTTA OSS
Att ha en förälder som tar droger

Att ha en förälder som tar droger

Under min uppväxt har pappa haft väldigt många olika personligheter. Det var i alla fall vad jag trodde när jag var yngre.

Min pappa har, under hela mitt liv, missbrukat olika slags droger – och det var orsaken till varför han ständigt betedde sig annorlunda. I perioder kunde pappa vara fylld utav energi som aldrig tog slut. Då helt plötsligt började han springa till och från jobbet, vilket var flera mil. Han sov lite och spelade jämt hög musik och dansade runt i lägenheten. I andra perioder låg han ofta i soffan och verkade mest ledsen och svår att få kontakt med. Under de perioderna hittade jag alltid pillerburkar på konstiga ställen hemma och pappa sa att han tog dem för att han hade ont någonstans.

De värsta perioderna var när han hade tagit något som gjorde honom så påverkad att jag inte kände igen honom. En gång kom jag hem till en mörk lägenhet och såg att det lös från kylskåpet i köket. När jag gick in dit så såg jag att pappa har rivit ner mat och somnat lutandes in i kylen. Jag puttade lite på pappas arm och sa att han skulle gå och lägga sig i sängen istället. Då vaknade han till, vände sig emot mig, utan att säga ett ord och tittade på mig med en arg blick. Där och då blev jag fruktansvärt rädd för honom och sprang in på mitt rum. Strax efter kom pappa, öppnade dörren till mitt rum med en kökskniv i handen.

Han sa att han skulle gå ut och ta livet av sig. Och att det var mitt fel.

Han tog inte livet utav sig den natten. Men så här höll det på ofta och jag satt alltid på tåget hem från skolan och var orolig för vad jag skulle mötas av när jag kom hem. Jag visste att det var lika stor chans att jag öppnade dörren till musik och glatt humör – som att jag kunde öppna dörren och direkt bli utskälld för att jag var orsaken till varför pappa och hans tjej bråkade och var onyktra. Jag hade ständigt en klump i magen av oro när jag skulle kliva in genom ytterdörren.

Jag skämdes väldigt mycket över min pappa. Jag ville helst inte ta hem kompisar och jag vågade inte berätta för någon vuxen om hur det var hemma. När jag var 15år gammal fick jag nog. Då vågade jag berätta för mamma om hur det var hos pappa. Jag hade fått flytta till pappa några år tidigare för mamma blev fysiskt sjuk och kunde inte ta hand om mig under sin behandling. Mamma var frisk då och jag kunde flytta hem igen.

Ett halvår efter att jag flyttade till mamma, dog min pappa av en heroinöverdos. Han hade hittats i en trappuppgång.

På ett sätt började mitt liv här. Vilket säkert låter konstigt. Hela min värld rasade samman utav saknad, men samtidigt försvann många års oro, besvikelse och rädsla. Jag skulle inte behöva känna så längre. Och någonstans har jag vuxit upp med en känsla utav att det skulle hända en dag. Jag visste att pappa hade valt droger och alkohol före mig.

Tiden efter pappas död mådde jag väldigt dåligt. Jag saknade honom mer och mer för varje dag som gick. För oavsett vad han hade gjort mot mig, så var han ju min pappa och jag älskade honom. De stunder när han var nykter – var de bästa stunderna i livet. Då var han världens bästa pappa och det var den pappan jag saknade.

Men jag hade bestämt mig för att aldrig bli som min pappa och började fokusera mer på att ta igen skolan och få en bra utbildning. Jag märkte att jag i slutändan inte klarade av allt på egen hand, jag mådde för dåligt och hade inte fått stöd av någon vuxen att bearbeta pappas död. Vilket ledde till olika självskadebeteenden under flera år och slutade med att jag gick i behandling på ett ätstörningscenter. Det var först då jag fick hjälp att kunna bearbeta saker, sätta ord på känslor, förstå mina känslor. Och framför allt, våga acceptera känslan utav sorg och ångest. Det var okej att vara ledsen och jag fick förståelse om att alla beteenden jag hade haft – var konsekvenser utav min uppväxt.

Efter ett års behandling kunde jag för första gången stå på fötterna igen. Jag insåg att jag inte kunde trotsa alla odds på egen hand och jag är glad att jag tog emot den hjälp jag erbjöds. För jag hade aldrig klarat det själv.

Idag mår jag bra. Vilket jag aldrig trodde att jag skulle kunna göra när det var som allra värst. Men med hjälp lyckades jag ta mig genom allt.

Behöver du prata med någon?

Har du en förälder som har ett missbruk, mår psykiskt dåligt eller utsätter dig för våld? Vi finns här för att hjälpa!

hitta hjälp här
Berättelser
Berättelser

Att fira studenten som maskrosbarn

Studenten. Det var något jag aldrig trodde jag skulle ta. Att ens komma in på ett gymnasium var som ett skämt för mig. När jag sedan började i 3:an och studenten närmade sig trodde jag fortfarande inte på att jag, just jag, skulle ta studenten. Ju närmare avslutningen vi kom och all planering inför den stora dagen satte igång, började jag må dåligt. Jag såg och hörde hur glada, taggade och exalterade alla mina klasskamrater var och de pratade om hur fantastisk deras dag skulle bli. Hur deras familjer skulle stå och heja på dem när vi sprang ut och hur de efteråt skulle åka hem och ha den största bästa studentmottagningen. I stället för att vara glad som mina vänner, började jag känna hur ångesten blev värre och jag kände mig ledsen. Jag var inte glad över att ha klarat av den största milstolpen i mitt liv, jag var rädd. Rädd för att vara den enda som inte hade någon mamma eller pappa som skulle hurra för mig när jag sprang ner för de där trapporna. Jag var rädd för att stå där ensam och bara titta på hur alla andra kramas och dansar med varann. Rädd för att vara den enda som inte fick blommor, ballonger och ett stort plakat med min bild på. Jag visste att om jag skulle vilja ha en mottagning skulle jag behöva fixa den själv, för annars hade jag kommit hem till en tom lägenhet med en mamma som sov på soffan. Då kom jag på att jag faktiskt visst har en familj, och dessutom antagligen inte är den enda som känt att studenten är jobbig p.g.a. sin familjesituation. Det må vara att det inte är en familj av mitt eget kött och blod, men det är den familjen som jag själv har valt och som funnits vid min sida... Maskrosbarn! Jag pratade med en av mina ledare på Maskrosbarn och frågade om det inte fanns fler som jag som tog studenten samma år och skulle vilja ha en mottagning, och det fanns det! Det resulterade i att alla tre Maskrosbarns kontor ordnade studentmottagning för de ungdomar som tog studenten det året. Det blev fika, konfetti, dans, lekar, skratt och en del tårar – och dessutom början på en ny uppskattad tradition på Maskrosbarn! /Sarah, ungdom på Maskrosbarn

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Föräldrar

Väntesorg

Så tidigt jag kan minnas hade jag en oro i kroppen. En oro att något skulle hända mamma och pappa. Kära gud eller den som bestämmer gör så att mamma, pappa och jag får leva lyckliga länge i alla våra dar och att ingen blir sjuk eller dör. Varje kväll samma mantra. Som en tvångstanke. Missade aldrig. Åren gick och oron blev till vanmakt. Jag hade förstått att de drack för mycket. Jag tjatade att de skulle sluta. Fick veta att det var jag som överdrev. Någon inom mig sa att det här kommer inte gå bra. Slogs med näbbar och klor mot något som var oåterkalleligt. Åren gick och vanmakt blev till ilska. Hur vill man göra så här mot sig själv och sitt barn? Lögner och svek sköljde över vardagen. Dåliga saker skedde. Jag blev brickan i deras allt sjukare spel. Det tog dygnets alla långsamma minuter att dölja deras förfall för världen därute som jag försökte leva i. Så blev ilskan till sorg. Jag sörjde långt innan det hände. Det var både skönt och skamfyllt att släppa taget om dem och om hoppet. Vända havet av energi som jag så länge hade använt på mina föräldrar till mig själv. Så dog de. Som jag bett dem att inte göra. Men sorgen hade redan bott i mig sen flera år. Nu var tiden min! Ett drygt år efter föddes du mitt barn. I vårt hem är lögner och svek bannlysta.

Läs mer här
Berättelser
Berättelser Högtider

Mors dag utan mamma

Söndag 09:35 Idag är en dag precis som alla andra dagar. Det är i alla fall vad jag tror och tänker tills jag börjar scrolla i flödet och ser bilder på mina kompisars mammor. Lyckliga, snälla, älskande och sorglösa mammor. Öppnar kalendern i mobilen och jaha… det är mors dag idag. Jag försöker intala mig själv att jag inte bryr mig, jag har aldrig tyckt om mors dag och vill heller inte lägga upp en bild, men jag känner hur jag blir ledsen. Vad gör man på mors dag om man har en mamma som gör en illa? En mamma som skriker elaka saker och som säger att man borde radera mig själv från jordens yta? En mamma som drar en i håret? Som dricker sig redlöst full och som somnar i hallen så man blir tvungen att bära henne till sängen? Som blir arg när man inte förlåter? Som får en att känna sig rädd? Mammor finns överallt och jag är medveten om att jag saknar något som de allra flesta har, inte bara idag utan under årets alla 365 dagar. Det kan vara jobbigt att tänka på ibland, speciellt när alla öppet manifesterar sin kärlek på en och samma gång, men jag har lärt mig att det finns massa saker man kan göra på mors dag även om man inte har en mamma att fira. Äta middag med en kompis, maratontitta en serie, skriva ett blogginlägg, låta mobilen vila eller kanske låna någon annans mamma. Jag vet i alla fall att jag inte är ensam.

Läs mer här