Meny
De säger att min familj är normal. Att vi är lugna. Att det inte finns något att oroa sig för. Och jag har lärt mig att nicka med, för vad ska jag annars göra? Det finns inga blåmärken att peka på. Inga flaskor som göms. Inga skrik som hörs genom väggarna.
Det finns bara känslan.
Känslan av att aldrig räcka till. Att varje ord jag säger vägs och ofta blir fel. Att tystnaden hemma inte är lugn, utan tung. Som att gå runt i ett rum där luften nästan är slut, men ingen annan verkar märka det.
Jag har försökt säga något. Försökt förklara. Men orden låter små när de kommer ut. Otydliga. Som om de inte riktigt håller.
“Men vad är det som händer egentligen?”
“Ingenting, eller?”
Och det är just det. Ingenting. Ingenting som går att visa upp. Ingenting som någon kan ta på.
Bara allt det där som känns.
Så jag slutade försöka förklara. Det är lättare att säga att allt är okej. Lättare att låta dem tro att jag bara är känslig. Eller överdriver. Eller missförstår.
Jag har blivit bra på att acceptera det. Inte för att det är okej, utan för att jag inte orkar slåss mot något ingen annan ser.
Men att acceptera betyder inte att det slutar göra ont.
Det sitter kvar. I kroppen. I tankarna. I hur jag ser på mig själv. Som om något saknas, eller är fel, fast jag inte kan peka ut vad.
Och ibland tänker jag att det kanske hade varit lättare om det syntes. Om det fanns något tydligt. Något någon kunde säga “det där är inte okej”.
För nu är det bara jag.
Och jag börjar bli trött på att vara den enda som märker att något inte står rätt till.
/Ungdom
Att ta kontakt med oss är ett första steg för att få stöd och börja må bättre. Alla som jobbar i våra stöd har själv erfarenhet av att växa upp med svåra hemförhållanden. Vi förstår hur det kan kännas - du är inte ensam!
Våra stöd och aktiviteter
