Tankar under jul

Under familjehögtider som jul bubblar sorgen och längtan efter det som kunde ha varit lätt upp till ytan. Jag ser på det jag aldrig riktigt hade – den enkla tryggheten hos en kärleksfull familj samlad runt ett bord, i lugn och harmoni. Minnen av julen med en mamma som ibland försvann i sorg och missbruk, och den tysta kampen min storebror och jag delade, blir särskilt närvarande.

Det fanns också delar av vår julafton som var bra, allt var inte dåligt. Men när jag blickar tillbaka på de stunderna idag, insåg jag det var en stunds glädje och hopp att försöka vara en lycklig familj, för en liten stund… som dagen efter skulle målas över igen.

Men just när känslan av tomhet är på väg att överväldiga mig, påminner jag mig själv om de fantastiska människor jag har omkring mig idag. De kanske inte delar mitt blod, men de delar min vardag, mina skratt och mina tårar. Dessa vänner och min valda familj har visat mig vad sann kärlek och stöd innebär.

Julen har på så sätt fått en ny mening för mig. Den handlar inte längre om det förflutna jag inte kan förändra, utan om den kärlek och de relationer jag har valt att bygga. De människor jag håller nära må kanske inte vara ur samma blodsband, men de är minst lika mycket min familj. Och det är denna värme och närhet som lyfter mig, även under de svåraste stunderna av högtiden.