Aminas maskrossommar

Jag vaknar mitt i natten av en mardröm igen. Det är någon eller något som jagar mig och jag måste springa, flyga, fly på olika sätt. Bort från det som hotar mig. Det är samma stressdröm som jag haft många gånger förut. Särskilt när det är prov nästa dag. Även om jag nu är vaken släpper inte drömmens stress. Jag bara måste lyckas i morgon. Jag bara måste skriva bra på provet. Absolut inte sämre än C.

Annars duger jag inte, då är jag inte värd något. Det är så tungt att inte räcka till. Men får jag bra betyg, då har jag i alla fall någon bekräftelse på att jag är bra.

Jag heter Amina, är 17 år och vill berätta för dig hur det är att drivas av ständig prestationsångest. För jag har hela tiden försökt överprestera för att kompensera för allt som inte har funkat under min uppväxt.

Mina föräldrar flyttar isär tidigt. Pappa har bipolär sjukdom med grova humörsvängningar och medicinen sköter han inte riktigt. Jag och min storasyster bor kvar hos mamma. Men för henne blir det för mycket att ensam ta hand om oss när livet är tufft även på andra sätt. När jag är åtta år blir hon utbränd.

En dag orkar hon inte gå upp ur sängen. Jag och min syster går upp, fixar frukost, går till skolan som vanligt. När vi kom hem ligger mamma fortfarande och sover. Vad händer? Är hon sjuk? Hon kanske har feber? Jag blir lite orolig och väcker henne men hon säger bara att hon inte har ork att gå upp. Från den dagen börjar jag ta mer och mer ansvar, både för saker som ska fixas i hemmet och emotionellt ansvar.

Min syster är två år äldre men inte den som tar tag i saker. Hon har ADD och dyslexi och svårt i skolan. Den lilla kraft mamma har går till henne och jag får klara mig själv. Det blir lätt bråk mellan mig och min syster, om vem ska ta bort frukosten, om vem som ska låsa när vi går. Det är små vardagssaker som bara jag verkar bry mig om.

Vi får sysslor hemma och hennes jobb är att dammsuga, mitt jobb är att moppa. Hon gör sällan sitt och det går inte att moppa innan det är dammsuget. Det stressar mig att jag inte kan göra mitt jobb, jag vill ju sköta mig, jag vill bara att allt ska vara bra. Så småningom tar jag på mig mer av en mammaroll och det blir jag som gör det mesta hemma. Det är jag som hjälper till att diska, städa och försöker få alla att må bra. Jag vill inte att det ska bli konflikter och jag försöker hela tiden anpassa mig efter min mamma och min syster.

Jag minns inte den här tiden jättetydligt men jag kommer ihåg att jag helst inte vill gå och fråga mamma om det är något. Jag är orolig för att hon kanske sover och ska bli arg om hon blir väckt hela tiden. Det känns som att jag helst bör lösa saker själv.

När min syster börjar vara ute på kvällarna sitter jag uppe och väntar. Kommer hon inte hem vid tolv eller ett som det är sagt börjar jag sms:a och ringa henne. Får jag inget svar måste jag till slut väcka mamma. Men jag kan inte somna innan min syster är hemma. Jag känner att det är mitt ansvar.

Jag tänker inte på att detta är konstigt eller att vi är annorlunda. Jag vet inget annat. Men jag kommer ihåg när vi får en stödfamilj, att det känns konstigt. Varför ska jag behöva bo någon annan stans vissa dagar?

Det börjar någon gång på mellanstadiet. Mamma frågar oss om vi går med på att ha en stödfamilj. Vi säger ja, om hon vill det. Så kommer det hem socialsekreterare till oss och pratar. Det är nog första gången jag berättar för någon om hur vi har det hemma. Men jag minns inte de här personerna särskilt väl. Det är så himla många olika och alla verkar jobba på socialtjänsten väldigt kort tid. Det känns mest konstigt.

Men själva stödfamiljen är jättebra. De är snälla och det är tryggt när jag och min syster är där, även om jag tycker att det är jobbigt att varje vecka packa väskan och flytta på mig. Framför allt har jag hemlängtan i början och separationsångest från mamma. När jag bor hos någon annan finns det ju ingen som kan ta hand om henne. Då och där kan jag inte förstå att vi ska vara borta för att avlasta henne. Jag är väldigt ledsen på kvällarna när vi ska lägga oss.

Somrarna på mellanstadiet blir jag mer ensam. Det börjar redan när jag går i fyran, då har jag inte så många vänner längre. När jag var mindre hade jag många kompisar, det var bara att springa över gatan till dem. Men nu tycker jag att det är svårare. Särskilt med killar. Det är som att jag har fått svårare att förhålla mig till killar och det hänger ihop med att pappa inte är närvarande. Jag har heller inga andra manliga förebilder i mitt liv. Jag har inte så många vänner överhuvudtaget.

Så jag läser böcker hela lovet. Jag hänger på biblioteket, lånar hem och ligger och läser på stranden. Jag älskar böcker som är skrivna som dagböcker, typ Nikkis dagbok. Det ska helst vara vardagsnära och lite gulligt.

När skolan sedan börjar ska vi berätta om sommaren. Jag beskriver bara bra saker: Jag har läst jättemycket och jag har badat jättemycket. Jag kommer bara ihåg de fina minnena. Sedan mamma blev utbränd åker vi inte utomlands men hon försöker hitta på saker för oss. Vi hälsar på familjevänner i närheten och har vi varit någon rolig stans beskriver jag det i skolan. Jag har en väldigt positiv syn, kanske förtränger jag det tunga och jobbiga. Det finns inte så många minnen från hemmet och vardagen. Jag minns mer de speciella och positiva sakerna jag gjorde. Det är väl mitt sätt att hantera det.

Det är prov på högstadiet. Igen! Det känns som att det hela tiden är prov och jag är så himla stressad. Att lyckas i skolan är mitt sätt att synas. Jag har ingen som frågar mig hur jag mår. Ingen som frågar mig hur min dag har varit, varken i skolan eller hemma. Men skriver jag bra på proven känner jag att jag duger lite. Fast det varar väldigt kort, för det är hela tiden nya prov, nya uppgifter som ska in. Går det dåligt säger jag en massa taskiga saker till mig själv. Att jag är kass, att jag är värdelös.

Men nu ska jag lyckas. Jag håller pennan hårt i högerhanden och i vänsterhanden kramar jag min tursten. Den brukar jag ha med mig i fickan och när jag behöver extra tur håller jag den i handen.

Det är en lite kantigt slipad, beige sten med bruna fläckar. Jag fick den när vi var på ett ställe där man kan plocka bär. Där finns också en stenbutik och mannen som stod där bara gav mig stenen. Jag behövde inte ens betala. Han tittade på mig och sa: ”Du behöver den här.” Därför känns den som en tursten på riktigt. Och jag behöver all tur man kan få, för jag bara
måste lyckas.

Högstadietiden är full av prestationsångest och mina krav på mig själv bara ökar. Jag drömmer ofta stressande mardrömmar och har jag något viktigt dagen därpå kan det börja redan när jag ska somna. Fantasin sätter fart, det kommer hemska tankar i huvudet och det känns som att det är zombies eller andra grejer i rummet. Jag tvingar mig själv att stirra ut i mörkret tills jag ser att där inte är något.

Stressen gör det svårt att plugga på ett bra sätt och jag hamnar lite efter. När jag pratar med min lärare är allt fokus på hur jag ska göra för att kunna ta igen. Jag får inte en fråga om hur jag mår, varför det är så stressigt eller hur jag har det. Det är som att ingen förstår eller riktigt bryr sig om mig. Som att inget kan vara fel eftersom jag sköter skolan. Fastän det kan vara på andra hållet, att man sköter skolan för att man inte mår bra.

Ingen frågar heller varför pappa aldrig är på utvecklingssamtal eller säger något om att hans underskrift saknas, trots att det står på vissa skolpapper att båda föräldrar ska skriva på. Ingen frågar och jag behöver att någon frågar för att jag ska berätta. Så jag säger inget, för ingen verkar vilja veta.

Men jag har ett sammanhang som jag trivs i. Jag tror att jag får tipset av den bästa socialsekreteraren, hon som stannar i ett och ett halvt år. Det är en grupp med ungdomar som har liknande erfarenheter som jag och när vi ses är det annorlunda. De kompisarna förstår, de drar inte skämt eller säger saker som kan vara känsliga. Till exempel säger de inget som förutsätter att man har en familj eller vuxna som bryr sig. Vill man prata om något kan man göra det, men det är också okej att vara nere och inte vilja prata.

Som det här med min pappa, det är känsligt för mig. Under lång tid är han nästan helt frånvarande. Han ringer en gång om året, på min födelsedag, och säger grattis. Det är allt. Nu på senare tid har jag träffat honom någon gång men jag känner inte honom. Samtidigt vill jag inte att man ska tala illa om honom. En gång när jag var mindre berättade jag för en kompis om min pappa. Hon tyckte att han verkade dum och hon sa det till mig för att vara snäll. Men jag blev ledsen. Han är ändå min pappa och jag kommer alltid att se upp till honom, fast ändå inte. Sådant förstår andra som har liknande upplevelser.

Jag försöker också jobba med min prestationsångest. För mig hjälper det att inte veta exakt vad jag ska göra innan jag gör det. Då släpper kontrollbehovet. Jag gjorde en sådan grej nyligen där jag var med och höll i en workshop som jag inte kunde förbereda. Vi var några unga som skulle måla upp vad vi tyckte var problemen i samhället och försöka komma på olika lösningar. Det blev en slags kravlista som vi lade fram till politikerna i kommunen. Att sänka skolstressen var ett av områdena. Det är svårt att lösa men jag tror att det vore bra att ge mindre läxor. Vi är så många unga som mår dåligt av stress idag och det måste bli bättre.

Sist vill jag säga till dig som lyssnar, om du känner igen dig: Ta det lugnt. Du behöver inte få de bästa betygen eller ha så hög press. Var inte hård mot dig själv. Du är inte duktig för att du får ett visst betyg. Du är duktig för att du kämpar