Min mamma är psykiskt sjuk

Mamman alla trodde gott om

Utåt sätt så var mamma den alla tyckte om och älskade. Hon pratade alltid om vilken bra mamma hon var och hur mycket hon gjorde för oss.

Men när ingen såg vaknade en sida av henne som var allt annat än ljus. När jag var 12 år var den värsta tiden hos mamma. Jag blev misshandlad psykisk varje dag. Jag blev av med min mobil i över ett år och fick inte längre månadspeng för jag var bara en ”respektlös skitunge”. Varje dag fick jag höra vilken hemsk dotter jag var som hon önskade aldrig hade fötts. Allt som hände hemma var alltid mitt fel och jag fick alltid skulden för allt. Mamma kunde sitta framför mig med tårar i ögonen och säga vilken hemsk dotter jag var och att det är mitt fel att alla mådde dåligt. Eller berätta för min syster hur bra hon var framför mig och sa ” du borde bli mer som din syster. Min syster fick vara ute med vänner, hålla på med mobilen och fick pengar, medan jag var isolerad från hela omvärlden och fick höra massa elaka ord varje dag.

En dag när jag inte kunde sova, låste hon in mig på mitt rum. När jag var ledsen eller mådde dåligt skrek hon på mig eller låtsades som jag inte fanns. När jag sa ifrån till min mamma sa hon alltid ”efter allt jag gjort för dig? Hur kan du säga så?”. Eller ”det har jag inte gjort, varför ljuger du?”. Hon sa att jag var det stora problemet,  att jag manipulerade alla och att jag var psykisk sjuk.

Hon sa till lilla mig som var sjuk i ätstörningar att jag borde sluta äta så mycket, att jag lika gärna kan svälta mig själv till döds, att vi ska gå och träna bort alla kalorier. Hon isolerade mig från hela världen och jag fick aldrig hänga med kompisar eller göra nåt. Jag fick sitta ensam utan mobil i ett mörkt rum. Mamma sa att jag var ett monster och värdelös. Jag tappade mig själv helt. Alla ord mamma sa till mig kändes tillslut som sanna. Jag kanske var värdelös, dum i huvudet, tjock och inte värd att leva?

Det var som att leva med sin största mobbare. Mamma hade tre lägen. Hon kunde vara jätteglad, medan i andra sekunden skrika hur dum jag var och i tredje sekunden bemöta mig och min syster med tystnad. Det spelade ingen roll vad jag sa till folk om min mamma, alla trodde bara på henne och att jag var den psykisk sjuka som förstörde allt. Inte ens soc trodde på mig, istället körde de mig till psyket. Det var först när jag flyttade till min pappa som soc omhändertog mig då pappa inte var en lämplig förälder.

Det enda jag önskade mig var en mamma som fanns där och älskade mig. Som gav mig tröst och kärlek när jag behövde det som mest. Som aldrig lämnade min sida. Men jag fick rena motsatsen. Jag kände mig även besviken på soc som inte tog mig på allvar och istället tog min mammas parti.

Men när träffade Maskrosbarn första gången så hittade jag min familj! För ni är min familj som räddade mig och gav mig all omsorg och kärlek jag aldrig fick som barn. Ni förstår och lyssnar när jag behöver det som mest. Jag är såå tacksam för alla er! Min fina maskrosbarnsfamilj <3