Det är inte mitt fel

Att säga till mig själv att det inte är mitt fel är, typ, det svåraste jag någonsin gjort. De orden var som luft för mig i början, något jag sa bara för att jag var tvungen.

Att säga till mig själv att det inte är mitt fel är, typ, det svåraste jag någonsin gjort. De orden var som luft för mig i början, något jag sa bara för att jag var tvungen. Samma sak med att säga att det inte är mitt ansvar. Men det är ju klart det var svårt, det har ju varit något jag tagit på mig sedan jag var liten. Precis som många av oss. Jag trodde inte på det alls när jag sa det, det tog jättelång tid. Men det har hjälpt mig mer än soc någonsin har.

Att bo hemma med båda sina föräldrar där en, eller båda, lider av något slags missbruk eller mår psykiskt dåligt, är det värsta som finns. Man vill bara hemifrån, men ändå inte – för om något händer – så läggs skulden på en själv. Fastän det är helt fel. Du kan aldrig vara ansvarig för en annan människas handlingar, inte ens dina föräldrars, och jag vet att du hört det där så många gånger förr – det har jag också. Och helt ärligt, jag ville ge varje person en käftsmäll som sa så till mig, för dom förstod ju inte. Men jag, och alla andra här, vi förstår. Det är inte ditt fel, och jag ber dig som läser det här, med hela mitt hjärta – tro mig. För jag satt också i mitt rum i panik för bara några månader sedan och anklagade mig själv, hatade mig själv och skuldbelade mig själv för allt som händer och har hänt.

Jag längtade ihjäl mig tills jag blir 18, men det är två år kvar. I princip hela mitt liv har jag tillbringat till att försöka skydda mina föräldrar, och har helt glömt bort mig själv. Det slog mig en dag när jag satt och tittade på mina vänners Mystory på Snapchat, dom är ute och har the time of their lives, medan jag sitter och försöker se så ingenting händer hemma. Varför ska jag straffas för vad mina föräldrar väljer att göra? Om dom väljer att prioritera alkoholen före mig, så kan jag prioritera mig själv före dom. Det gjorde jätteont i hela mig när jag sa det första gången.

Men varför ska jag sitta och räkna ner dagarna tills jag är 18 så jag kan flytta hemifrån när jag kan ändra på mitt liv här och nu? Att fylla 18 och, enligt lag, bli vuxen kommer inte ändra någonting. Vi har ju varit vuxna hur länge som helst.

Det är lättare sagt än gjort – men försök att tänka på dig själv. Eller försök inte, gör det. Tro mig, jag vet hur svårt det är, och om du känner att du inte är värd att tas hand om – det är du. Jag känner dig inte, jag vet inte hur din situation ser ut, men du är så himla värd att tas hand om och att bry sig om. Jag bryr mig. Jag kan inte ge dig den kärlek och omtanke som du förtjänar, så tills jag eller någon annan kan det – lova mig att ta hand om dig själv och sätta dig själv först. Dina föräldrar klarar sig. Du är inte ensam i det här, jag har varit exakt där du är – och just nu är jag dit du ska, där allt är okej och där jag kan fokusera på mig själv utan att känna skuld. Där jag kan leva, du kommer komma dit också, det lovar jag. Även om det känns helt omöjligt just nu.

Jag har alltid fått höra det här av vuxna som redan tagit sig igenom sitt, som har kommit över alla de där hinderna. Jag fick aldrig höra av någon som var mitt i det, och inte heller från någon jämngammal, att det går att komma över, att det blir bättre. Så även om jag fortfarande har saker att tackla, och fortfarande bor mitt i ett stormhav – så har jag lärt mig att leva mitt liv, och framförallt det viktigaste; att det inte är mitt fel eller ansvar. Kan vi säga det tillsammans nu?

Det är INTE ditt fel, och det är INTE ditt ansvar.