Det är inte fel att älska sig själv

Jag har så länge jag kan minnas ogillat mig själv. Hur allting startade kan jag inte riktigt ge något svar på, utan för mig har det alltid varit så. 

Jag har alltid pressat mig själv till att jag måste vara bättre, bli bättre, se bättre ut och prestera bättre. Allting gällande relationer, skola och umgänge har varit prestigefyllt och har aldrig riktigt skänkt någon genuin glädje utan istället bara massa krav och ångest. Jag växte upp med en pappa som var väldigt målinriktad. Han ville det bästa för mig och mina syskon. Kraven vi hade på oss från hans sida var rätt så höga och som hans barn så var det något jag försökte leva upp till. Jag ville ju göra pappa stolt, jag ville att han skulle älska mig och tycka om mig. När jag presterade bra såg jag på honom att han blev stolt och glad. Egentligen önskade jag att han kunde ge mig den uppmärksamheten när jag behövde den – inte bara när han tyckte att jag förtjänade den.

Jag växte upp med en mamma och en pappa som drack för mycket. Avsaknaden av trygghet gjorde att jag utvecklade en överlevnadsstrategi som i princip ledde till att jag helt enkelt stängde av. Kroppen stängde av automatiskt när det blev för mycket att hantera. Jag stängde in mig i min garderob som fyraåring när jag behövde gråta. Kortfattat så var mina första år i livet är väldigt traumatiska.

Det tog väldigt lång tid för mig att bearbeta allting som hänt och än idag kommer minnen jag förträngt tillbaka. När jag var elva år gammal så försökte jag på något sätt fylla den där tomheten som gnagde i mig. Jag var elva år gammal när jag satt inne på mitt rum med en kladdkaka från Frödinge och slevade in den i munnen. Jag var elva år gammal när jag sedan gömde kartongerna under kläder i min garderob för att min pappa inte skulle märka det. Jag var också bara elva år gammal när jag mitt i natten smög ut och kastade kartonger och gömde dem under proppfulla soppåsar.

För det var nämligen så att när jag var elva år gammal sa min pappa åt mig att jag skulle tänka på min vikt. Han sa ”snart börjar du högstadiet och ingen vill ha en tjock flickvän”. Det min pappa sa till mig då satte spår i mig och har gjort så att jag under en väldigt lång tid av mitt liv levt med en väldigt dålig självkänsla. Det ledde till att jag jämförde mig med andra hela tiden. Och jag hittade hela tiden nya saker som inte var tillräckligt bra. Mitt hår var inte tillräckligt fint, jag var inte tillräckligt smal, jag var inte tillräckligt duktig på engelska, jag var inte en tillräckligt bra dotter och jag dög inte som flickvän.

Jag kunde spendera timmar framför google i hopp om att hitta en lösning som kunde göra mig tillräcklig – för jag var hela tiden livrädd att någon skulle se igenom mig och förstå hur hemsk jag egentligen var.

Det gick så långt att jag började skada mig själv på olika sätt. Jag skar mig själv, jag drack och hade sex med människor jag knappt kände. Allt handlade från början om att jag inte kunde se mig själv som en värdig människa. Jag var ute efter att skada mig för att jag tyckte så pass illa om mig själv.

Efter ett stort bråk med min pappa när jag gick i åttan så slutade vi prata. Jag tror kontakten mellan oss var bruten i nästan ett år, helt enkelt för att jag inte hade orken att ha honom närvarande i mitt liv. Så småningom började jag gymnasiet och kom in på mitt förstahandsval och såg fram emot det så mycket. Jag lärde känna några av de bästa människorna som finns då när jag började ettan och försökte så småningom bearbeta allting.

Jag blev sjukskriven ett flertal gånger under åren för utbrändhet men stressade tillbaka till skolan så fort jag bara kunde. För trots att jag försökte lägga mina höga krav och min prestationsångest bakom mig så gick det inte riktigt. Det var liksom inte bara att glömma det och så var allting bra igen. Jag hade ju fortfarande den där skeva självbilden, jag tyckte ju inte riktigt om mig själv och jag försökte ju prestera så bra som möjligt trots att kroppen och själen inte riktigt hängde med.

Och sen började jag sista året på gymnasiet, ni vet studenten och allt det där som ska vara så roligt? Jag klarade första terminen bra, men andra terminen sa det stopp. På ett sätt som det aldrig sagt stopp tidigare. Min kropp ville inte längre lyda hjärnan. Jag vaknade på morgonen och skulle gå upp men kunde inte resa mig ur sängen. Allting blev mörkare och orken försvann helt. Hur mycket jag än ville gå till skolan eller träffa mina vänner så gick det inte längre. Jag kunde knappt lämna huset.

Ångesten det medförde – särskilt över allt jag missade i skolan och att folk säkert tänkte saker om mig för att jag inte var där. Jag mådde så dåligt. Men där kom också en positiv sak med att inte ha någon ork kvar. När jag inte hade någon ork kvar så slutade jag bry mig. Jag slutade bry mig om vad andra tyckte, jag slutade bry mig om att jag måste tillbaka till skolan och att jag måste prestera. En insikt, som jag länge hade väntat på, hade äntligen kommit. Kroppen hade sagt ifrån rejält och denna gången valde jag faktiskt att lyssna.

Jag stannade hemma. Jag blev sjukskriven. Jag påbörjade processen med att läka mig själv fast denna gången på riktigt. En process som jag fortfarande står mitt i. Jag är fortfarande sjukskriven, och jag går fortfarande min sista termin på gymnasiet. Tanken är att jag ska ta studenten precis som alla andra, men skulle jag inte klara det nu så finns det så mycket tid kvar att jag inte behöver stressa. Jag behöver inte gå ut med högsta betyg i allting. Jag behöver inte vara trådsmal och perfekt för att vara älskad.

Och detta är någonting jag vill att du som läser denna texten ska ta med dig. För just det där gäller dig också. Du är bra och duger precis så som du är. Det finns ingenting du måste ändra på för att vara bättre. Du måste inte ha högsta betyg i allting, vara modellsmal och se bra ut på varenda bild som tas på dig. Det spelar ingen roll om du är lång, kort, smal, tjock eller hur du nu ser ut för ditt värde sitter inte i ditt utseende. Det sitter i den du är. Du är vacker precis så som du är skapad. Det är inte fel att våga gå emot normen och älska sig själv. Och det vill jag att du kommer ihåg.