17 år

Jag är 17 år och varje dag är jag livrädd för att gå hem. Jag börjar känna av stämningen hemma redan när jag kommer in i trapphuset.

På vardagarna är det ofta väldigt spänt hemma och ibland pratar varken pappa eller hans fru med mig på en hel kväll. Det är som att min pappas fru är flera olika personer i en. Och det går aldrig att veta vilken person hon är just idag, eller just den här timmen. Hon kan växla från glad till arg på några minuter och det triggas av olika saker varje gång. Och det är mig som hon avskyr mest.

Jag är äldst av oss syskon och jag har alltid haft en väldigt nära relation till min pappa. Hon verkar nästan vara svartsjuk på mig för det. Hon berättar ofta för mig hur värdelös jag är. Hon hånar mig för allt som hon tycker att jag gör fel, särskilt när hon är full, inför sina egna vänner men också inför mina vänner och min pojkvän. Hon läser min dagbok och säger att hon ska berätta alla mina hemligheter för andra så att de får veta vilken vidrig människa jag är.

Varje vaken sekund går jag runt hemma och känner av stämningen och jag försöker verkligen att vara på ett sätt som inte ska provocera. Jag är så rädd för att göra fel, för då kanske hon berättar för min pojkvän vad jag har skrivit i min dagbok. Men det är ju helt omöjligt att inte göra fel, eftersom vad som är fel i hennes ögon ändras från dag till dag. Och när jag väl gör fel och hon blir arg på mig så kan hon skrika att hon hoppas att jag blir helt ensam i livet.

Pappa säger oftast ingenting alls. Ibland håller han med henne och sedan dricker han ur dunken i tvättstugan när han tror att ingen ser. Jag tycker synd om min pappa och vill hjälpa honom. Jag tänker att det inte är hans fel att han dricker utan att det är på grund av henne. Jag försöker prata med honom när han inte är full och ibland säger han att han ska begära skilsmässa nästa vecka, men det händer aldrig och plötsligt är det helg igen och spriten kommer fram.

Det tysta och spända hemmet förvandlas till en högljudd festlokal som är öppen för alla som vill delta. På fredagar och lördagar blir jag beordrad att inte låsa altandörren i mitt rum så att ”gäster” kan komma in den vägen. Ofta vaknar jag också av att okända, fulla, människor står i mitt rum. Ibland vill de prata och då sätter de sig på min soffa och sluddrar i någon timme eller två. Jag blundar och väntar på att tiden ska gå. Det är som att jag kopplar bort mig själv, jag är där men ändå inte. Jag lär mig att jag liksom kan vara utanför mig själv, för att slippa känna all den där rädslan och oron som jag inte längre orkar med.

Jag är 17 år och hela mitt liv handlar om att ta ansvar över andra människor. Jag är ett barn men det känns som att ingen vuxen i hela världen förstår det.