Vittnesmål från barn och socialsekreterare

Jag känner väldigt starkt att jag ska vara ordentlig, för då kommer jag att få den hjälpen jag förtjänar. Jag vill inte skrika högst. Jag vill vara saklig, berätta hur det är. Jag vill hålla mig lugn om jag kan. Det sista jag vill är att överdriva för att få ögonen på mig. Jag vill berätta hur det är och jag vill att det ska vara tillräckligt för att få den hjälpen jag förtjänar.

Hade vi haft andra typer av insatser som hade jobbat bara med barnet, att vi hade kunnat gå in och säga nej, men föräldrarna vill inte men barnet behöver det. I stället för att försöka jobba och förändrande på det, så börjar man jobba kompensatoriskt för de föräldrarna och för den familjen.

Jag har bara gått familjebehandling. Jag har inte haft någon annan kontakt inom socialtjänsten.  Vi har gått några möten, sedan vill inte pappa och så får jag gå några möten till. Sen säger de: Hej, det går tyvärr inte, pappa måste vara med för att den här behandlingen ska fortsätta.

Jag skulle nog säga att hade jag haft hälften av de ärendena som jag har så hade jag hunnit med väldigt mycket. Det går i perioder, ibland har vi så mycket att göra att vi inte riktigt vet vad vi ska börja ens, och ibland har vi lite lugnare perioder. Det är ju så i den här verksamheten. Säg att jag hade haft, ja, tio utredningar och tio insatser, så hade det varit en betydligt mer rimlig arbetsbörda. För jag sitter på 40 ärenden.

De hade behövt pratat med mig själv, i ett ensamt rum. Och jag förstår ju att man behöver prata med föräldrarna, men jag hade uppskattat om man kanske inte pratade om exakt i detalj vad som sades. För det var ju det som var jobbigt, man kunde ju inte säga vad man ville.

Alltså, vi ska ju vara samhällets yttersta skyddsnät, men jag har väldigt svårt att se att vi är det när det ser ut som det gör. Att det är väldigt svårt att vara det skyddsnätet och ta hand om de mest utsatta människorna när vi inte har de resurserna.

Det är det, att jag aldrig fick hjälp efter att pappa slutade behandlingen. Hela behandlingen lades ner och sen efter ett år igen så blev det kanske en ny familjebehandling. Jag fick inget stöd efter, eller under tiden pappa inte ville gå till soc. Jag känner mig väldigt besviken på det.

Jag skulle ju önska att man jobbade närmare medborgarna överhuvudtaget, i. utredningsarbetet också. Att man önskar att man kunde jobba mer med relation än dokumentation. Man är rädd att göra fel, man är rädd att missa saker, man är rädd att bli anmäld och sådana saker. Det finns ju med en som en stress i den här typen av jobb.

Jag har känt mig väldigt ensam. Och att redan som barn får bilden av att det här samhället, och vuxna som kan och har makten att hjälpa, de vill inte hjälpa. Det har gjort jättemycket, för den är ju skadad, min tro till vuxna allmänt. I skolan, inom psykiatrin, andra vuxna jag stöter på, jag känner att man inte kan vara ärlig och öppna upp om sig själv allmänt. Inte bara om jobbiga grejer.

Jag tänker att den effekten som blir är att, om man inte får rätt stöd hemifrån så finns det en jättehög risk att utveckla ett eget beteende som sen från negativa effekter på barnens liv. Och som får negativa effekter på allas liv. Och sen har vi vuxna som kommer ut och har med sig väldigt mycket och inte mår bra och inte fungerar. Det ser vi också, det här med barn som blir kriminella. De kommer oftast från jättetrasiga hem, majoriteten. Det är väldigt få barn och ungdomar med ett eget beteende som inte redan har en lång lista av kontakter med socialtjänsten.

Personligen hade jag tagit ett barn seriöst, oavsett om det är litet eller stort. Det är ju synd att jag inte visste mer. För hade jag vetat mycket mer så hade jag nog ändrat på hur min framtid blev. Hur det påverkar mig än idag. Då hade det inte suttit fast vid mig som det gör idag. För det gör det fortfarande. Jag känner den här orättvisan, och att ett litet barn inte kunde få hjälp. Det är så synd, för det var ingenting stort man behövde göra. Det är en liten insats, bara att stötta barnet och vara där.

De vet ju, oavsett hur gamla de är så vet de ju. De vet mycket mer än oss. Det lilla vi vet, vet de mycket mer om. Sen hur mycket vi får ut när vi pratar med dem?  Nej, men då behöver man ju ge det några gånger. För första gången kanske de inte säger någonting. Inte andra gången heller. Men sen tredje kanske man får något litet. Det är ju att bygga det förtroendet. Ibland går det och ibland går det inte alls.

Sen hade jag också sex olika barnsekreterare, sex olika. De byttes hela tiden. Så man hade ingen person… Man kunde inte känna stöd eller trygghet i någon. För du visste om att personen skulle försvinna igen.

Vi måste våga satsa på socialtjänsten. Det skulle jag faktiskt vilja se, för jag upplever inte att det har satsats. Man har tagit fram en ny lag, men vi har fortfarande samma arbetsbelastning och det ser liknande ut överallt, egentligen. Och då har jag ibland tänkt, ska det behöva vara så här? Ska det behöva vara så att man hela tiden går med ett visst mått av väldigt hög stress och konstant känsla av att man inte räcker till?

Det känns mer som att när man väl får den rätta hjälpen, är det för sent. Det har hänt tillräckligt mycket för att en ungdom ska vara helt krossad och liksom ha gått isär. Och då är det som att man tror att det är nästan hopplöst att fortsätta leva.

Man hade velat ha något när en förälder inte samtycker, men vi ändå ser ett behov. För där hamnar vi många, många gånger och då får man avsluta ett ärende flera gånger trots att vi har hög oro för barnen. För att föräldrarna inte samtycker till stöd.

Jag hade önskat man fick en kontaktperson. Att kunna ha någon man kan gå i aktiviteter med. I stället för att tvinga familjehemmet att göra aktiviteter som de inte ville göra. Bara ha någon man kunde snacka med, som inte byts ut varje månad. Någon som är kvar och någon som man kan känna sig trygg med. …Hade jag haft det, då hade jag nog mått mycket bättre än vad jag gör i dag.

Vi har ju haft flera ärenden, två barn har jag som har varit aktuella över 10,11 gånger sedan barnen var 3, 4 år. Nu går de på mellanstadiet och en ska börja på högstadiet och vi bara fortsätter att utreda. Föräldrarna har ett system där de tackar ja till insats, påbörjar, men sen är de inte mottagliga och då avslutas de. Det känns jättejobbigt. Nu när de är äldre så ser jag att den handläggaren som de hade när de var små kanske borde ha vidtagit åtgärder. De kanske borde placeras redan då, för att de inte ska ha den problematiken som de har idag. Men där har vi inte haft något att gå in med så det blir jättejobbigt. Den känslan av att behöva avsluta trots att man har en hög oro för ett barn känns inte bra alls.

Jag kände mer att det var mammas villkor som gällde, annars så fick det vara som det var. Man ansåg alltid att det var mamma som skulle få hjälp, hennes behov. För att hon skulle kunna bli en bättre förälder.

Hon kanske inte är den bästa föräldern, men barnens mående blir ju värre. Så jag tycker att man skulle prioritera ett samtal med barnen också. Att ge dem samtalsstöd, att ge dem saker för deras behov. Inte bara tillgodose mammans hela tiden.

Det är som ungdomar i kriminalitet, som har varit ett stort ämne nu i hela landet. Där de åtgärderna som tas, det är inga insatser, man satsar inte på oss, det förebyggande eller att vi ska fånga upp innan det har gått hela vägen. I stället satsar man på ungdomsfängelse när det har gått hela vägen och när de dömts. Hade man i stället satsat på, att vi har insatser redan när de är unga, så hade det kanske sett helt annorlunda ut. 

Det är det jag tänker, att vi får ingen effekt. Det är det som jag också känner är så tråkigt. Vi gör inte den förändringen som vi är tilltänkta att göra. Det gör vi inte. Ibland undrar jag vad vi gör. Den bilden som jag har av hur vi ska hjälpa människor, vi når ju inte dit. Och våra insatser som familjebehandling hjälper inte familjen, för vi jobbar kanske inte på det sättet vi hade behövt göra.

Jag skulle vilja känna att kan ringa dem. Men flera gånger när jag ringde min socialsekreterare så var det så här: Ja, men jag är mellan två möten, kan du smsa?  Typ, vi tar det bara när vi ses om två månader. Så får jag bara hålla på det ett tag. Det känns lite… Så ska det väl inte vara? Det var väl inte tanken?

Jag känner att vi är så små i samhället och vi kan liksom inte bidra till någon positiv förändring just nu, som socialtjänsten ser ut just nu.

Det blir det en kostnadsfråga. Jag tänker, det här är barn som kommer behöva, många av dem, behöva hjälp hela livet med olika saker. Man kanske inte kommer ut på arbetsmarknaden eller man har psykisk ohälsa som behöver behandlas under kanske hela livet. De här barnen i sin tur får barn och har med sig sina erfarenheter om bristerna i hemförhållanden, bristande omsorg. Vet inte själva hur man ska hantera det när man själv blir förälder.

Det ser man på de kollegor som har jobbat länge, de har gått igenom hela släktträdet ibland. Att jag placerade mormor, liksom. Så kan det vara ibland, så det får jättestora effekter så klart.

När jag var yngre då fattade jag inte poängen med att komma till soc om och om igen. Jag vande mig vid att: Okej, jag kommer hit. De ställer sina rutinfrågor och sen går jag härifrån. De kommer ringa om typ två veckor och säga: Nej, vi lägger ner. De kommer inte göra något mer.